Tågtuff

Ibland har tåget gått eller så är kolen slut. Kommer inte ihåg varför men jag nämnde Suicide igår under middagen. Jag gillade deras frenesi av stötande syntar och glada melodier och den avmätta sången såklart. ”Frankie Teardrop” älskade jag, men det är ”Shadazz” jag tror mig komma ihåg än idag.

Vi var några som såg Martin Rev och framför allt Alan Vega någon gång på 80- eller 90-talet (väldigt sent jag vet), kanske på Falkonerteatret i Köpenhamn. Duon hade missat tåget och passade varken i läderjackor eller kepsar och pannband. De uppträdde nonchalant och ointresserat och den desperation som någon gång funnits i deras musik, ljöd långt där borta på tåget som tuffade mot minnets horisont.

Min kompis X försökte få igång Alan.
Show us you’ve got it!
Alan tittade på X.
C’mon! Show us.
Alan vek undan blicken och fortsatte ut i publikhavet. Scenen blev en perrong för väntan. Musiken ekade. Tomt. Kanske en ångvissla tutade.

Johnny Cash däremot visste hur man skulle ösa.