I underjorden

Jag cyklar varje morgon. De sista metrarna rullar jag nerför en backe mot ett garage. Där under jord möter jag ibland någon som nickar förstrött någon gång, sömngångaraktigt allt oftare.

Men i går hände något annorlunda. Jag trampade, rullade neråt, kom fram som vanligt. Vid den bastanta ståldörren stod en man och väntade på mig. Det gjorde han såklart inte men jag fick den känslan. Han log brett.

Jaså, du lever fortfarande, utropade han och höll upp dörren.

Jag kunde inte placera honom. Hade vi träffats förut?

Och cyklar gör du, fortsatte mannen.

Även du har hälsan, svarade jag artigt samtidigt som ståldörren slog igen, inte med en smäll som alltid annars utan ljudlöst som en inandning.

Nu blev jag starkt förvissad om att vi aldrig mötts.

Mannen skrattade innan han sa: Jag lever på lånad tid.

Sedan skrattade han än mer.

Gör inte vi alla det, försökte jag säga men mannen hade redan öppnat en annan dörr, slunkit iväg och lämnat mig i bergrummet.

Jag tog av mig min cykelhjälm, låste cykeln och gick ut genom samma dörr som mannen försvunnit. Jag ville säga någonting till honom men visste inte vad. Jag spanade efter honom och insåg samtidigt det meningslösa i att söka efter hans gestalt. Inte ens förströdda eller sömngångare var där. Jag tog några steg över cementen gick in genom ytterligare en dörr sedan en till. Jag avverkade en trapp och så ytterligare två dörrar. Jag tyckte att jag svävade in i kontorslandskapet men antagligen gled jag. Jag anlände till den plats jag brukar sitta vid och knäppte igång en dator.

Under hela dagen tänkte jag att de handlingar jag utför är de första av återstoden. Paradoxalt nog blev orden och bilderna som jag använder mig av i mitt arbete knappast viktigare för det. Timmarna förflöt som i ett nafs. När jag tog mig upp ur underjorden kände jag inte igen omgivningens färger och lukter. Det var en härlig känsla som håller i sig än.

Undran

Parkerade cykeln utomhus, upptäckte sedan ballongen och därefter pennan. Vilade sedan ögonen på utgåvan av Astrid Lindgrens Mio, min Mio. Undrade sedan var ägaren gömde sig.

När jag skulle bege mig knappt nio timmar senare var alla prylarna borta. Undrade om de tröttnat på att ligga i ett mörkt gatt, där en lucka leder till ett avlopp eller något annat som mynnar långt bort.

Handskarna såg jag inte utan de upptäckte jag inte förrän jag för en stund sedan tittade på bilden. Undrade om de hittat till Landet i fjärran. Där väl ägaren är.

Guld

De senaste morgnarna har jag varit så trött att jag nästan höll på att dratta i diket, men mina två hjul lyckades balansera min lekamen och jag rullade ända fram till arbetsplatsen, så pigg att jag hoppade över kaffet men naturligtvis hinkade i mig två glas vatten. Rakt av ner i gommen. Mums.

Idag åkte jag kommunalt. Transporten under jord har sina fördelar men den blir lätt ett sömnpiller med gratistidningen, boken eller hörlurarna. Trots krängande vagnar (lite grann), telefoner och munnar redo att pokulera är det ofta väldigt tyst i tunnelbanan morgontid. Och så må vara. Morgonstund har guld i mun, eh.

Givetvis tog jag en kopp jobbkaffe i morse och hällde bara i mig ett glas vatten. Timmarna förflöt smidigt. När jag mitt på dan bröt upp och kommunalade mig iväg till fortsatta tjänster äntrade en andraklass tåget. Genast åkte mackorna och vattenflaskorna fram. Pojken, som satte sig bredvid mig, flaxade med armarna och jag kom att tycka att han störde, när jag erinrade mig själv skutta omkring och vilja ha kompisarnas och frökens uppmärksamhet.

Nu har vi tysta leken, sa en av lärarinnorna.

Inte särskilt länge kunde pojken hålla sig. Definitivt en guldpojke med andra ord.

Överhet och glass

På ledarplats i dagens DN klagar Peter Wolodarski på att Vårdförbundets strejk, som utvidgats till akutmottagningar, ”äventyrar människors liv och hälsa”. Men han glömmer att Landstingen har del i konflikten. Istället tar PW per automatik överhetens parti och lägger in en tunga för att slicka, förlåt en växel för att köra uppåt, nej förlåt ner i diket.

Men varför inte använda kroppens känsligaste del till något mer produktivt, konstruktivt och lustfyllt. En smaskens vaniljglass skulle duga mer än väl.

Tänk på glassen, PW, fortsätt sedan slicka, förlåt cykla vägen fram, som det gjordes HÄR. Då kommer idéerna att stå som spön i backen. En och annan av dem är högtflygande, någon tredje landar på gräsrotsnivå. Och på det fjärde sker det: Vem är det som äventyrar vem?