På månen i stekpannan

Vissa filmer är som smör i en het stekpanna. De försvinner. ”Miami Vice” är en sådan och grabben, min fru och jag var bänkade härom kvällen.

Vi pratade om lite ditt och datt, drack vin och läsk och käkade popcorn och noterade att våldet i filmen var betänkligt grafiskt, och det verkligt anmärkningsvärda var att skotthålen, som i scen efter scen visades i bild, påminde om månkratrar; klara hål utan blod. Vidare uppmärksammade vi att det var en hel del naket i filmen och sådant är ju anledningar till att sådär på skoj och överdrivet högt ropa ”Barnförbjudet!” när det sitter en liten tonåring i soffan.

Men den här upplagan ”Miami Vice” var väldans fadd, lite seg och kletig som sockervadd, och hade heller inte många likheter med tv-serien från 80-talet (som om det skulle vara en kvalitet! Var verkligen originalet så värst bra?) Enda gången jag hajade till under filmen var när huvudpersonen, han som spelas av Colin Farrell om jag minns rätt, sa att ”Sannolikheten är som gravitationen”. Konstant, liksom? Eller på väg ner? Från månen till jorden? Mot stekpannan?