Min fru och jag fick låna första säsongen av Mad men, men vi tvekade båda över att vistas i rum där ytan och i viss mån känslorna inför ytan hyllas och slår vackra rosetter med formuleringar och illustrationer. Hur fel hade vi inte. Ögonblicket, där övertygelsen om att få vara med om något bestående inträffar, skiljer sig säkert för alla. För min del var det den där aspirinen som löstes upp i närbild. Och definitivt flugorna i taket. De två inklippsbilderna är fina andhämtningspauser inför en dramatik som ännu inte är presenterad.
När det går upp för mig att huvudpersonen Don Draper inte är den han utger sig för att vara och verkar trivas med det, förstår jag inte alls hans drivkraft till att leva i en kärnfamilj. Men väl den frågan är ställd, inbillar jag mig att han byggt upp en mur mot sitt forna förflutna. Och när jag väl uttrycker den tanken, undrar jag om Draper inte har bildat en familj för att skapa en egen historia. Och inte bara det. Han skapar sin berättelse, sin familj, sin amerikanska dröm med reklamen som verktyg – han, precis som så många andra av de fint tecknade karaktärerna i serien, lever för arbetet.
Jag får en sådan lust att röka när jag ser på den serien. Inte när rollfigurerna gör det när de dricker, innan eller under de ska käka, efter sexet eller andra situationer när deras orala behov förstärks och tydliggör hur smaken av vad de gjort eller ska göra sitter i länge, nej, det som skapar ett sug hos mig är hur man – och kvinna – i serien suger och drar in för dess egen skull och samtidigt gör det (av nödvändighet, som en social kod) två och två eller i en grupp. Det är som att duellera. Du njuter av det. Och du förtränger faran. Du är här och nu. Döden är med andra ord långt borta, och det är väl närmast det som är poängen med att röka, supa, knarka. Du är odödlig i ögonblicket.
Är det förresten en tillfällighet att Don Draper tidigare hette Whitman? Samma efternamn som den i ord så imposante poeten Walt som var ett med världen, dess växter och varelser. Eller är som så att Dick Whitman alias Don Draper är det gudomliga alltets motsats – han befinner sig i ett svart hål och famlar för att (möjligen) finna sig själv. Muren byggs upp vart efter han raserar den.
Ytterligare tre säsonger har vi att se och söka i. Är du novis, börja med den här texten om en krönika om Mad men.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så glad jag blir att ni ser den! Visst är Don Draper en intressant figur? Hans namn, är liksom hos Dickens, ett som ger oss en "clue" om hans dolda, draperade jag. Och Whitman, det har jag inte tänkt på! Jag har sett till och med säsong 3. Nu känns det nog nog. Men oerhört välgjord och tankeväckande på många sätt. Många fina låtar att lyssna till till eftertexterna - tips!
Missade musiken till stor del. Nackdelen med boxar är att det blir en del skannat. Nästa gång.
Skicka en kommentar