Familj på film

Ända sedan jag som grabb följde Barbapapa och bröderna Cartwrights öden och som aningen vuxen såg Terence Davies ”Distant voices, still lives” och Yasujiro Ozus ”Föräldrarna” är familjefilmer min favoritgenre. I veckan såg jag ett svenskt tillskott i den vida genren.

Jag skulle vilja säga att jag tror att ingen som Per Graffman kan uttrycka dåligt samvete. Och ingen som Mikael Persbrandt kan förkroppsliga tystnaden, ensamhetens röst. Ingen som Alexandra Rapaport kan gestalta människan som sparv – inte ens Olga Korbut var nära – och sårbar varelse beredd att träffas av det obevekligt tragiska. Och jag undrar om någon kan spela ut sorgen så som Basia Frydman gör. Allt det där tror jag på när jag tittar på dramat ”Inga tårar” från 2006.

Skådespeleriet är fantastiskt fint och regissören Håkan Bjerking har lyckats med rollbesättningar och med instruktioner. Vad som inte flyter som vatten är historien. Jag vet inte hur mycket den är baserad på verkliga händelser, men att försöka göra verkligheten sin dramatiska rättvisa på cirkus nittio minuter kräver att manuset hålls på avstånd. Det har Bjerking inte gjort och det är synd, för jag bara älskar upplägget med en familj, tre generationer, ja, faktiskt fyra om vi ska vara pedantiska, och alla hemligheter och lögner som vecklas upp och alla de känslor som följer när de traumatiska murarna ansätts av allehanda verbala släggor.

”Inga tårar” har hämtat sin titel från ett mantra som en mamma upprepar för sin son: Gråt inte inför pappa. Den belöningen ska han inte få.

Taget ur sitt sammanhang tror jag inte på mantrat, och saken är väl att jag inte tror på det i filmen heller. Kanske beror det på att mamman är för dunkelt tecknad. Eller rättare sagt hon tecknas inte med några mörka partier annat än på det scenografiska planet. Vi lär vi känna hennes problem, men inte henne. Det är otydligt varför hon står ut med en barnmisshandlare, alkoholist och moraliskt sett allmänt tvivelaktig make.

”Inga tårar” hade kunnat bli något stort, något riktigt vasst. Bjerking och framför allt fotografen Philip Øgaard men även scenografen Mona Theresia Forsén uppvisar en imponerande följsamhet mellan tidsplan, rum och minnen. Att huvudpersonen, spelad av Graffman, är stillbildsfotograf passar utmärkt. Att med en kamera registrera verkligheten innebär ju inte bara att rikta in ett objektiv och trycka på en knapp. Det är även ett ställningstagande och en fråga om ansvar. Någon gång under livet måste även en fotograf rikta linsen mot sig själv – för att överleva, för att gå vidare, för att bryta upp. Det uttrycker ”Inga tårar”. Det tror jag på.