Turism i tillvaron

Prime time är bästa sändningstid på tv. Allt färre tittare väljer att kolla på nyheterna. Det sluter jag mig till dels efter egna empiriska och högst kvalitativa efterforskningar, dels genom att glutta i tv-tablån.

Nyheterna serverar dagligen gammal skåpmat, och mupparna som presenterar den ena katastrofen efter den andra är inte mina kompisar. För jag tycker verkligen att Katarina Sandström, Bengt Magnusson med flera kunde uttrycka något mer än att bara lägga huvudet på sned när en halv stad dukar under för en jordbävning, storm eller ett attentat. Tacka vet jag Agneta Sjödin i galadräkt, Mikael Persbrandt i dramatiserad form och Renée Nyberg som sig själv som programledare. Polare!

Jag skojar såklart. Men faktum är att tv står för identifikation för mig, dig, oss. Jag vill inte vara ensam när jag tittar. Därför bildar dumburken en spegel för åskådarna. Därför är det de okända ansiktena som lyser upp min tillvaro i soffan. Talangerna i ”Idol” är en anledning att rata bulletinerna, trots att de blivande artisterna oftast vill bli något mer än vanliga. Mer än gärna tittar jag på vilsna kockar eller ännu hellre handfallna hantverkare, dessa vanlighetens turister i tillvaron. På en timme serveras trivialiteter, som jag både kan skratta åt och förfasas över.

För några veckor hamnade jag i renoveringsprogrammet ”Från koja till slott” och la några repliker på minnet:

”Jag tror inte vi pallar en hittepågrej till.”

”Inget ont som inte har något dumt med sig.”

”Jävlar vad mörkt det är här inne. Här har det varit släckt länge.”

Jag, kanske du, skulle kunna ha sagt det här. Och vi är vem som helst som har tummen mitt i näven, en fis på tvären eller inget intresse av andra än oss själva.

På torsdag är det dags igen. TV3 21.00. Missa!