Mikael K Nilsson ...

... kallar jag mig här från och med nu. Det känns bra att ha ett alter ego, som tycker som jag gör.

Det kan ha att göra med att jag fyller år i dag och vill starta på ny kula. Jag gillade väldigt mycket att vara 44 och kan förvisso tycka att 45 låter ännu bättre men handen på hjärtat känner jag mig aningen vemodig.

I går fick jag överta grabbens gamla dator. Han kirrade så att den kan göra det mesta av det bästa och fort som tusan går det säkert när jag blivit bekant med alla nya gränssnitt och så. Men oss emellan, så värst snabb blir jag aldrig.

Lögn och sanning

Om jag säger att jag ljuger ibland så talar jag sanning. Det är inte så ofta det händer men då och då. Med eller utan min vetskap. Och kanske din också. Politikern Fredrick Federley har skojat på sin blogg och anklagas av sina allierade för att inte vara reko. I DN tar han tillbaka delar av det han skrivit. Menar han allvar med de orden? Ljuger han?

På samma tidningssida, ja, faktiskt i samma spalt, finns en längre notis om en filur som twittrar med Jan Guillou som byline. Originalet ifråga bryr sig inte. Och det är kanske inte så konstigt. Den bild jag har av Jan Guillou är en gestalt som varken gör en pudel eller avbön. Hur det än förhåller sig med twittraren ifråga, så förnekar han, eller hon, sig själv. Och därmed är väl alla twittringar sanna, så länge de innehåller falsarier.

I 1959 års finaste film Hiroshima mon amour – 60 årsjubilar i år! – frågar den japanske mannen den franska kvinnan (replikerna citerade från boken med Marguerite Duras manus i Marianne Lindströms översättning):

När du talar undrar jag om du ljuger eller om du talar sanning.

Hon svarar:

Jag ljuger. Och jag talar sanning.

Vad annat går att säga, tänker jag.

En idé om identitet

Tanken att jag här på bloggen skulle skriva i mitt födelsenamn istället för slow motion har aldrig föresvävat mig. Anledningen är enkel: jag tror på skarpa gränser när det gäller identitet och integritet. Men som alla vet är det inte lätt att leva som man (eller kvinna, pronomen eller substantiv) lär. Att hålla gränser och gilla dem är bland det svåraste som finns. Därför slow motion.

EU-idén om att anonymt bloggande ska omöjliggöras bottnar säkert i kontroll-och terroristnojor av olika slag. Vad jag mer lägger in i förslaget är föreställningen att vilka vi är som individer är summan av våra handlingar. Vad jag jobbar med, vem jag lever med, vad jag utövar för idrott, vilken musik jag dansar, vad jag bloggar om med mer tillsammans bildar mig. Så enkelt är det inte. Jag är en komplex varelse, som möjligen kör i gamla spår. Men jag gör det i form av olika roller. Det är min absoluta rättighet. Människa, som jag är.

Därför slow motion – en rörelse i mitt tempo.