En vision av kött och papp

Långt där borta i bakhuvudet minns jag tv-serien om den hyllade och bespottade August Strindberg i Thommy Berggrens gestalt. Då var figurerna mondäna, miljöerna prunkande och intrycken överväldigande. I tv-dramat om den blivande författaren, sänt i går och i förrgår, är tonen sävligare. Lite osäkert stapplar sig scen efter scen och bildar efter ett tag och några omständliga turer en dramatisk kropp. Det krävs ett stort mod, att på just det här sättet iscensätta en berättelse. Och det krävs en massa respekt. Respekt för ordet, för aktörerna och inte minst för teatern.

Manusförfattaren Peter Birro har en poäng, när han inte låter rollfigurerna svara ”Ja” eller ”Nej” gentemot varandra. I stället vecklar August, Siri, Olle och de andra ut sig i resonemang, lustifikationer och syrligheter. Till en början stördes jag av det stela skådespeleriet och den pompösa tonen hos den unge Strindberg i Jonas Karlssons tolkning. Sedan köpte jag hela framtoningen, och herregud, vilken yngling har inte varit ung, tuppig och suicidal och sett sig som den ende i hela världen värd att beundra. Dessutom uppskattar jag de tidlösa temana i ”Strindberg” om dels civilkurage, dels hur stoltheten gror och till slut blommar ut hos den unge läkarstudenten, journalisten och bibliotekarien August.

Skavankerna i serien är många; de syns tydligt och medvetet. Förr om åren, kanske så sent som förra året eller till och med i våras, skulle jag kritiserat regissören Stig Larsson för hans tveksamhet vad gäller regin och för att han liksom obstinat vägrar att tänka i bilder eller låter bli att redovisa sin visuella vision i form av ett drama med bilder lika starka som ämnet – August – i fråga.

Nu förbluffas jag i stället av dualismen och spänningen i och från den återhållsamma regin, som låter replikerna gå in i varandra och spinna en tråd, som ledsagar mig i 1870-talets Stockholm. Paff är jag över är att Stig Larsson verkar nästan ointresserad av bilden som sådan, men det är bara som det verkar. De skitiga bilderna med ömsom platt ömsom skarpt ljus, med tydliga, stundtals tråkiga ”pappiga” kulisser återspeglar handlingen med dess många tomma gester (créme de là créme-kulturen) och än fler tvära kast. Larsson, fotografen Rolf Lindström och de andra i kompaniet skulle kunna beskyllas för att ha tur, men de har uppenbarligen arbetat enligt en klar linje genom seriens båda avsnitt. De har haft en vision och gestaltat den.

Jag kommer att tänka på Roy Anderssons senaste film ”Du levande” med den stora skillnaden att bilden i ”Strindberg” är mycket mindre vackrare men att skådespelarna verkligen agerar och har handfasta, rent utav köttsliga repliker att artikulera. Säger en bild mer än tusen ord? Inte alltid, definitivt inte i ”Strindberg”. Det är en av anledningarna till att jag kollade på serien.