Fotopussar

Jag har varit förkyld den senaste veckan och känner mig aningen isolerad. En kram om dagen är ju bra för magen, men inte en så är att tänka på. Jag höll mig inne när min fru tog en promenad. 

När jag diskat klart funderade jag över läppar, tungor, saliv och slingrande effekter. Samtidigt lyfte jag kameran och fångade min fru i landskapet.

I nästa ögonblick stannande hon upp och fokuserade sin kamera, och där i ett av fönstren stod jag och kikade. 

Säkert var jag omedveten om att jag plutade med läpparna. 

Snart är jag frisk.

I underjorden

Jag cyklar varje morgon. De sista metrarna rullar jag nerför en backe mot ett garage. Där under jord möter jag ibland någon som nickar förstrött någon gång, sömngångaraktigt allt oftare.

Men i går hände något annorlunda. Jag trampade, rullade neråt, kom fram som vanligt. Vid den bastanta ståldörren stod en man och väntade på mig. Det gjorde han såklart inte men jag fick den känslan. Han log brett.

Jaså, du lever fortfarande, utropade han och höll upp dörren.

Jag kunde inte placera honom. Hade vi träffats förut?

Och cyklar gör du, fortsatte mannen.

Även du har hälsan, svarade jag artigt samtidigt som ståldörren slog igen, inte med en smäll som alltid annars utan ljudlöst som en inandning.

Nu blev jag starkt förvissad om att vi aldrig mötts.

Mannen skrattade innan han sa: Jag lever på lånad tid.

Sedan skrattade han än mer.

Gör inte vi alla det, försökte jag säga men mannen hade redan öppnat en annan dörr, slunkit iväg och lämnat mig i bergrummet.

Jag tog av mig min cykelhjälm, låste cykeln och gick ut genom samma dörr som mannen försvunnit. Jag ville säga någonting till honom men visste inte vad. Jag spanade efter honom och insåg samtidigt det meningslösa i att söka efter hans gestalt. Inte ens förströdda eller sömngångare var där. Jag tog några steg över cementen gick in genom ytterligare en dörr sedan en till. Jag avverkade en trapp och så ytterligare två dörrar. Jag tyckte att jag svävade in i kontorslandskapet men antagligen gled jag. Jag anlände till den plats jag brukar sitta vid och knäppte igång en dator.

Under hela dagen tänkte jag att de handlingar jag utför är de första av återstoden. Paradoxalt nog blev orden och bilderna som jag använder mig av i mitt arbete knappast viktigare för det. Timmarna förflöt som i ett nafs. När jag tog mig upp ur underjorden kände jag inte igen omgivningens färger och lukter. Det var en härlig känsla som håller i sig än.

Undran

Parkerade cykeln utomhus, upptäckte sedan ballongen och därefter pennan. Vilade sedan ögonen på utgåvan av Astrid Lindgrens Mio, min Mio. Undrade sedan var ägaren gömde sig.

När jag skulle bege mig knappt nio timmar senare var alla prylarna borta. Undrade om de tröttnat på att ligga i ett mörkt gatt, där en lucka leder till ett avlopp eller något annat som mynnar långt bort.

Handskarna såg jag inte utan de upptäckte jag inte förrän jag för en stund sedan tittade på bilden. Undrade om de hittat till Landet i fjärran. Där väl ägaren är.

Speciella stunder

Vissa saker upplever vi bara ett fåtal gånger i livet. Ett ögonblick som förändrar för all framtid. En smak som ger mening. En röst som används. Kanske är det just de speciella stunderna som gör det mödan värt att leva.

De existentiella frågorna väcks hos mig när jag ser dokumentären La Danse. I Frederick Wisemans film framgår det – gestaltas av en kamera som noterar och deltar på ett försynt vis – vilket slit dansarna lägger ner på sin konst, Den fullständiga försakelsen är mäktig att följa. Men mest av allt slås jag av vad deras kroppar är förmögna att prestera – under sin dagsländetillvaro, som väl knappast kan utövas under mer än ett decennium, möjligen två om de är skadefria, ja, max tre, skulle jag tro, om dansaren vinner på livets lotto. Vilka hjältar de är. Vad modiga de är som satsar så mycket för att uppnå perfektion.

Jag inbillar mig att det lite grann är samma sak som att resa i rymden och då ta del av och på en armlängds avstånd, eller något, se de vansinnigt vackra ljusfenomen. Jag minns en polsk dokumentär – I tyngdlöst tillstånd av Maciej Drygas – som berättade om ryska kosmonauters extrema svårigheter att anpassa sig till jordelivet efter att de bokstavligen varit uppe i det blå och resten av regnbågens färger.

Är det mödan värt att berätta och agera? Det är lätta att svara ja på den frågan och därefter dra sig till minnes när var hur det hände. För var så säker, det kommer att hända igen.

Det bästa

Det här året blir kanske det bästa någonsin. Säger tv-reklamen som poäng. Det instämmer jag i. Men jag har mina betänkligheter. Förvisso vill jag definitivt upptäcka nya saker och skapa nya relationer. Om inte så sker tar jag i på skarpen. Blir de kommande tolv månaderna sämre på något sätt byter jag ut dem. Eller så inbillar jag mig att här och nu utspelar sig i en förfluten tid. Där allt är möjligt och om så inte är fallet tänker jag påverka det som var. Historien skrivs som bekant av minnen.

Min fru och jag såg Criminal minds i förrgår. Kanske har du sett kriminalserien med de trevliga och faktiskt jämställda utredarna som gärna förklarar med psykologiska termer och skapar profiler i takt med att fibrer och blodgrupper analyseras. I gårdagskvällens avsnitt råkar dataexperten Garcia illa ut ut under en dejt och skjuts. När hon senare ska beskriva känslan av att vara nära döden ställer hon en fråga.

Är David Bowie Gud?

Så frågar hon. Både min fru och jag är beredda att svara ja på den frågan. Inte för att vi är troende, varken religiöst eller musikaliskt, utan för att Bowie har haft fingrarna i så många melodiska syltburkar och därför på sitt speciella vis tonsatt Herakleitos uttryck allting flyter. Andra, ja, alla smutsiga detaljer bör hänföras i sammanhanget.

Kan beskrivningen av Gud förändras? Blir den bättre år för år? Var han eller hon en skitgud i fjol? I olika kulörer eller valörer? Skulle vi kunna säga att den där guden hänger lite väl över min axel, åker snålskjuts och gör sig till, lovar guld och gröna skogar. Det är lätt att ta i så det knakar. Och tro att det bästa är någonting annat än här och nu.

Skrivet i stjärnorna

Vi gjorde en King Kong och tog oss upp i Empire State Building.

Precis som så mycket annat som man gör för första gången var känslan kittlande. Himlen låg som en filt över oss och molnen burrade upp sig vid våra nunor. Inte desto mindre önskade jag titta neråt.
Först lite.

Så än mer.

Lite till.

Därefter fanns ingen återvändo.












När vet man att man gjort rätt? Är det förutbestämt? Beror det på hur det känns?

Vi tog oss till Bryant Park, där vi kastade kula. Parken kallades tidigare för Needle Park på grund av att många sprutnarkomaner höll till där. Numera är platsen väl fungerande och välkomnande sedan företagen runtomkring bildat en stiftelse, som ser till att olika aktiviteter kan arrangeras av idealister som även får betalt för sitt kunnande.

Under boulespelet lirade vi med och mot en man, vars hjärta klämtar för en svensk kvinna. Sådant sker, den rytmen känner vi alla till men förvånande nog känner både jag och min fru damen ifråga. Vi från hemmavid. Han från här. Och så hon.

It's written in the stars, utbrast mannen när faktumet framgick.

Så kan det vara. Livet är kort och vägarna outgrundliga. Vi gör våra val. Stjärnorna lyser. På oss alla.

Ensam

Ensam är stark. Till slutet i varje fall.

Spår

Döden kommer och den går och den som älskar livet består. Hmm, undrar om jag nu travesterar den franske diktaren Paul Éluard? Vid närmare eftertanke gör jag det inte.

Tonsättaren Erland von Koch avled förra veckan. Jag har ingen starkare relation till honom annat än att namnet klingar bekant och jag tycker att runan som kablades ut var aningen torftig. Sveriges Radio ansträngde sig mer.

Efter en koll på sfi.se i deras databas fick jag fram att von Koch komponerat musik till ett 30-tal långfilmer, däribland Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, Ingmar Bergman Skepp till Indialand, Hamnstad och Fängelse samt Alf Kjellins Flickan i regnet. En hel drös med kortfilmer som jag känner till finns inte med på sfi:s lista. Så kan det gå. Spåren som finns kvar består.

Peace, Love & Understanding

Panelsvar

Nätlyssnade i dag på ett ”Barnen”-program från den 24/4 och njöt. En kader ungdomar agerade panel ledda av en vuxen programledare. Andra vuxna ringde eller hade mejlat in frågor, för att få svar på hur livet ter sig när man för inte så länge sedan trodde på tandtroll och sådant groll. Det fascinerande var att frågorna handlade om tandborstning, datoranvändande, läxläsning, ja, alltså förbud, tvång och begränsningar, sådant som stora människor kan vara så duktiga på att krampaktigt hålla fast vid.

Men inte en gång trillade någon av panelmedlemmarna dit för att bekräfta de vuxnas ledande generella frågor, som att om man spelar för mycket datorspel, så leder det väl till att man har svårt att sova, visst gör det?

Jag tror att det unga gänget fick en ”problemfri” fråga: hur känns att vara lycklig? Svaren om värme, pirr och leende sken rakt in i hörlurarna, och det gjorde inget att vårsolen gick i moln.

Lyssna på avsnittet här.