B, O & teater

Kom att tänka på en eftermiddag i New York när jag skulle gå tillbaka till en bokaffär. Jag började irra och tyckte efter ett tag att jag gått i någon slags cirkel. Då gick det upp för mig att jag med mina steg, eller rättare sagt mitt spår, skapat ett enormt B. När jag började fundera över o:et, ö finns ju inte på andra sidan Atlanten, fick jag syn på affären. Jag gick in. Promenaden slöts.

Just nu går jag väldigt mycket, kommer tillbaka till platser, känner inte igen dem, fortsätter att promenera, pustar ut och är plötsligt hemma – för stunden. Det absolut häftigaste med teater är att tiden står stilla. Bokstavligen. Att så är fallet beror på överenskommelsen mellan aktörer och publik. En bok kan du stänga, en film kan du blunda ifrån, ett konstverk går du förbi. Själva teatern är du mitt i och en del av, för utan publik ingen teater.

Grabben, min fru och jag hade turen att ta oss till det norska gästspelet av Lång dags färd mot natt, ett av den amerikanska mardrömmens bästa uttryck för bitterhet och frustration inom en familj. Det är en särdeles pjäs och det var en finfin uppsättning som vi vistades i. Jag upplevde, kanske till och med förstod, på vilket sätt det här är en drömpjäs för i varje fall fyra skådespelare och hur de med den rätta sortens regissör kan få granitblocksrepliker ömsom åka som rekyler, ömsom dansa som fjädrar.

Grabben hade dock svårt att bli en del av härligheten, eller helvetet, och först trodde jag att det berodde på hans bristfälliga norska. Men när jag började förklara vad de instängda sopaundermattan-figurerna gestaltade förstod jag att temat helt enkelt inte är grabbens. Nog för att han varit med om mycket, men den sortens problematik biter inte. Han gick hem i pausen. Hela andra akten satt min fru och njöt. Jag också, förutom när mina norskkunskaper rann iväg längs fjordarna i min skalle och bokstäverna ovillkorligen rann genom mina fingrar. Det får bli till att doppa sig, tänkte jag. Kanske går jag på vattnet.

Snart stundar handbollssemifinaler. Om inte de faller i läppen kanske du tar dig an några olika recensioner av gästspelet på Dramaten – Expressen, SvD, DN, Aftonbladet. Om inte det funkar kan du se en prisbelönad kortfilm som trots dess djupa tragik får dig att vrida dig i skratt.

För många exemplar

Svenska Dagbladet har tryckt upp för många exemplar av sin tidning. Den här veckan har jag såväl måndag som torsdag passerat Cityterminalen och som förbipasserande fått till buds ett exemplar av senaste pappersnumret. Idag läser jag att Sverige arrangerar Irakkonferensen och att det är synd om regeringen som utsatts för så mycket gnäll och skäll.

Är det ett tecken på att det går bra eller dåligt för ett medieföretag, när de delar ut tidningen gratis? Tänker Schibsteds borgerliga broder ersätta sig själva på gratistidningsmarknaden nu när systern Punkt se gått hädan?

Dagens Svd innehöll en nyhet, som jag blev glad över, och det är att Moment: teater belönats med Thalia-priset. Egentligen blev jag väl inte så glad över nyheten, som jag blivit upprymd över att ta del av den egensinniga teatergruppens utbrott, infall och tolkningar av oss dödliga och världen runtomkring. Kolla in dem och kolla samtidigt in det trevliga torget i Gubbängen.

På väg till tunnelbanan med packning och allt gjorde sig Irakkonferensen påmind i form av blåa avspärrningar på en tom Vasagatan med vilsna cyklister och kanske någon civilklädd säkerhetspolis. Vid en av uteserveringarna pratade gästerna på såväl italienska som amerikanska. En man slet med en kärra öl bakom sig och tom pirra framför sig. Plötsligt bromsade han in, svängde in till stället med kärran öl och lämnade på trottoaren sin pirra, som jag höll på att snava över. Lite grann liknade det en prolog som kunde vara iscensatt av Moment: teater, där rekvisitan givetvis skulle bestå av ett flertal av för många exemplar av Svd.

DN och Svd skriver om konferensen.