Barn & vuxen

Du kommer säkert ihåg den där filmen som inleds med ökenbilder. En gam landar. En man med röd keps och slitna kläder kommer gående. Just den manlige karaktären är en av de relativt få figurer i fiktionens värld som lyckas utveckla både vuxna och barnsliga sidor samtidigt; i många scener i filmen sker det på en och samma gång. Det beror till stor del på skådespelaren ifråga, och hans förmåga att gestalta litet och stort. Ömt och sårigt, kanske du vill tillägga.

Häromdagen tittade jag på komedin Du, jag och Dupree och den är en trevlig bagatell om hur det femte hjulet i en trio blir allt mer nödvändigt för att personerna och deras relationer ska rulla överhuvudtaget. Jag tycker om den sortens filmer, som är skruvade och lågmälda synkront utan att de som agerar eller producerar tar i så det knakar. Ändå blev jag förvånad att se honom, min hjälte från filmen i öknen, sitta i en bar i helfigur, säga några repliker. Sedan fortsatte handlingen. Han var borta.

Så ska det väl vara. Inte alltid spelar vi huvudrollen. Snarare är birollen det enda som står till buds och vi får taga vad man haver. Plötsligt känner jag mig vuxen men lite barn finns det allt inom mig.

Och. Konstnären, aktören, han heter såklart Harry Dean Stanton och alstret han lirar i är Paris, Texas.