Relativitet, då och nu

Allt är inte som det var eller är. Det är uppenbart att Marilyn Monroe hade koll på de relativa värdena i livet. Den bilden framkallas i en DN-recension (från i går, ännu inte på nätet) utifrån delar av skådespelerskans dagböcker, "Marilyn Monroe: Fragment, dikter, dagboksanteckningar".

Egentligen visste jag att Monroe var ytterligare innehåll än yta. I varje fall var min bild sådan sedan jag sett Nicolas Roegs film Insignificance där relativitetsteorin förklaras genom en gestaltning av den blonda figuren med den vita klänningen. Filmen inleds förövrigt med att vinden blåser upp genom ett galler i trottoaren. Fotoblixtarna färdas långsammare än tyget på klänningen veckar sig. Men en klassisk bild blev det.

Ljuset verkar ha passerats som rekordhållare i universums lopp om snabbare än snabbast. Om det relativa även i fortsättningen ska naggas i kanten visar sig inom kort. Säkert är väl att minnet av Albert Einstein kommer att bli allt skarpare. Och vill det sig, kanske vi nu kan besöka honom på ett eller annat sätt då. Om Marilyn är där får framtiden utvisa.

Stilla på cykeln

På hojen till jobbet i morse kom jag till viaduktens smala passage, som inte riktigt är gjord för mötande cyklister. Den kvinnliga trafikanten och jag halvstannade tio meter ifrån varandra. Vi rullade någon decimeter, sedan några centimeter, för att till slut hållas oss stilla. Det kändes lite grann som början på en västernduell eller ännu hellre som i inledningen av Iain Banks roman The bridge, där huvudpersonen möter sig själv.

Jag lutade mig åt vänster. Hon åt höger. Huvudena på sned. Handbromsarna. Hjälmarna. Sammanbitna morgonansikten, absurda nunor, spegelbilder. Så log jag. Och hon givetvis med. Jag vek av åt mitt vänster. Hon åt sitt.

När jag tänker efter var det kanske lite grann som i Fjodor Dostojevskijs berättelse Dubbelgångaren. Hjälten förföljs, trakasseras och trängs så sakteliga ut ur sitt eget liv. Det är bara för hemskt, men givetvis nagelbitande, att läsa. Men vid frukosten kände jag mig upprymd över att Dostojevskijs debut Arma människor nyligen (och för första gången?) publicerats på svenska.

Behöver jag säga att hela min dag gått i moll. Nu känns det aningen bättre.

Lätt & lagom

Lätt och enkelt ska det vara. Men inte för enkelt.

I gårdagens DN ägnades ett uppslag åt författare, som förenklar och sammanfattar andras böcker (romaner enbart, väl?). Eftersom jag tillhör en av dem som med både fasa och förundran tragglat mig igenom George Orwells ” 1984” långt innan dess bäst före datum, så ler jag i mjugg över sådana berätttargrepp, trots det goda syftet. Fortsatt munter höll jag mig när jag bläddrade vidare i tidningen. Någon sida längre fram publicerades en artikel om hur BBC exporterar dramaserier som ”Ashes to ashes” (premiär i SVT på söndag), dess föregångare ”Life on Mars” och andra alster i nedklippta versioner ämnade för reklam-tv-kanaler. Artikelförfattaren var upprörd över den brittiska public service-kanalens lätt och lagom-tilltag. Och det kan jag förstå. Tänk vilka svordomar och vilka breda kavajslag anno 1973 jag inte fick chans att höra och se, när det begav sig (förra hösten var det nog).

Säkert är det major Tom, som har ett finger med i spelet. That funky guy.