The proper way

Den brittiske regissören Ken Russell har avlidit. Det uppmärksammar Guardian.

Panoreringar kan vara magiska. Det upptäckte jag första gången jag såg Russells filmatisering av D H Lawrence När kvinnor älskar. Två kvinnor (eller är det en man och en kvinna?) springer över en kyrkogård och glädjen som de uttrycker är fångad på ett förtrollande sätt.

På nätet hittar jag inte scenen i fråga, däremot en annan från samma film Rupert, spelad Alan Bates, visar "the proper way to eat a fig". Här är födelsedagsäppelkakan klar. Mums.

 

Mikael K Nilsson ...

... kallar jag mig här från och med nu. Det känns bra att ha ett alter ego, som tycker som jag gör.

Det kan ha att göra med att jag fyller år i dag och vill starta på ny kula. Jag gillade väldigt mycket att vara 44 och kan förvisso tycka att 45 låter ännu bättre men handen på hjärtat känner jag mig aningen vemodig.

I går fick jag överta grabbens gamla dator. Han kirrade så att den kan göra det mesta av det bästa och fort som tusan går det säkert när jag blivit bekant med alla nya gränssnitt och så. Men oss emellan, så värst snabb blir jag aldrig.

Svårt att sova

Grabben fyller år och han har knappt sovit en blund för han har hoppats så innerligt att han ska bli en gitarrhjälte här hemma och inte bara hos sina kompisar.

Vi har ägnat förmiddagen åt spelet och jag är som vanligt sämst, jag har klarat en easy-låt av Pat Benatar, men jag gladdes åt att grabben döpte vårt lag till Familjen och att han raskt avancerade till mediumnivå. Att min fru lirade ”Anarchy in the UK” var ett stort bonus, men aningen absurt med tanke på låten och det som en gång varit.

Lika absurt var det när jag under en repning för 30 år sedan stod i skyddsrummet framför mikrofonen och det var på min lott att skrika ”Right” i Sex Pistols-låtens början. Det kändes såklart fel, och inte kunde jag skratta på beställning heller, men ett halvår senare var det nyårsafton och vi gjorde vår första (och nästintill sista) spelning i en rivningslägenhet. Jag undvek att imitera Johnny Rotten, men det blev allsång till en Crass-låt. Några egna låtar om gatans våld, utanför mitt fönster och nazister spelade vi också.

Det lät mest. Mycket. Och jag hade väldigt svårt att somna den natten.

Här är originalet.