S:t Eriksplan den 7 juni

Jag har haft svårt att hitta hit. Därför frågade jag min vän MG om jag fick publicera hans mail till mig i dag. Det fick jag och därmed har bloggen fått sin första gästskribent. Kul. Och sorgligt. Ja, du förstår säkert.

...

Går förbi tunnelbanenergången vid S:t Eriksplan. Två unga tonårstjejer har lagt ner två ömkliga buketter samt tänt två värmeljus, som vilset fladdrar i sommarvinden. Mot bättre vetande går jag fram och undrar vad som har hänt.
”En 13-årig flicka har begått självmord.”
”Vad tråkigt”, säger jag och känner mig som en idiot (ibland, ganska ofta, sviker orden mig). ”Var ni vänner med flickan?” (Höll på att säga tösen, men lyckas i sista stund byta till flickan.)
”Ja.”
”Så fruktansvärt tråkigt”, säger jag och känner mig som en än större idiot.
”Ja …”
Den lite större av flickorna berättar att det hade funnits många fler blommor på platsen tidigare i veckan och visar hur stor yta buketterna hade täckt, någon kvadratmeter, men att de hade tagits bort.
Inser att jag inte har någonting där att göra och ber om ursäkt för att jag störde.
”Det gjorde ingenting”, säger den lite större flickan.
”Tack. Hej då”, säger jag.
”Hej.”
Lämnar flickornas privata minnesstund och känner mig genomusel. Tacksam dock för att jag inte frågade mer om självmordet eller ställde någon annan opassande fråga. Trots allt, jag ville inte veta. Verkligen inte.
Inte lätt att vara ung i dag inte. Avdelningen absolut ingenting.
Nu ska jag gå till Systemet och köpa EM-pilsner. Vi hörs!
/MG
PS Och hur slutar EM då? Min gissning är att Polen vinner sin grupp, men får stryk av Tyskland i kvarten. Semifinalisterna är som följer: Tyskland–England och Holland–Frankrike. Spanien får något överraskande stryk av England i kvarten. Tyskland vinner finalen mot Holland, efter att bara ha fått oavgjort i gruppspelet. Åtminstone enligt mitt tips. Fast jag är lite osäker på det där med att England slår Spanien …

Blunda, titta

Om jag blundar så ser du inte mig.
Den kommentaren har jag mötts av ganska många gånger, både som ung och sedan som lite äldre.
Nu finns du inte!, kan också ljuda under leken.
Den sortens retorik kan bli ett språk mellan två eller flera när överenskommelsen antingen är en banal och glad blinkning eller en verbal kram som slätar över glappet mellan åldrar.
Nu till saken. Grabben här hemma är en järnkamin under alla årstider och i somras gick jag med på att beställa matchen per pay-per-view och sålunda plåga honom när di blåe enligt alla konstens regler skulle tvåla till pojkarna från Stadion. Alla vet hur det gick. Matchen avbröts och ska nu spelas om. På tv-räkningen en månad senare från tv-operatören debiterades jag för den fyra-fem minuter långa matchen. När felaktigheten påtalades urskuldade sig operatören och strök beloppet för matchen. Nu undrar jag vad som hänt om jag inte påtalat misstaget. Och hur många abonnenter har skörtats av berörda bolag?

Nu till en annan sak. I hemmet har vi nyligen bytt elbolag. För säkerhets skull ringde jag den forna leverantören och fick uppsägningen bekräftad. Döm av min förvåning när jag någon vecka senare från bolaget fick en ”Bekräftelse av ditt nya avtal”. Nämnda avtal skulle sträcka sig tills vidare, men inte bara det – det var tecknat samma dag som uppsägningen utfördes och dessutom innehöll brevet formuleringen ”Du har full ångerrätt inom 14 kalenderdagar från det att du har mottagit brevet.” Givetvis ringde jag företagets kundtjänst och fick till svar att sådana här brev alltid skickas ut, så att kunden aldrig hamnar mellan stolarna. Jag kan bara ana vad som hänt om jag inte anmärkt misstaget. Hur många abonnenter har lurats av berörda bolag?

Nu undrar jag om tv-leverantören och elbolaget utför en slags omvänd lek. De blundar för fakta och låtsas att jag och en massa abonnenter finns kvar trots att vi inte är intresserade av eller ens tagit del av tjänster och utbud. Eller är det just det som kallas avtal? Du får vad som står till buds och i en den fria konkurrensens yra har varken du eller jag så många val att göra annat än att blunda eller titta.

På planen, på gamla dar

Ponera att du är bäst på din plats. Du är given i laget och du kallas även till nationselvan. Du är en mästare. Fantisera vidare att tränare ber dig sabotera, för att minimera risker, och att du beslutar dig för att bryta mot regelboken. Det får önskad effekt hos domaren.

Tänk på följderna. Fundera över alla frågor som kommer att ställas och undra över om detta betyder något för din fortsatta prestation. I nästa match eller den därpå blir du ett rundningsmärke, och dessutom får du ovanan att åter manifestera regelbrott. Även effekten upprepas.

Men nu ställs inga frågor. Du står vid sidan om planen. Det började med att du tänkte på tränaren. Nu kanske du undrar om tränaren tänkte på dig. Varje dag är den första i resten av ditt liv. Är det här början till slutet?

Vi får se.

Jag fyllde år i går och fick betal-tv-matchen mellan Barcelona och Real Madrid i present. När jag under liret stönat ett flertal gånger konstaterade grabben.

Du har en religiös upplevelse.

Jag svarade inte men noterade att jag hade fradga i mungiporna. På gamla dar. Fan tro't.

Helknasigt

Att se sig själv utifrån är svårt. Då kan det vara läge att be om hjälp. Men bilden av mig grumlas också av den bild omgivningen hyser om mig, ja, alltså min föreställning jag har att andra har om mig. Likväl kan andras berättelser om mig bli till aha-upplevelser. Förutom grummel och aha kan det också bli helknasigt beroende på att du och ditt intresse, eller din oförmåga, går bet på uppgiften och i stället för mig ser du dig själv.

Söndagens DN innehåller inte bara ett uddlöst reportage om Afghanistan (sök hellre upp Re: Public Service om du vill ta del av kriget i en svensk publikation) utan även floskler som mynnar ut i rasism, när det i en artikel framgår att en person tycker att alla killar som växer upp utanför Sverige är stora för sin ålder. Dessutom kan man tolka ett annat citat att om inte tio så är i varje fall åtta Malmö FF-spelare (två fyramannalag) sverigedemokratsympatisörer. Hur det kan bli så helknasigt kan bara journalisten, korrekturläsaren och ansvarig utgivare svara på, och de kan bara göra det utan att skylla ifrån sig på den de intervjuat. De har ett ansvar när de plockar ut citat. Här är texten. Att Malmö vann i går kan upplevas här.

Jag vill inte tro att jag har mer att göra än tidigare men livet går i ett. Den här natten ”fick” jag och många andra en extra timme. Som om det skulle räcka. Kom igen när tiden skruvas tillbaka en vecka eller så. Då skulle jag kunna andas ut. Vill jag tro.

Leken steken

Grabben är djurgårdare och var upprörd inför kvällens bortamatch mot di röe söderöver. Anledningarna var många men han hängde upp sig på en detalj: att Djurgården enbart skulle ställa upp med en 17-mannatrupp när de enligt Svenska fotbollsförbundet har rätt att anmäla 18 spelare till ett möte.

Och jo, det låter ju onekligen märkligt att tränare och lagledare resonerar så när laget överlag har det så bekymmersamt med både spel och målgörande – inte minst när liret är förlagt utanför Stockholms stadion. Kanske de ansvariga resonerar så som man gör i stora delar av samhället. Vi skalar bort lite av personalen. På vägen sparar vi en hacka, och vem vet, resultaten kan väl uppnås ändå. Det är bra med lite stress och press och fungerar inte det kan vi peka på att verksamheten trots allt måste gå runt. Vill man leka leken får man tåla steken.

Hur matchen slutade? Jo 3-3, vilket såklart är en framgång för järnkaminerna. Det gick alltså vägen. Och vad kan det innebära. Att de om några månader inte ens ställer upp med fullt lag?

Mumma

Slutade jobba, lirade kula i parken, hamnade på puben Oliver Twist. En Ocean, lite grann av min frus Bath och några chilinötter senare rullade jag hemåt, medan min fru åkte kommunalt mot samma mål.

Matchen på tv mellan Fulham och Atletico Madrid är otroligt underhållande. Först var engelsmännen uträknade, sedan visade de var skåpet skulle kunna stå. Snart börjar andra halvlek och utgången är oviss. Mumma.

I går för en massa år sedan trixade George Best för Londonlaget. I dag hade Dagens Nyheters A-del 13 vinannonser. I morgon är jag ledig.

Prognoser, låtar, sätt

Prognoserna är dystra. Det som kallas stålbad tappas upp. Greklands sak är vår.

En av mina brorsor lånade melodin från en Offspringlåt och satte text till en av fotbollslaget Aris Salonikis hejaramsor. Den handlar om hur galen man blir av att inte få se laget i sitt hjärta lira. Såklart. Från läktaren låter den så här ...


... och röstades fram som en av de tre bästa ramsorna i fjol.

Originallåten har den här tappningen:



Refrängen kan sjungas av alla. På ett eller annat sätt.

(Fick inte till det med inbäddningskoderna, συγνώμη.)

Sång, ok, tro

Fotbollslaget Aris Saloniki lirade cupfinal i Aten förra lördagen. Kvällen innan före avresan till huvudstaden började fansen samlas för att dansa och sjunga. Den speciella fanorkestern Bulldog Band spelade. Två av mina brorsor var där.

Den grekiska vardagen tyngs av allehanda ok och jag hade nog trott att jag på gator och torg skulle se inte bara landets ekonomi blöder utan även människorna. Men allt flyter, stålar såväl som liv. Hur skulle det annars kunna gå vidare?

Framtidstron hade långt tidigare sått sina tvivel. Nu blommar många om, men och knappast. En annan av mina brorsor satsar på en teknisk utbildning och lägger fram en rad strategier över framgångarna som komma skall. Sedan kommer invändningen.

Frågan är om jag ens får jobb, säger brorsan. För att arbeta inom mitt område krävs inte de specialkunskaper jag kommer att ha. Vårt land ligger trettio år efter resten av Europa. Jag får söka mig utomlands.

Hur ser det ut i morgon? Vad tycker brorsan då?

Band

När jag börjar använda pannband är steget inte långt till slips.

Ralf Edström typ provspelade en gång för Barcelona. Det var på Johann Cruyffs tid. Någonstans har jag en lagbild från träningen. Nu är det Zlatans tur. Tänk vad vi kan få njuta.

Missa inte Topboy. Den visas i Galärparken i kväll och i morgon. Där samsas skådespelarna med Gröna Lunds tivoliföreställning, vanliga förbipasserande och ett och annat kvitter från sparvar samt skrin från måsar. Pjäsen, som ingår i Parkteatern, handlar om fotbollshuliganer och det som utspelar sig på den effektivt tomma scenen är laddat och fullt av klichéer om verbalt och fysiskt våld och om vilsna pojkar. Det är tufft och det imponerar. Sättet att blanda monolog med dans är som ett finlir på den gröna mattan iklädd kritstreckskostym med slips. Och pannband.

Jesus på plan

Brasilien vann för-VM. Både under och efter matchen brast det för några av spelarna som lät glädjetårarna forsa. Det var både rart och vackert att titta på. Vad som fick mig att lägga pannan i veck var att några spelare under segerceremonin bar tröjor med texten ”I belong to Jesus”, ”Jesus loves me” och liknande. Och mitt på gräset samlades den brasilianska truppen och bildade ring för ett slags kollektiv bön.

Går det för sig att deklamera katolicismen och be i ring på bästa sändningstid, när transmissionen handlar om att bollen är rund och ingenting annat? Tänk om Irak vunnit turneringen och såväl spelare som ledare gått ner på knä och tagit sikte mot Mecka. Hur skulle det uppfattas?

Men det är klart, innerst inne är religionsfrihet både fint och rätt och smaken är som baken vare sig Gud, Jesus eller Den helige anden lirat, varit ombytta eller ens påtänkta för den delen.

Bränd, kanske brända

I söndags pantade jag petflaskor och burkar för två års landetförbrukning. Det behövdes verkligen. Från en av ölburkarna flög det upp en humla, som visade sig vara arg som ett bi och jag blev ordentligt stungen och höll på att skrämma slag på ett äldre par som passerade.

Jag trodde du fastnade i automaten, sa mannen.

Är det några som sitter fast är det spanjorerna, som med sina skruvade och verkar det sneda dubbar påminner om skridskoåkare i kvicksand. Följaktligen leder amerikanerna och en skräll som bränner mer än för många timmar i kubik under sommarsolen är att vänta. Eller? Dags för andra.

Jämförelser

Fotbolls-EM för ungdomslandslag fortsätter. I dag tog Sverige sig an Vitryssland och slog till med en veritabel femetta. Det svenska liret fullkomligt lyste av självförtroende och mängder av mod. Kommentatorerna blev saliga och började genast jämföra med 5-0-viktorian mot Bulgarien för fem år sedan i EM. Och det för att champagneskotten satt i krysset, de mentala spärrarna porlade och spelet bubblade.

Framgången under EM 2004 bestod i att Sverige gick till kvartsfinal. Men jämförelsen med dagens talangfulla ungdomsgäng haltar. För till skillnad mot seniorerna då har dagens Berg, Bengtsson och kompani med sina kreativa kvaliteter möjlighet gå hela vägen – in i kaklet mot det stora målet. Så allvarligt talat herrar experter, släpp hörnflaggan, kom in i matchen och vidga vyerna en aning. Jämför inte med internationella parenteser när det finns komparativa succéer. Botanisera bland andra explosioner på det gröna fältet. Som när Argentina 1978 tvålade till – eller in – Peru med 6-0. Eller när Frankrike 1998 först drämde Sydafrika med tre och sedan Saudiarabien med fyra bollar. Båda lagen ifråga gick som bekant hela vägen. Eller liksom när Francois Truffaut under några år kritiserat hela den franska filmindustrin och sedan, 1959 i Cannes, visade upp De 400 slagen!

På tal om bubblor firade vi igår. Min fru har fått nytt jobb, grabben har sommarlov och jag är ledig. Och A är lokaliserad.

Klassiskt

Läste Jessica Kempes genomgång i DN av Sverigedemokraternas virriga tolkningar av konsten och kulturen i samhället och slogs över hur svårt det måste vara att tillhöra en grupp som vill inskränka, strypa och förbjuda. Att medvetet bära skygglappar för att inte smittas av den andre, det främmande, det svårförståeliga är ett hittepå som hör okunnigheten till. Och vilka krafter ignoransen än manifesterar leder den till pina och förintelse av sig själv men också av andra. Därmed sagt att motståndet mot enfalden är viktigt. Kanske Kempes två texter är klassiska, vad vet jag. På pricken är de och en funktion fyller de.

Igår kväll hade jag turen att smittas av sånger från nedre botten. Inte här på nätet utan i verkligheten här och nu sjungandes, studsandes, svettandes och en av de sju som utgör Wall of Clash.
Vi lirar inte cover, sa han, (det var nog innan Garageland). Vi spelar klassiska låtar, fyllde han i.
Bankrobber var extranummer och den ger mig alltid rysningar. Låt vara att den inte var repad men ändå. Munspelet fanns med, liksom Mikey Dread-tugget. Mycket satt, riktigt bra också. Det syns kanske?


Och så får jag väl säga Zlatan för satan. Mannen är klassisk, hur man än vänder och vrider på det. Vad han heter, vilket ursprung han har, vilken miljö han växt upp i och var han nu bor spelar roll när han trollar med bollar. Hur det går ikväll är inget annat än historia. Möjligen en klassisk sådan.

Snören

Det är ingen större merit att hålla Barcelona om hjärtat. De är nästan alltid bäst när det gäller och de lirar vackrast av alla. När bollen går som på ett snöre med både hallon- och lakritssmak lipar jag av glädje.

Messi, Iniesta, ja, till och med Henry är magiska mest hela tiden. De passar fel ibland och när Marquez gjorde det fick Chelsea chans att göra mål. Men icke.

Första halvleken var stor underhållning. Snart börjar andra. Mums!

Derbydags

Klockan åtta i kväll står grabben där någonstans. Min fru, jag tillsammans med alla smutsiga delajer agerar päron och ser till att äpplena inte faller alltför långt från träden.

Orfeusk olust och lust

Eftersom jag i början av veckan mottog ett förtäckt hot per telefon om att få uppleva otrevligheter och sedan dess reagerat lite extra när telefonen ringt och även vänt mig om några för många gånger och känt mig som en olustig Orfeus, skred jag in till polisen och dryftade saken.

Någon anmälan blev det inte men det var skönt att prata med någon i uniform. Mörkblå, grön, vit spelar ingen roll. Enhetlig klädsel inger förtroende. Det gäller så klart även på planen, läktaren och i sinnet. Ränderna går aldrig ur en och är svåra att tvätta bort. Jag tycker det är tråkigt att Bälinges fotbollslag lägger ner verksamheten samtidigt som ett flygbolag spyr ut chauvinistisk reklam.

På Dagens Nyheter var de i torsdags upprörda – och det med rätta – över att EU-politikerna bråkar om hur man ska tackla den globala uppvärmningen. Två gånger publicerades texten (i Stockholmsupplagan i varje fall) i fem respektive fyra spalter med olika rubriker och med foto i både färg och svartvitt. Att bläddra fram och tillbaka mellan sidorna 22 och 24 förstärkte min privata paranoia och jag var faktiskt tvungen att vända mig om. Givetvis var ingen där. I stället la Eurydike mitt emot mig huvudet på sned och citerade något smutsigt detaljrikt. Sedan lyssnade farbror Blå som sagt var.

Sammansatta Sundhage

Pia Sundhage, en gång en av Sveriges mer kompletta fotbollsspelare, spottade mål som ett fyrverkeri. Och hon landslagsdebuterade som femtonåring. Numera basar hon över det amerikanska landslaget. Hon är en person med principer och vill inte besöka Vita huset, dit hennes team inbjudits av Bush.

- Jag har helt enkelt inget intresse av det, säger hon i SVD. När det handlar om mig som förbundskapten vill jag att mitt namn kopplas ihop med fotboll och OS-guldet, inget annat. Jag behöver inte gå in i ett vitt hus och träffa den man nu träffar där, jag är inte intresserad.

Uppenbarligen kan Sundhage sätta gränser. Eller? Att hon tidigare jobbade för det kinesiska fotbollsförbundet gör saken än intressantare. Vad häftigt sammansatta vi människor kan vara.

Här är en hallå där + en notis.

Det går som det går

Det gick som det gick igår kväll. Sabri är kanske inte världens bästa ”så kallade högerback”, för att citera Ralf Edström, men nog var han strålande igår kväll. Att det sedan var hans vänstra tyska motsvarighet som punkterade matchen och samtidigt replikerade uppsnurrningen vid 2-2 var väl symptomatiskt för matchen. Och inte desto mindre sympatiskt. Bollen har verkligen varit rund under veckorna i Schweiz och Österrike.

Vad som nu sker får Doris Day sjunga om.



Själv kopplar jag ner för ledighet.

Trevligt månadsskifte!

Ekorrande, avgörande

En fördel med att växa upp är att man kan lägga saker bakom sig. Det är dock lättare sagt än gjort. Själv har jag samlat specifikationer och räkningar, anmälningar och uteslutningar, information om ditten och datten på hög mest för att kunna ha referenser till ytterligare ekorrande. I helgen fick jag nog och gjorde aska av flera årshögar.


Det kändes bra.

Tunga är traditionens krafter inom fotbollen. Men för tyskarna kommer det att innebära ett ok som de tyngs ner av. Turkarna är givetvis oslagbara, så som de skjutit och bombarderat. Ribba in avgör. I första övertidsminuten. Inom full tid.

Gladfotboll, memoarer, bagage

Vunna tekningar, schlagerpoäng och så denna härliga gladfotboll. Hur kommer det sig att de ryska kosackerna sprang och holländarna flög och for? Putinpengar? Oljebaroner? Den importerade tulpanen Hiddink? Jag bara frågar, eftersom jag fortfarande har matchen mot Spanien på näthinnan.

Själv hoppas jag att framgångarna skvalpar till det inom kinematografin, där ryssarna och ryskorna genom åren avväpnat, väckt förundran och fällt tårar. Visst vore det något en återkomst utan vare sig ett vampyrbett eller andra blodiga och bombastiska inslag på en biograf nära mig i höst? Innan dess läser jag om Jefrosinja Kernovskajas memoarer och tittar på hennes teckningar från Gulag.

Ikväll tror jag att spanjorerna, trots alla resultat de senaste veckorna och genom åren, överraskar och faktiskt lirar skjortorna av italienarna. Att de förra har Luis Buñuels Den andalusiska hunden i sitt kulturella bagage vill jag ska spela roll. Si!

Tillägg: Här är en del av filmen