Vad som ska hända

Jag tog tunnelbanan till ett jobb. När jag gick av tåget masade sig en gammal dam i röd mössa över perrongen. Det var uppenbart vad som skulle hända och att hon inte skulle hinna stiga på innan dörrarna stängdes. Fullt riktigt. Hon fick stå där med lång näsa.

I Grekland vet man inte riktigt vad som ska hända. Jag frågade min pappa vad han trodde, greker har ju alltid en åsikt om allt, han sa: ”Jag har den lägsta pensionen nu. Kanske blir den lägre. Vi får se.”

Vi får se. Allt oftare säger han de orden och blickar in i en framtid höljd av mörker. Ett år, fem, längre än så.

Tillbaka till kvinnan på perrongen och tåget på perrongen. I vagnen ryckte en man ut. Han tog tag i dörrarna och på stålmannenvis bände han upp dem, så att damen kunde göra entré. Hon fick liv i sig samtidigt som näsan krympte. Mannen med de väldiga nävarna, slog ihop sina armar, tog av sig ena hörluren och bockade. Jag tyckte att kvinnan klappade honom vänligt på kinden innan hon satte sig, men jag kan ha fel. Tåget var redan i rörelse.

Släkten, staden, fristaden

Grabben och jag höstlovsåkte till Guds stad, det vill säga Thessaloniki. Den luktar en hel del fasad blandad med havsångor som väller in från strandpromenaden. Det var gott att träffa släkten. Brorsorna har vuxit än mer och vi gick bland annat en vända på universitetet. Högt uppe på en byggnad, det måste vara på den sjunde-åttonde våningen, har någon målat ”Det här är den sista lagen”. 

Min yngste bror berättar för mig att orden syftar på att ett grekiskt universitetsområde är en fristad, även gentemot polisen. Det utnyttjas av kriminella – därför ett kommande lagförslag om polisiära interventioner. Min bror vill givetvis minska kriminaliteten på området, som droglangning, överfall etc, men han vill inte att det sker på bekostnad av studenternas autonomi.

Brorsan är både ung och arg och skeptisk mot hela den grekiska samhällsapparaten. Alla skor sig på alla. Eller så försöker de tjäna en hacka. Jo. Mycket har gått fel i landet. Mycket ilska pyr. Det är svårt att förstå hur lösningen blir. Om den blir. Ska huvuden ska rulla och i så fall hur många? En generation? Två? Eller ska det systematiska utnyttjandet och den befängda korruptionen slätas över och förlåtas i ett slags monetär försoningsprocess?

Tio år kommer det att ta att få landet på fötter, tror min bror. Innan dess har han avslutat sina studier och emigrerat. Det har han bestämt.

Sång, ok, tro

Fotbollslaget Aris Saloniki lirade cupfinal i Aten förra lördagen. Kvällen innan före avresan till huvudstaden började fansen samlas för att dansa och sjunga. Den speciella fanorkestern Bulldog Band spelade. Två av mina brorsor var där.

Den grekiska vardagen tyngs av allehanda ok och jag hade nog trott att jag på gator och torg skulle se inte bara landets ekonomi blöder utan även människorna. Men allt flyter, stålar såväl som liv. Hur skulle det annars kunna gå vidare?

Framtidstron hade långt tidigare sått sina tvivel. Nu blommar många om, men och knappast. En annan av mina brorsor satsar på en teknisk utbildning och lägger fram en rad strategier över framgångarna som komma skall. Sedan kommer invändningen.

Frågan är om jag ens får jobb, säger brorsan. För att arbeta inom mitt område krävs inte de specialkunskaper jag kommer att ha. Vårt land ligger trettio år efter resten av Europa. Jag får söka mig utomlands.

Hur ser det ut i morgon? Vad tycker brorsan då?

Allt möjligt

Hade Strindberg skrivit en roman om fotboll hade en av huvudpersonerna, säkert en vänsterback med högerfot, haft storhetsvansinne och siktat på inte bara VM-guld utan också skytteligatiteln. I ett av de första kapitlen skulle vi ana stordåd med en modest seger à la den holländska vinsten över italienarna.

Med Zlatan är allt möjligt. Han skapar i stunden. Kreativiteten, håret och pondusen delar han med Strindberg. Den senare siktade mot guld, den förre är redan en slipad diamant men ibland når hans och kamraternas spel inte högre än kattguldsnivå.

I romanen om fotboll skulle Åsa Linderborg haft en given plats i startelvan. Jag hade hennes Mig äger ingen som sällskap under dagens tårdrypande lunch. Hon är såklart ingen lirare men hon kämpar jävlar anamma, ungefär som Dirk Kuyt gjorde i gårdagens drabbning. På en ytterplats skulle jag gärna se Karin Boye, men om det bestämmer August. Kristina Lugn vore garanterad en bänknötarroll med sin positiva energi.

1978 var året då Holland senast flög över Italien. Jag kommer ihåg Dino Zoffs sprattel efter Arie Haans kämpaskott från lååååångt håll. Och jag kommer att minnas gårdagens första mål, eftersom jag lärde mig något nytt om offside och att lagd spelare ligger. Det får mig att osökt tänka på skolorna och alla avslutningar den här veckan.

Vi lär för livet. Vägen är målet. Och allting är möjligt. Och så möts Sverige och Grekland ikväll.