Poirot, persiskt, pluralism

Grabben frågade om han kunde börja sin bokrapport med ”Jag har läst …”.
Ja, svarade jag. Du kan börja hur du vill.
När jag sagt ”hur du vill” undrade jag var jag fick det ifrån, för när jag en gång skrev referat var det strängeligen förbjudet att använda såväl jag som mig.
När grabben sedan läste upp vad han skrivit fick han inte bara med Hercule Poirot och kapten Hastings inre och yttre egenskaper utan också multum vad han tyckte om deckaren.
Vad jag vill ha sagt med det här är att det fan i mig inte var bättre förr, även om det kanske inte alltid är så jävla roligt idag.

Det är vägen som är målet, inget snack om den saken. Då som nu. Det gäller gamla som nya. Sture Linnér har efter övervägande kommit fram till att kommande stadion i Göteborg ska döpas till vad den saliga arenan kallades, nämligen Gamla Ullevi. Jag gillar beslutet och skulle gärna höra mer om vad som diskuterades under resans gång. Old Trafford tog Linnér som exempel. Bor det en djävul i honom?

Alla är vi olika men vad gäller skvalet, snacket och trenderna runtomkring oss ska vi väl helst gilla, äta och tycka samma saker. Men idag mötte jag en av pluralismens förkämpar. Han äger dvd-affären nästgårds och jag frågade om hans specialitet, som helt frankt sopat bort SF:s monopol ur butiken.
Persiskt, sa han. Musik och film. Nya filmer. Och roliga. Det har lättats i Iran.
Det blev inget persiskt, däremot norrländskt i form av ”Järnets änglar” med snö, stålverk, bitterhet, ömhet och mycket sång. Inledningen gungar, fortsättningen därpå suger några scener, sedan gror en yvig rabatt som slår ut i en jättefin bukett, som gläder med både klara och solkiga färger.