Det
häftiga med filmdramat Nader och Simin – en separation är det igenkännbara.
Att en lögn svider vare sig man kan sitt språk eller inte, vare sig
man är gift eller pluggar geografi, vilken klass man än tillhör.
Men nyanserna i det som vi kallar för verklighet – på film eller
i livet – går i färg- och kontrastrikare skalor än så. I Asghar
Farhadis berättelse vet jag till slut inte vem som talar sanning och
när så sker, i hur hög grad uttalandet, kanske övertygelsen,
består av ljug.
Nu
kanske det låter som att filmen är svår att följa. Inget kunde
vara mer fel(!). Vad filmen lyckas visa är att människan är
komplex. Och när hon, eller han, gör slut, får det följder på
flera sätt. Farhadi visar hur även barn är medvetna om
processerna, men hellre stänger av känslorna än tar in grälet,
konflikterna, lögnerna. I längden fungerar det inte. För varken
barn eller vuxna. Och det jävliga, eller fina om man så vill, i
kråksången är att även de små måste välja. Det är en del av
att växa upp. Även den insikten, som övergår till handling,
gestaltar Farhadi under dryga två timmar, som hos mig framkallar
både glädje och sorg.
Nader
och Simin – en separation fick Silverbjörnen i Berlin för ett år
sedan. De båda huvudrollsinnehavarna, Peyman Maadi och Leila Hatami,
fick var sitt skådespelarpris. Filmen – sa jag att den är iransk?
– är nominerad till Golden Globe för Bästa utländska film. I
motsvarande kategori norpar den en Oscar den 26 februari.
Inlägg
