Kaffe och rösträtt

På väg till tunnelbanan kikade jag in hos tidningsbuden. En av dem hade hoppat upp på arbetsbänken och sträckt ut sig. Jo, det var en sådan dag, som klibbade ihop ögonen och tvinnade tankarna till bonjour tristesse. Själv var jag så trött att jag glömde dricka kaffe.

Nu sitter jag med min kopp och inbillar mig att styrketåren skingrar smogen av segt sinne. En kopp står vid min fru men hon somnade innan bryggaren gjort sitt. Det är en sådan dag.

Jag undrar vad som händer när koffein inte längre får vara vad det är utan i stället tar karotin eller något annat ämne dess namn, verkställighet och arom, ungefär som att frihet är något man rostar i ugnen och att rösträtt är detsamma som en kaka något politiskt parti producerat någon gång. Den dagen är kanske inte så långt borta. Men innan dess hinner vi fika.

Stopp i trafiken

Cyklade rakt in i kontorstidernas verklighet i måndags och har knappt styrfart. Jag är i gott sällskap i varje fall sett till de individer och blindstyren som tar vägarna i besittning. Vissa cyklister envisas med att styra kosan åt vänster – i mötande trafik. Andra trampar i bredd. Eller så stannar de hux flux. Jag visar dock stort tålamod, inte minst för sydeuropeiska turister som får syn på något, vecklar upp kartan och börjar peka – i den dryga meter breda cykelbanan – bara för att upptäcka att de är vilse i verkligheten.

Till och med när ett helt kompani med rekryter sackar min väg andas jag djupt men när jag möter en bil som sicksackar på banan – nota bene på cykelbanan – är jag tvungen att vifta med armarna. Bägaren rinner inte över men det känns fan så tungt att ta sig fram och jag svettas ymnigt. Och då har jag inte nämnt alla x”%&HÖF/(= fyrhjulingar som varken blinkar eller växlar.

Man kan skylla på värmen. Vädret spökar ju till och med för Christer Fuglesang. Även om han och jag inte riktigt sitter i samma båt. Kanske är det segling vi borde ägna oss åt.

Rätt är knappast fel

Ibland är saker och ting rätt. Eller fel. Häromdagen gick jag emot chefen och krävde att jag skulle få gå en kurs som jag sökt, kommit in på och har avtalsenlig rätt att gå på. Vi spelade argumentationspingis, eller kanske snarare snackesquash, och jag såg till styra spelet efter bästa förmåga. Ändå var jag en förlorare i halvtid.

Jag berättade för min överordnade hur jag uppfattade situationen.
Du har uttryckt din inställning och företagets attityd, sa jag. Vill du och företaget gå miste om min kompetensutveckling, som gagnar mig, mina jobbkompisar, hela avdelningen, företaget och koncernen må det vara hänt, fortsatte jag. Men jag undrar hur fackförbundet ser på saken.

Andra halvlek hade egentligen bara börjat när chefen och chefens chef påkallade min uppmärksamhet.
Vi har tänkt, började de. Du blev så engagerad över att få gå kursen, att vi tänkt om. Det gör att vi tänker på dig i annorlunda banor hädanefter.
De hade tänkt. Om. På mig.

Oss emellan: annorlunda banor, engagemang och tankar i all ära och med största respekt. Vad som vägde över var den avtalsenliga rätten.

Bra att dra

Dagen gick lite snabbare än vanligt så jag bestämde mig för att köra ett tvåtimmars pass spinning för att svettas ut och kunna varva ner. Cyklingen gick så snabbt att jag knappt hann blinka. Det kändes braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

När jag kom hem hade jobbet ringt och, nej, det var inga positiva nyheter. Suck.

Grabben har däremot kryat på sig, är feberfri och skolredo. Fredagen ska klaras av och sedan ska jag hålla i mig ordentligt och draaaaaaaaaaaaaaaaaaa lite extra på helgen.