På väg åt skogen

På vägen hem ser jag en kvinna, som jag tycker mig känna igen men av någon anledning säger jag inte ”Hej”. Jag kliver på tåget, sjunker ner i bokens pärmar och blir en vampyr i Blackeberg. Efter en stund visar det sig att jag tagit fel linje och är på väg åt skogen.

Nåja, jag kliver av, tar rulltrappan, går över torget in i den punktbelysta parken, tänker på plötsligt vassa hörntänder men tar mig fram till skolan, korsar skolgården och börjar så smått närma mig mina hemtrakter, det vill säga min tunnelbaneuppgång. Och vem möter jag där på gatan, i mörkret, om inte den speciella, vagt bekanta gestalten, just det, kvinnan från perrongen. Hon kommer närmare och jag får åter sådan lust att säga ”Hej” när jag tycker att hon öppnar munnen på ett väl spetsigt sätt. Så jag trycker in en annan växel och hastar vidare.

Efter bara några meter vänder jag mig om. Hon är borta. Sedan hör jag en röst som sjunger …