Parkering

I Hallonbergen händer det grejor. Sedan något år tillbaka står det på den ödsliga parkeringen en köksvagn, som säljer thailändsk mat. Jag har aldrig handlat där, för jag glömmer alltid bort att stället finns. För någon dag sedan läste jag i DN att en blivande körkortsinnehavare inte haft riktig koll på det där med broms och ratt och kört in i restaurangvagnen på den öde parkeringen, som säkert består av ett hundratal rutor men alltid är tom på bilar. Alltid. Jag överdriver inte.

Det tog väldigt många år för mig att besluta mig för att skaffa ett körkort. Och jag hade många förklaringar till varför jag var olämplig som förare. Jag kan förstå känslan och förvirringen att sitta bakom ratten och se den där matvagnen stå där, liksom skratta. Ett ”Nej inte dit!” i huvudet blir en orkan av ”JAAAAAAAAAAAA!” som trycker på gasen. Blundar, släpper, vilar.

Jag ska försöka göra en målmedveten utflykt till parkeringen. Se hur det står till. Jag återkommer. Jag har haft lite fullt upp av allt möjligt och kommer att ha än mer att göra den närmaste tiden. Så jag parkerar en stund.