Öbon

Franske författaren JMG Le Clézio var i Stockholm några dagar den här veckan. När han besökte Kulturhuset och samtalade med litteraturkritikern Ingrid Elam var min fru och jag där. Det var kul.

Mest pratade duon på podiet om hur motivvärlden i böckerna, framför allt ”Afrikanen”, en biografi över Le Clézios pappa, och romanen ”Allt är vind”, kunde kopplas till författarens eget liv. Men trots att Le Clezio nickade, hummade och utvecklade samt förklarade att han kunde spegla sig i sina böcker och karaktärer blev han aldrig privat.

Le Clézio är född 1940 och det framgick att andra världskriget och åren därefter samt 1968 var händelserna i livet, som påverkat honom mest. Det förvånade mig att han under demonstrationerna för 40 år sedan inte var i Paris utan i Mexico City, där studenter protesterade mot den korrupta samhällsapparaten och inte minst den kommande sommarolympiaden. Den 2 oktober försökte myndigheternas krossa oppositionen, vilket resulterade i en massaker.

Utmärkta utfrågaren Elam intresserade sig för den andre hos Le Clézio utifrån Arthur Rimbauds ord ”Jag är en annan/Je suis un autre”. Le Clézio svarade med att han beskriver outsidern och identifierar sig med folk och folkgrupper som inte passar in i civilisationen eller det moderna samhället. Han är deras röst.

Jag är en öbo, sa han. Men jag är inte uppvuxen på en ö.

Jag är inte en resande författare, tillade han. Jag är en författare som reser.

Le Clezio sa att han gillade film och det har jag alltid anat. Mina minnen från läsningen av ”Färder i andra riken”, förstår jag idag , funkar som scener i filmer av till exempel Antonioni eller Godard. Och varför inte Ozon?

De flesta som sätter ihop fiktioner och verkligheter med konstnärliga medel lägger vikt vid detaljerna. Le Clézio är inget undantag och i romanen ”Kriget” (om jag minns rätt) lovsjunger han bokstavligen de små detaljerna och att det är de som gör det, faktiskt i stil med Povel Ramel och hans glada sång.

I Svd 27/2 i en trevligt återgiven intervju berättar Le Clézio att han minns sina böcker precis när de är skrivna. En gång glömde han ett manus på en flygplats. Följande natt rekapitulerade han det han skrivit. När han i Kulturhuset högläste ångrade jag att jag inte frågade om han kunde läsa utantill. Skulle han kunna minnas vad han skrivit för några år sedan? För muntliga berättare är sådant en del av hantverket och konsten. För dem som skriver borde det vara annorlunda. Om Le Clézio inte skulle minnas sina tryckta ord, vad skulle han då minnas? En ny historia? En gammal berättelse i ny tappning?