I veckan fick poeten Ulla Olin av besök av döden. Hennes ord, eller kanske snarare attityd, om språk, liv och kärlek blev en av mina ingångar till poesin. Det är inte så länge sedan. Jag köpte Olins sista samling med nyskrivet, Oförklarligt lysande, när den kom ut 2002.
Redan första dikten, Åter vid isranden, fastnade jag för.
Här möts inte människor
men deras minnen
deras inte längre pulserande liv
men liv som har varit
och nu rör sig i ovaler, virvlande
bitar av någonting annat
som inte är men liknar dans
i former ovanför sig själva
Här söker sig delarna till ny
till ny helhet, ointaglig
Under isen smälter och porlar det
Så låter isen en stund före sin död
På nätet hittade jag en av Olins explicit självbiografiska dikter. Kompost heter den.
Mitt i bråten bilden av flickan
som i sin ungdom levde i och av böcker
Hungrigt slök hon världslitteraturens
höviska och mindre höviska sidor
Frisk som en nötkärna gifte hon sig
orörd men inte oberörd av skuggornas män
från Kung David till Dorian Gay
De blev snart nog överkörda
under verksamma vardagsår liksom
alla hamletar, robinsöner, runeberg
och södergranar liggande
under lager av skrivningar under
lektioner varvade med hushållssysslor
och (som ett Weibulls komposterings-
medel) barnbråk, barnvärme
Sent omsider får hon tid
att börja vända i högarna:
vilken jord det har blivit
att vila i, att växa ur …
Ett citat från Dylan Thomas fungerar som ett av mottona i Oförklarigt lysande: And death shall have no dominion.
And so it will be, vill jag tillägga.
söndag 1 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Väldigt fint skrivet om Ulla Olin. Isranden är vacker - fina bilder, våra ovaler i livet ...
Som Eva Nygrens man kan jag inflika att jag faktiskt kände Ulla Olin under min uppväxt på Sörängens folkhögskola. Hon kom dit som finlandssvensk poet och litteraturvetare, gift med Nils-Gustav Nilsson. Båda var lärare där liksom min far. Ulla höll distans till andras ungar så jag kände henne inte väl. Men hon var - tror jag - en saklig och direkt kvinna, no bullshit. Hon uppfostrade genrationer med elever och tre egna barn och har ett för mig okänt antal barnbarn. Maken, som senare blev rektor för folkhögskolan, lämnade jordelivet långt före henne.
Mats Nygren
Fint att få veta, Mats.
Något av no bullshit kan jag nog också finna i Ulla Olins poesi.
Skicka en kommentar