Förståelse, förstånd

Jag hade knappt hunnit knäppa upp byxorna förrän det hände. Något slags metall studsade emot toalettporslinet och ner i avloppet. Min första tanke var att jag blivit av med en vital del. Sedan for jag mot det självklara: jag har tappat en skruv. Genast blev jag lite ledsen för det är ju måndag och allt och hur ska veckan nu fortsätta.

Ögonblicket därpå kände jag lädret dingla i handen och mysteriet fick sin förklaring: min livrem var ett minne blott. Lite glad blev jag faktiskt över att den gick sönder, som en sublim protest mot den svångrem som nu lär krama oss ända från Atlanten. Nej, jag förstår inte riktigt bankkrisen.

Jag förstår inte heller det här med Vårdval Stockholm. Förra veckan läste jag om en äldrevårdscentral, som ska läggas ner för att sjuklingarna är för gamla. Istället för att ta sig över torget, runt kvarteret eller över gatan ska patienterna ta sig till förorten nästgårds – ”om de orkar”, som det står i artikeln.

Kurt Palmqvist citeras i ingressen. Han är 93 år och tvingades för några år sedan amputera ett ben.

”Det är sorgligt”, säger han.