Dags

Kände att det var dags.

Nu har jag registrerat mig.

Vi ska väl alla den vägen vandra.

Band

När jag börjar använda pannband är steget inte långt till slips.

Ralf Edström typ provspelade en gång för Barcelona. Det var på Johann Cruyffs tid. Någonstans har jag en lagbild från träningen. Nu är det Zlatans tur. Tänk vad vi kan få njuta.

Missa inte Topboy. Den visas i Galärparken i kväll och i morgon. Där samsas skådespelarna med Gröna Lunds tivoliföreställning, vanliga förbipasserande och ett och annat kvitter från sparvar samt skrin från måsar. Pjäsen, som ingår i Parkteatern, handlar om fotbollshuliganer och det som utspelar sig på den effektivt tomma scenen är laddat och fullt av klichéer om verbalt och fysiskt våld och om vilsna pojkar. Det är tufft och det imponerar. Sättet att blanda monolog med dans är som ett finlir på den gröna mattan iklädd kritstreckskostym med slips. Och pannband.

Honåm & hinna

Kastade kula och kom i slang med en äldre man som berättade hur det var när det begav sig på den goda tiden, den som var för mindre än två decennier sedan, när gemenskapen var en annan och tempot självmant och kanske även självklart tog en paus när så behövdes.

Mannen talade med stor respekt om hur äldre och yngre generationer verkade ihop. Nu var det annorlunda. Utan varken bitterhet eller ens nostalgi konstaterade han att livet förändrats. Bra var det med det. Vad jag mer kom att tänka på var att den äldre mannen sa ”honom” på samma sätt som hockeylegendaren Roland ”Rolle” Stoltz alltid gjorde, dvs honåm på fonetiska. Ishockey-VM startade för övrigt igår.

Imorgon ska vi på konfirmation. Själv har jag svurit kristendomens ed, men det var då jag sa ”hinna” istället för ”henne”. Jag kommer förresten ihåg ett svartvitt fotografi (men har glömt bort upphovsmannen), där det stod ”J’AI VU DIEU – IL EST NOIR ET FEMME” (jag har sett Gud – han är svart och kvinna) på en vägg. Hur som helst ska vi till kyrkan. Och besöka henne eller honom, kanske den eller det. Inshallah – om Gud vill.

Barn & vuxen

Du kommer säkert ihåg den där filmen som inleds med ökenbilder. En gam landar. En man med röd keps och slitna kläder kommer gående. Just den manlige karaktären är en av de relativt få figurer i fiktionens värld som lyckas utveckla både vuxna och barnsliga sidor samtidigt; i många scener i filmen sker det på en och samma gång. Det beror till stor del på skådespelaren ifråga, och hans förmåga att gestalta litet och stort. Ömt och sårigt, kanske du vill tillägga.

Häromdagen tittade jag på komedin Du, jag och Dupree och den är en trevlig bagatell om hur det femte hjulet i en trio blir allt mer nödvändigt för att personerna och deras relationer ska rulla överhuvudtaget. Jag tycker om den sortens filmer, som är skruvade och lågmälda synkront utan att de som agerar eller producerar tar i så det knakar. Ändå blev jag förvånad att se honom, min hjälte från filmen i öknen, sitta i en bar i helfigur, säga några repliker. Sedan fortsatte handlingen. Han var borta.

Så ska det väl vara. Inte alltid spelar vi huvudrollen. Snarare är birollen det enda som står till buds och vi får taga vad man haver. Plötsligt känner jag mig vuxen men lite barn finns det allt inom mig.

Och. Konstnären, aktören, han heter såklart Harry Dean Stanton och alstret han lirar i är Paris, Texas.

Dokument

Häromdagen kände jag ett behov av att dokumentera mig själv och tryckte på kamerans slutare. Det blev som det blev, trots att jag kompenserade för röda ögon och la till extra skärpa.

Einstein & idioter

Enligt en amerikansk rapport ökas intelligensen i takt med hur mycket man fiser. Gissa om jag känner mig som en Einstein ;)

SMS:et for över jordklotet. Svaret kom.

"Vilka jubelidioter, dom som fått fram rapporten borde fisa lite mer"

Grabben hade klurat ordentligt. Men så var det ju 1 april igår.

Pilsner istället för melodier

Nu öppnar jag dörren. Jag erkänner. Jag har aldrig gillat Melodifestivalen. Jag såg Abba vinna och jag hade Michelangelo som singel. Sedan dess tycker jag att det löjliga evenemanget tar för stor plats i etern. Och nu är måttet rågat. I morgon på bästa matinétid som alltid annars är vikt åt svenska, mestadels, spektakel och pilsnerfarser från 30-, 40- och 50-talen sänds en repris av gårdagens meloditävling. Håller världen på att gå under? Kan inte Melodifestivalen släppa greppet och låta oss som så gärna kärar ner oss i Julia Caesar, Dagmar Ebbesen och Nils Poppe vara ifred!?!

Det är dags att göra slag i saken. Emilia, du vet vad som gäller. It’s not a big thing.

Summering

I dag bad jag om ursäkt för en grej jag indirekt orsakat. Svaret tillbaka var nog aningen syrligt. Jag tycker det kan vara svårt att kommunicera.

Att ta ut torsken i förskott funkar – om man nu vill det. Lasse Lagerbäck lockades att göra det i dagens DN, men det är bara rubriken som talar om att förbundskaptenen tvekar om landslaget ska kvalificera sig till VM i Sydafrika.

Bollen är rund, men vad ska jag tro om informationen om kriget mellan Israel och Palestina. Spectator och DN menar att den norske läkaren Mads Gilbert inte har ett fläckfritt förflutet och därmed inte går att lita på. Den israeliska journalisten Amira Hass, då? Hon bor i Palestina. Kan jag med hull och hår ta till mig hennes ord i DN?

Att gå ut några minuter funkar nästan alltid. En time out från sig själv eller andra gör ofta susen. Är ljuset anslående kommer värmen på köpet.


Filmen ”Gomorra” har premiär idag. Den är tung och sorglig. Rekommenderas varmt.

Och nu är det helg.

Resrytmer

För några veckor sedan var min fru och jag på tunnelbaneväg hem efter en av alla dessa utflykter i verkligheten. Efter en kort stund klev en trummis på tåget och slog sig ner vid sätena bredvid. Genast lät han handlederna jobba och höll sin rytm mot sätena. Det var trevligt att lyssna på men också påfrestande att föra ett samtal, som ackompanjerades av andra interpunktioner än våra egna.

Jag har de senaste veckorna gjort lite för många saker och i går morse satt jag mest och såsade i vagnen och funderade ett tag på att lägga mig till rätta. Väl vid rulltrappan lyfte jag dock mina ögonlock på vid gavel när en man, närapå dubbelt så gammal som jag (och jag är inte purung), svepte sig själv uppför trapporna. Jag blev så nyfiken att jag var tvungen att följa efter. Men trött som jag var hade jag naturligtvis ingenting annat än suckar att komma med. Jag hann skymta gubben någonstans i snöyran och nog var det som så att han gled uppför backen.

Så i morse, vid samma rulltrappa, undrar jag om farbror, musiker eller någon annan ska komma och vad som ska ske. Då hörs det, det där ljudet som uppkommer när naglars ovansidor möter metall. Och inte nog med det, kvinnan några steg ovanför mig håller takten. Med sig själv. Men trappans band som r-r-r-rar runt. Med strömmen som tickar, hickar, nickar. Ka-da ki-da ko-da.

Hullret om bullret ...

... har den senaste tiden tagit ett grepp om mig. Tänk om jag varit aningen Ying och Yang. Humle och Dumle. Eller Albert och Herbert. Överallt och ingenstans kallar jag en dikt. Jag känner mig lite så.

Gud ger, gud tar
som haver barnen kär
äter blåbär, kliar sig
i rumpan och är väl som folk
är mest
En han eller en hon
överallt och ingenstans
uppe och nere
Jag är en lynnig sort
och mitt humör svänger
Det är verkligen inte lätt
att ha så mycket att stå i

Imorgon träffar jag bland andra G, som också är inne i ett muller och tappar bort saker och säkert smuttar av sig själv också. Det ska bli trevligt. Dessutom är det då lördag.

Trevlig helg!

På två hjul

Jag kommer ihåg första gången jag skulle rulla fram på två hjul. Det svindlade när marken kom emot mig, och det gjorde riktigt ont att skrapa kinden och knäet. Det tog ett tag innan jag äntrade sadeln igen. Jag var den sortens barn.

På lunchen förflyttade jag mig från en arbetsplats till en annan. Jag bestämde mig för att cykla en annorlunda väg än vanligt och irrade bort mig så mycket man nu kan göra det i den svenska huvudstadens förstäder. Nya ansikten och nya intryck bidrog till min vilsenhet. På en parkbänk satt två damer och pratade. När jag svischade förbi sa en av dem "Det rör på sig i varje fall". Kort därpå mötte jag ett gäng ungar, som med trampbilar for fram som jehun. Till och med en kvinna med barnvagn girade. Själv försöker jag hålla mig lugn när jag trampar och det ska mycket till att jag ska vifta med händerna eller börja snacka. Jag visar till och med hänsyn, även om jag i morse hade tankarna på annat håll och så svårt med styrfarten att jag nästan krockade med en annan cyklist.

Igår kväll när jag avverkade den sista grusvägen innan hemmet åkte jag förbi en bänk, där det satt en tant. Bredvid, precis nedanför en backe, bredde en stor vattenpöl ut sig. Så jag bromsade en aning. Tanten stirrade stint på mig och ögongloberna nästan hoppade ut, när hon förväntade sig att jag skulle fräsa i full fart och skvätta ner henne. Men jag gled i sakta mak och hennes ögon och kanske resten av hennes sinnen ville inte riktigt tro på det som hände. Blicken, ögonen, hjulen, rullet. Känslan var lite grann som datorn Hal i Kubricks ”2001”.

Att få en och annan hang up hör till. Vissa stannar kvar. Andra kastas över ryggen. Alfred Hitchcock föddes idag (alltså 1899). Han och Charlie Chaplin tillhör de där filmberättarna även om AH:s filmer inte berör mig på samma sätt som den lille luffarens. Men den gode Alfred fångade svindelkänslan på ett snyggt sätt flera gånger om, inte minst i den raffinerade "Studie i brott". Den filmen och en del annat har funkat på mig.

Här är förtexterna.



Imorgon är en ny dag. På två hjul. Då kommer fenomenale tempoåkaren Gustav Larsson att vara trött på frågan hur det kändes, känns och vad det kommer att innebära för ditten och datten.

Flyt, gupp & plask

På landet har vi sommarvatten och är med i en förening. Det kostar 350:- om året, en i sammanhanget modest summa för att vi från första maj till sista september ska ha tillgång till ett välsmakande aningen kalkrikt elixir.

Jag hade precis käkat frukost, när en av vattenföreningens ledamöter knackade på dörren och meddelade att vi var sena till årsmötet. Vi var såklart inte sena utan hade förträngt mötet. Blir man så där nästan tagen på sängen så blir man, och min fru och jag hade en snabb konferens om vem som var mest upptagen. Grabben låg såklart och sov. Sålunda pallrade jag mig över vägen in till grannarnas inomhusveranda. Diskussionerna vid det avlånga bordet rörde sig såklart om hur allt inte hela tiden flyter men hur flödet ska bättras på. Som komp hade vi ett jämnt regnsmatter.

Efteråt vankades kaffe och hallontårta med grädde. Till det dukades det upp hembakta bullar, sockerkaka och ytterligare ett sorts alster. Jag tänkte väl ta en bulle och en bit tårta, samtidigt som jag med två bordskamrater började snacka om migration och ursprung. På kort tid for vi till Estland, Ryssland, Bulgarien, Grekland och Turkiet, och givetvis hann vi med några avstickare inom Svea rikes gränser. Den trevliga stämningen och de tvära resorna kors och tvärs medförde att jag fick i mig ett helt batteri med kakor. Efteråt kände jag mig som en fisk som tröttnat på att simma i havet, för att istället prova fenorna på land. När jag någon timme senare kom ner för landning slog det mig vilken trevlig timme jag hade idag. Det här med vattenförening är bra. Såväl vi människor som jorden består ju till största delarna av gupp och plask.

För många exemplar

Svenska Dagbladet har tryckt upp för många exemplar av sin tidning. Den här veckan har jag såväl måndag som torsdag passerat Cityterminalen och som förbipasserande fått till buds ett exemplar av senaste pappersnumret. Idag läser jag att Sverige arrangerar Irakkonferensen och att det är synd om regeringen som utsatts för så mycket gnäll och skäll.

Är det ett tecken på att det går bra eller dåligt för ett medieföretag, när de delar ut tidningen gratis? Tänker Schibsteds borgerliga broder ersätta sig själva på gratistidningsmarknaden nu när systern Punkt se gått hädan?

Dagens Svd innehöll en nyhet, som jag blev glad över, och det är att Moment: teater belönats med Thalia-priset. Egentligen blev jag väl inte så glad över nyheten, som jag blivit upprymd över att ta del av den egensinniga teatergruppens utbrott, infall och tolkningar av oss dödliga och världen runtomkring. Kolla in dem och kolla samtidigt in det trevliga torget i Gubbängen.

På väg till tunnelbanan med packning och allt gjorde sig Irakkonferensen påmind i form av blåa avspärrningar på en tom Vasagatan med vilsna cyklister och kanske någon civilklädd säkerhetspolis. Vid en av uteserveringarna pratade gästerna på såväl italienska som amerikanska. En man slet med en kärra öl bakom sig och tom pirra framför sig. Plötsligt bromsade han in, svängde in till stället med kärran öl och lämnade på trottoaren sin pirra, som jag höll på att snava över. Lite grann liknade det en prolog som kunde vara iscensatt av Moment: teater, där rekvisitan givetvis skulle bestå av ett flertal av för många exemplar av Svd.

DN och Svd skriver om konferensen.

Kvällar med familjen

Två dygn på landet gör susen. Kvällarna tillbringade vi med ettan och tvåan av ”Gudfadern”. Grabben gav båda filmerna femmor men tyckte att den första var bättre. Varför?

Det där familjekonceptet att alla bor ihop, sa han. Det är bra.

Han och jag har av naturliga skäl olika ingångar till det här med närstående. Men jag erkänner att textrader som ”Home. I always wanted a home. I always wanted a ho-ho-ho-ho-home” snurrade i min skalle under tonåren.

Mina egna drömmar om en stor klan tog slut när jag väl fick en. Det var när jag för inte så många år sedan hakade på den klunga som kallas släkt. Förutom en hel radda äkta och oäkta fastrar och farbröder kan jag stolt säga att jag numera har tre halvbrorsor. När pojkarna fyller år brukar jag skicka en cd med svensk musik. I fredags hade den yngste sin födelsedag. Looptroop Rockers väntar honom.

I framför allt ”Gudfadern”-tvåan likvideras de innersta kretsarna i parti och minut och min snabba reflektion är att det här med för många kockar i familjeköket slutar illa.

Hur som är den näst sista scenen i tvåan otroligt fin, ja, den gör hela den plågsamma och grymma uppföljaren uthärdlig att titta på. Det är när de fyra bröderna sitter och skämtar och grälar.

Som grädde på moset ropar Santinos (James Caan) fem-sexårigadotter:

Mamma, nu slåss pappa igen!

Vi garvade alla tre och började andas något lättare. Det blir en bra vecka.

Hetero eller homo

Världsbilden i nyhetsmedierna är väl mest heterogen och föga homogen.

Dagens nätupplaga av Washington Post lockade med först rubriken

60,000 Dead or Missing in Burma

sedan

Execution Is First Since Ruling.

Så värst upplyftande var inte heller det tredje dragplåstret:

Fannie Loses $2.2 Billion As Home Prices Fall.

Ja, alltså... Det var nog lite mer homo än hetero över det här.

Hur som helst.

Imorgon är det dags för tre nya lockbeten.

Bruk och böjelser

Har man inte spänning i tillvaron får man framkalla känslan. Att snatta eller i varje fall bryta mot lagen är ett sätt. Att resa, söka möten är andra. Allting går, bara man inte står – stilla.

Den brådmogne ynglingen Christopher McCandless var drygt 20 när han valde att hålla sig undan från sina föräldrar och sin syster. Han kuskade runt på vägarna, bytte identitet och byggde upp järnstarka relationer med många av dem han mötte, men framför allt, tror jag, stålsatte han sig för att kunna möta sig själv under extrema förhållanden och i total ensamhet.

McCandless dog 24 år gammal, antingen av svält eller matförgiftning, i Alaskas sköna men rått tuffa natur. Jon Krakauer skrev en bok om tragedin och nu är Sean Penns spelfilm ”Into the wild” från förra året här. Premiär i morgon.

I filmen, jag har inte läst boken, var det lätt att tro att den unge Christopher söker Gud. Men den tanken reviderade jag snart när killen i stället blev en inkarnation av han eller hon däruppe – eller därnere.

Lite Jesus är det också över huvudpersonen. Han finns här och nu och hos människorna han möter gör han intryck. Det rör sig om små mirakel, alltså inga promenader på vattnet, som att öppna portarna till deras instängda hjärtan med följd att livet blir enklare.

Ja, den religiösa biten finns i filmen men Christophers stora mål är att uppleva naturen – tillsammans med trion Tolstoj, London och Thoreaus böcker – och samtidigt bli en del av landskapet. Det här porriga panoramat med kampen för tillvaron i extrem fokus har några riktigt andmäktiga scener som kort och gott framkallar ejakulationer. Jag tror inte man behöver vara naturmissbrukare för det.

”Into the wild” är lite mer än bra och koncentrerat berättad och innehåller fint skådespeleri, inte minst av Emile Hirsch i huvudrollen, och lyckas gestalta sökandet som det virriga men samtidigt harmoniska tillstånd det kan vara.

Uppdatering lördag.
Flera tidningar recenserade filmen igår.

Bara betyg

I morgon har fem filmer premiär i Stockholm. Jag vet inte vilken av dem jag vill titta på i en biosalong. I stället för att gå på magkänsla eller något slags kunskap får tärningen bestämma vad som är sevärt. Betygen ett till fem gäller. Blir det en sexa slår jag om. Slår jag sexan tre gånger i följd får jag välja betyg - om jag nu inte vill förlita mig på slumpen och kasta ytterligare än gång.

Nu är det gasen i botten som gäller. Jag är spänd.

Först ut är ”3:10 to Yuma”. Den fick 1.
Är inte västern Russel Crowes grej?

Sylvester Stallone är tillbaka i gammal god eller hellre dålig stil med ”Rambo 4”. Betyget blev 2.

Thrillern ”Iskariot” av Miko Lazic, som gjort den fantastiskt fina kortfilmen ”Boban – hockeyspelaren” samt den nästan lika fina ”Made in Yugoslavia”, hade jag hoppats mycket på. Varför blev betyget bara 1???

Är det fel på tärningen? Nog för att ”10000 f Kr” lär innehålla mossiga mammutar, men var den inte värd mer än 1?

En av svensk films mest flitiga och ständigt verksamma, Maj Wechselmann, har porträtterat journalisten Barbro Alving i dokumentären ”Bang och världshistorien”. Den var fru Fortuna något nådig mot och gav den 3.

Jaha.

Inte en enda sexa eller femma eller fyra kastade jag. Där flög de biobesöken iväg.

Nä nä, så lätt går det inte.

"Iskariot" tror jag gör sig i en salong. Och med god tro och stora skor kan man gå på vatten.

Det får mig att tänka på att det snart är påsk.

Kristallkul

Två rätt, No country for old men och Day-Lewis, av åtta.
Det kunde varit sämre.
Jag undrar om jag siat bättre med en kristallkula.

Entré

Jag köpte blommor idag. När floristen satte ihop den praktfulla buketten av ranunkel, gerbera och tulpaner gjorde våren entré.

Tjena, sa jag.
Morsning, fick jag till svars.
Du får gärna stanna, sa jag.
Nja, jag har annat att göra.
Som vad då!?

Som i ett svosch stod bara jag och blommorna kvar. Med känslan av våren bredvid.

I veckan lyssnade jag på en jättebra P1-dokumentär om författaren Åsa Nelvin, som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Hon begick självmord 1981 och blev bara 30 år. Producenterna har inte försökt leka detektiver, vilket kanske förklarar att sändningen var så spännande och inspirerande att följa. Gå in här och lyssna.

Programmet inleds med utdrag ur en intervju med Åsa Nelvin.
"Det finns de som påpekar att skrivandet är en kommunikationsstörning", säger hon.

Javisst.

För övrigt har E kryat på sig efter vurpan i backen och grabben har satt ihop sin dator med drivrutiner och allt. Min fru ska representera klubben i en kul sport. Det ser ut att bli en bra helg.

Uppsluppet och annat

Fejar och donar lite och har lyssnat på P1 hela eftermiddagen. Bortsett från nyheterna och ett program om Kirsty McCall är jag osäker om programledarna driver med mig. För några minuter sedan debatterades en staty föreställande Lennart Hyland. Pjäsen av den populäre numera bortgångne programledaren har flyttats och det har orsakat en rad protester. Ett par prominenta chefer på Sveriges Radio fick försvarat flytten. ”Nordegrens bästa” heter programmet. Händer det att radion sänder tabbar? Var det här en sådan? Är det legio att på nyårsafton i radion förmedla en allmän uppsluppen stämning? Eller hör jag det jag vill höra?

Under nästa år vill jag att sommarens bränder i Grekland inte enbart förklaras av klimatförändringarna. (Så var till exempel fallet i en Dagens Nyheter-artikel för några veckor sedan.) Mycket är fortfarande oklart kring katastrofen, vilka människor som direkt bidrog till den och vilka deras motiv var. Jag hoppas dunklet skingras och att de ansvariga ställs inför rätta.

När jag tänder ljus i kväll tänker jag på befolkningen i Kenya. Måtte situationen efter valet inte urarta ytterligare.

Under året har jag blandat högt med lågt. Bland alla rökare i krysset och allt utspillt bläck vill jag nämna en kulinarisk höjdare: grönsaker i ugnen, så enkelt men så fantastiskt gott.

För övrigt gillade jag Lennart Hyland och hans hörna när det begav sig. Men Carl-Gustaf Lindstedt som gubben i lådan var min absoluta favorit.