Bra film, vidare i livet

Den amerikanska filmsajten imdb.com ger Mannen från Le Havre 7,3 av 10 i betyg. Jag är tveksam till trovärdigheten hos den sortens referenser, mest för att rösterna består av, tror jag, dels fans, dels personer som betygsätter för skojs skull. Min fru är av en annan åsikt och menar att genomsnittet speglar tittarnas smak. Hon sa:

Men det säger något om vad de som filmen är riktad till tycker. Inte om kritikerna gillar den. 

Jag kände mig frustrerad över det svaret och blev tvungen att fråga grabben vad han tyckte. Jo, han hade en åsikt.

De gånger jag har tittat på betyget har jag varit överens - man måste bara tolka det rätt, sa han.

Vad menar du med det, undrade min fru.

Över 7 är bra, mellan 5 och 7 går att se, under 5 är crap. 

Jag tänkte frågan, min fru formulerade den: Och hur vet du det?

Experience!

Sedan undrade han vad hans mamma sagt om imdb. Jag berättade.

Det är i och för sig sant, var grabbens kommentar. 

Sedan gjorde han och min fru high five. 

När det kommer till film vill jag tycka att jag har rätt, eller i varje fall har både tycke och smak. Nu sjönk mina axlar. Grabben, som slukar film och tv-serier, fortsatte att formulera sig.

Allt har undantag. Ibland funkar inte regeln. 

Vad händer då, frågade jag ivrigt.

Jag ser filmen. Är den dålig går man vidare i livet. 

Redan före gårdagens diskussion tipsade jag grabben om Mannen från LeHavre, en film som är bra – enligt imdb enligt grabben.

Jag vet inte hur man säger ”fuck, you” på ryska, men det vore på sin plats när nu styrka och kyrka är synonyma. Den här filmen är bra med eller utan imdbbetyg.

Vi går vidare. Vi hjälper varandra. Sverige måste ta emot fler flyktingar från Syrien.

Hjälp från Le Havre

Det mesta går att ordna bara alla hjälper till. Därför måste Sverige ta emot fler flyktingar från Syrien. Förstår du inte den ekvationen bör du se Mannen från Le Havre, en saga exponerad 25 gånger i sekunden och gjord med en sådan träffsäkerhet att Håkan Dahlby efter fullbordad sittning i biosalongen skulle säga något ömmare än ”fuck, you” till sina belackare.

En pojke och ett tjugotal av hans landsmän från den afrikanska kontinenten är inlåsta i en container. Tullen och polisen i Le Havre upptäcker flyktingarna och tänker skicka tillbaka dem till ursprungsdestinationen. Men pojken flyr. Han har som mål att återförenas med sin mamma i London. Parallellt möter vi en skoputsare och dennes krassliga fru.

Film är ett blickarnas medium och det är en särdeles magi när ögonkasten möter och undviker varandra eller drunknar i de sjöar iris och pupill kan bilda. Le Havre är en mötenas film och framför allt möjligheternas. Allt som oftast blir jag till mig av glädje av den tidlösa och gränslöst empatiska historien om solidaritet och humanism. Jag slår även kullerbyttor av de raka citaten till både fransk poetisk realism och amerikansk film noir. Vissa tagningar är ikonografiska och lika igenkännbara som när du, jag eller någon annan med behov att vara innerliga, eller kanske banala, ritar ett hjärta på ett papper. 

Att skoputsarparet heter Marcel och Arletty är väl ingen tillfällighet. Jag tänker på Marcel Carné vars filmer Dimmornas kaj, Hotel du Nord och Dagen gryr såg till att det sena 30-talet motstånd mot fascismen gestaltades samtidigt som människans behov av kärlek iscensattes. Arletty storspelade i flera av Carnés filmer och gav liv åt insikten att skinn på näsan förutsätter sårskorpor och rejäla malörer på livets landsvägar.

Det är lätt att bli högtidlig över Aki Kaurismäkis fina filmiska kommentar till det öppna och stängda Europa. Sverige måste ta emot fler flyktingar från Syrien.

Växelfel, vänskap, Villeneuve

De senaste veckorna har varit ryckiga och aningen splittrade. Kanske har jag varit lite för mycket på alldeles för många platser. Men jag kan också skylla på att kommunaltrafiken varit lite si och så med växelfel, bristande struktur och dessutom har bacillerna frodats och vållat mig yrsel, feber och allmän kliighet.

Häromdagen läste jag ut en tunn roman, Monsieur Linh och den lilla flickan, skriven av Philippe Claudel. Den handlar om en äldre man från ett obestämt asiatiskt land som flytt ett inbördeskrig och kommit till Frankrike. Som av en slump träffar han en äldre fransman. De talar inte varandras språk och förstår inte varandra men trots, eller tack vare, missförstånden får de ändå innerlig kontakt. Och samtidigt som de gläds över sina rendez-vouser undrar de båda männen den andres motiv och föresatser. Successivt får vi veta ytterligare genom deras minnen och reflektioner. Det är märkligt hur gripande bristen på kommunikationen kan beskrivas och vilken dramatisk nerv främlingskap kombinerat med vänskap bildar. Boken berättar också på ett koncentrerat och enkelt sätt om trauman, och den skildrar ett flertal bråddjup hos de båda vännerna. Mer ska jag nog inte skriva, annat än att den är en av de varmaste och vackraste berättelser jag någonsin stött på. Avslutningen läste jag på buss 55. Jag darrade när jag gick av. Det berodde inte på några bakterier.

En annan historia, som tangerar flyktingtemat och upplevelser som ofta föregår en påtvingad exil, är filmen Nawals hemlighet. Den börjar så fräckt och fyndigt att jag under inledningen var tvungen att gnugga ögonen och fråga mig ”Vad ser jag?”. Sedan utvecklas Denis Villeneuves film till en modern tragedi av antikt grekiskt snitt. Se den. Kolla därefter in den här länken. 

Det är jag

Theo Angelopoulos blev påkörd i förrgår, när han skulle korsa ett övergångsställe. Han avled. Jag vet ganska lite om honom och hans filmer, men både Landskap i dimma och Resan till Kythera rullade hemma hos mig många gånger sedan jag som vuxen började söka efter den grekiska ådran inom mig.

Resan till Kythera handlar om en tidigare övertygad kommunist som varit i tvingad till exil (eller var den frivillig?) till Sovjet. Nu återvänder han till Grekland. Vid ett tillfälle möter mannen sig själv som ung. Eller så minns den gamle mannen, samtidigt som han blir yngre. Han ropar ”Det är jag!” först som gammal, sedan som ung. För mig är den repliken en spegel av mitt eget liv, eftersom jag en gång i tiden själv sa just de orden när jag mötte min far och vi var främlingar för varandra.

Det är jag. Det räcker att säga. För att visa sig. För att bli sedd.

Ska du se en film av Angelopoulos får du läsa in dig på den grekiska historien. Det krävs. Sedan får du betalt i form av ett oftast formidabelt foto, en alltid vidunderlig musik som ingår i de flytande, emellanåt svårgripbara, filmerna som i föränderlighetens tjänst utvecklar sig till fester för ögat och öra.

Börja med Landskap i dimma. Eller läs här eller här. Eller se klippet nedan från Resan till Kythera.

Ljug och val

Det häftiga med filmdramat Nader och Simin – en separation är det igenkännbara. Att en lögn svider vare sig man kan sitt språk eller inte, vare sig man är gift eller pluggar geografi, vilken klass man än tillhör. Men nyanserna i det som vi kallar för verklighet – på film eller i livet – går i färg- och kontrastrikare skalor än så. I Asghar Farhadis berättelse vet jag till slut inte vem som talar sanning och när så sker, i hur hög grad uttalandet, kanske övertygelsen, består av ljug.

Nu kanske det låter som att filmen är svår att följa. Inget kunde vara mer fel(!). Vad filmen lyckas visa är att människan är komplex. Och när hon, eller han, gör slut, får det följder på flera sätt. Farhadi visar hur även barn är medvetna om processerna, men hellre stänger av känslorna än tar in grälet, konflikterna, lögnerna. I längden fungerar det inte. För varken barn eller vuxna. Och det jävliga, eller fina om man så vill, i kråksången är att även de små måste välja. Det är en del av att växa upp. Även den insikten, som övergår till handling, gestaltar Farhadi under dryga två timmar, som hos mig framkallar både glädje och sorg.

Nader och Simin – en separation fick Silverbjörnen i Berlin för ett år sedan. De båda huvudrollsinnehavarna, Peyman Maadi och Leila Hatami, fick var sitt skådespelarpris. Filmen – sa jag att den är iransk? – är nominerad till Golden Globe för Bästa utländska film. I motsvarande kategori norpar den en Oscar den 26 februari.

Här är tre recensioner: DN, SvD, GP.

Ruta 25

Nästa år ska min fru, grabben och jag käka meze i Beirut. Året därpå hoppas jag att vi ropar ”Tjena, hur är läget?” i Homs i Syrien.

Jag vill gärna att vi någon gång i framtiden återser New York, och en jungfrufärd till Peloponnesos finns på min önskelista. I övrigt står hojen redo. Åtta växlar har jag för att bli glad över och förbannad på vad som händer i världen med värdena och välfärden. Jag tänker använda alla kuggarna, även ettan som jag tidigare .

Jag avslutar det här bloggåret och den här kalendern med en av de bästa filmscenerna från det här århundradet. Spelet och stilen svindlar och modet att gestalta ett problem på det sättet väcker hopp och naturligtvis förtvivlan.

Gott nytt år.

Ruta 24

Slutet på året närmar sig och lusten att sammanfatta kittlar mig. Men hur svårt är det inte att kunna se klart och bena ut. Årets näst sista dag är i varje fall förträfflig och innerst inne i skafferiet ser jag att många av de andra 363 dygnen haft en ton av dur omkring sig.

Ibland styr vi, ibland följer vi efter. Ofta vet vi varför. Vi har alltid ett val.

Ruta 23

Rainer Werner Fassbinders sista filmer påminner om fyrverkerier. De är otroligt vackra och stilsäkra samtidigt som de berättar om människor som bränner ut sig eller i varje fall är illa ute. Satiren Lola är som en psykedelisk tripp genom ett samhälle som vilar på en korrupt grund. Att färgerna i den filmen blir så starka ska givetvis också tillskrivas Barbara Sukowa.

Ruta 21

I många av Alfred Hitchcocks filmer misstänks hjälten vara skyldig till någonting. För att bevisa sin oskuld måste han eller hon (om Hitchcock någonsin hade kvinnliga hjältar, jag minns inte just nu) ta på sig skulden. Därefter blir han, eller hon, rentvådd. Under åren som kom raffinerade Hitchcock sin dramaturgi. I sista minuten är en av mina favoritfilmer, men mest drabbad har jag blivit när jag följt The wrong man med Henry Fonda.

Det är upprörande att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i en politisk process dömts till elva års fängelse. Nu är frågan om de ska överklaga eller om de ska acceptera domen för att i nästa skede kunna söka benådning. Det är hemskt vad de måste stå ut med. Vidare är det lätt för mig att från Sumpan tycka någonting. Som att för en diktatur är lögner en förutsättning och därför spelar det ingen roll vad eller vem man utger sig för att vara. Därför tycker jag att Martin och Johan ska söka benådning och parallellt ha tilltro till att de politiska påtryckningarna blir så starka att den etiopiska regimen ger vika. Således blir de skyldiga till vad de anklagas för men förhoppningsvis fria. 

Den goda Alfred skulle nog le i mjugg. Och säkert skulle han i manuset skriva in karaktärer som menar att journalister som överträder lagar får finna sig i att dömas för vad som helst vare sig bevis finnes eller icke. För det hör till dramaturgins regler. I filmen och i verkligheten. 

God fortsättning.

Ruta 20

Känslan av att komma fram är överväldigande. Det är lätt att glömma bort det.

Läs Paul Bowles Den skyddande himlen så ska du upptäcka vilken fin adaption Bernardo Bertolucci gjort.

Ruta 19

Den gångna veckan hade jag svårt att sova några nätter. Kanske oroade jag mig för tomtens framkomlighet. Inget botar insomnia som några minuters tv-tittande. Problemet den här vargtimmen var att jag fastnade framför en intressant intervju med den brittiska skådespelaren Juliet Stevenson. Hon berättade att hon ofta kände sig tvungen att påpeka för regissören hur platt filmrollen, som hon skulle gestalta, var skriven – företrädselsevis av en man. Ibland fick hon gehör för sin kritik, ibland inte. Samtidigt ville hon givetvis jobba. I Skruva den som Beckham, Being Julia och Tillbaka till Yorkshire har vi fått en antydan om hur hon kan tolka.

Att verkligheten i den anglosaxiska filmindustrin kan beskrivas på det sättet är sorgligt, även om det inte är märkligare än att styrelserummen fortfarande annekteras av honom och lågbetalda deltidsarbeten innehas av henne.

Därför är Bridesmaids ett unikum. Av Kristen Wiigs manus (tillsammans med Annie Mumolo) och spel blir blir jag så glad att jag kissar på mig, ja, till och med gör i byxan. Kanske någonting håller på att hända på andra sidan Atlanten - och på andra sidan Engelska kanalen. Vem vet, Juliet Stevenson kanske kan skörda en komplex karaktär eller två. 

Här är några recensioner: DN, HD, SvD

Ruta 17

Julen i all ära, men ibland blir det för mycket. Alldeles för mycket.

Ruta 16

Det har bara att göra med en känsla, men en mycket stark sådan. När jag tänker på hur Stellan Skarsgård agerar i Den enfaldige mördaren hör jag trumpeterna som Johnny Cash sjunger om i The man comes around.

Sedan tänker jag på den fattige arrendatorn som Nisse Ahlroth spelar. Och i samma veva far fabrikören i Hasse Alfredsons gestalt förbi samt pengarna som brinner. 

Jag är inte rädd för fanatiker eller terrorister eller islamister eller kristna men jag darrar en aning över att den ekonomiska bollen snurrar i allt högre hastigheter – och att dess bana ska antas vara stigande. Hela tiden.

Ruta 15

De båda journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye firar jul och nog även nyår i etiopiskt fängelse. Det trodde jag inte efter rapporteringen från rättegången när de la fram sitt försvar, och domarna verkade intresserade av att förstå korrespondenters arbetsförhållanden. Men icke.

I stället vanmakt. 

”Det finns ingen logik”, säger Kjell Persson till DN. 

"De har inget bevis och ändå kan de döma dem. Det är otäckt, säger Linnea Schibbye Steiner till P1.

Turkiska myndigheter fortsätter att diskvalificera sig för att ingå i en framtida humanitär division. I dag arresterade man 38 kurdiska journalister – med terroristanklagelser som förevändning, enligt CNN. 

Ruta 14

Ingen väg kan väl kallas för rak.

Ruta 13

Ibland är drömmen verkligare än livet.

Ruta 12

Jag såg följande rubrik på nätet: ”Jag lever i en bil. Jag äter vad jag hittar, jag söker efter anslag.”

Att få ihop plus och minus är en konst. En del bankkoncerner är duktiga på att räkna, samtidigt som de inkasserar stöd från sina kunder i form av statliga garantier.

Utifrån den årliga, enorma summan 30 miljarder, som svenska storbanker tack vare ränterabatter tjänade i snitt åren 2002-10 (enligt DN i går, ännu inte på nätet), infinner sig två frågor: Vad är konsekvensen av summan och hur investeras den? Vad kunde den summan använts till i stället?

Man kan också uttrycka sig så här: ”The banks and the rating agencies have become the dictators of the West.” 

Ruta 11

Ibland är det så lätt att haka upp sig. Och när så sker, ja, då går det lite sämre.

Ruta 10

Grabben har en musiklista, som han pluggar in. Först hör jag Here comes the summer med Undertones. En stund senare ljuder Shadowplay med Joy Division. De låtarna lyssnade jag på i hans tonår.

Har du hört Love will tear us apart, frågar jag.

Den finns på listan, får jag till svar.

Bowie lyssnade jag också på. Det gör grabben med.

Ruta 9

Med en cykel kan man ta sig var som helst.