Manliga blickar – och kvinnliga

Bak, tutte, snippa. Många gånger har vi sett nakna kvinnor på film. Ofta blir rollfigurerna, och inte minst skådisarna som gestaltar dem, objekt, mera sällan subjekt. Det här gäller inte enbart porrfilm utan i hög grad helt vanlig, rekorderlig, spännande, ja, det kan till och med röra sig om en seriös spelfilm.

Kvinnan ska behaga den manliga blicken. Hon framställs som passiv – i sängen, på golvet, i poolen – gärna i ett vagt motljus förutom de intima kroppsdelarna som är fokuserade med porrig punktbelysning. All yours, baby.

Blickar tvärtom är sällsynta. När jag i veckan såg en film med uttalat kvinnliga perspektiv på en manlig kropp hajade jag till. Cuba Gooding Jr är mannen vars kropp iakttas och beundras utan krusiduller. Förvisso visas aldrig snorren, men vad gör det när den fasta blöta baken och resten av kroppen för den delen i duschen återges enligt alla konstens voyeuristiska regler: helbilden på mannen i duschen avlöses med motbild på iakttagerskan och sedan närbild på nakna huden och så vidare.

Vad jag kanske ska tillägga är att den kvinnliga rollfiguren något skamset smög iväg när hon märkte att mannen kände sig betraktad. Som dramatik fungerade det ändå hyfsat, och poängen gick fram: He was all hers.

Men. Hade en kvinna stått i duschen och en man varit voyeuren, skulle mannen förutom att kolla även agera. Nu passerade någon scen innan de släppte på kläderna och titlarna. Om hon eller han tog initiativet minns jag inte, för i ärlighetens namn är ”The contract” (svensk titel; originaltitel: ”Shadowboxer”) en usel kärleksdramaactionthriller.

I filmen spelar Helen Mirren en yrkesmördare, som har Goodings figur som inte bara partner och älskare utan också som styvson. Att hennes karaktär sedan är sjuk i cancer gör det hela ytterligare komplicerat och då har jag inte ens återgett huvudintrigen. Hur som helst så tjejen som suger åt sig den goodingska kroppen liras av Vanessa Ferlito. Hon agerar med stora, trånande och inte minst trovärdiga ögon. Jag gillade de här kvinnliga blickarna och jag kände hur det pirrade till både i magen och mellan benen.

Efteråt försökte jag erinra mig någon liknande scen, där en man betraktas av kameran och bilden vilar på det manliga. Det var inte lätt. Till slut började jag tänka på ”Betty Blue” och killen som Jean-Hughes Anglade gestaltar. När han visas efter knullen (det är väl just ordet ”baisser” som används i filmen?) är han alltid naken och just för att snoppen dinglar så skönt och ledigt är han så intagande. Jag minns att jag tittade på de scenerna ömsom med mitt kvinnliga jag ömsom med mitt manliga och mådde toppen. Anglade-filmen hade såklart kvaliteter som Gooding-rullen inte var i närheten av.

Hur som helst så känns det mer nyanserat när objekten är både damernas och herrarnas. Då blir baken som smaken – delad.