Stilla på cykeln

På hojen till jobbet i morse kom jag till viaduktens smala passage, som inte riktigt är gjord för mötande cyklister. Den kvinnliga trafikanten och jag halvstannade tio meter ifrån varandra. Vi rullade någon decimeter, sedan några centimeter, för att till slut hållas oss stilla. Det kändes lite grann som början på en västernduell eller ännu hellre som i inledningen av Iain Banks roman The bridge, där huvudpersonen möter sig själv.

Jag lutade mig åt vänster. Hon åt höger. Huvudena på sned. Handbromsarna. Hjälmarna. Sammanbitna morgonansikten, absurda nunor, spegelbilder. Så log jag. Och hon givetvis med. Jag vek av åt mitt vänster. Hon åt sitt.

När jag tänker efter var det kanske lite grann som i Fjodor Dostojevskijs berättelse Dubbelgångaren. Hjälten förföljs, trakasseras och trängs så sakteliga ut ur sitt eget liv. Det är bara för hemskt, men givetvis nagelbitande, att läsa. Men vid frukosten kände jag mig upprymd över att Dostojevskijs debut Arma människor nyligen (och för första gången?) publicerats på svenska.

Behöver jag säga att hela min dag gått i moll. Nu känns det aningen bättre.