Demokratiska dunsar

En bra kurs. Smaken av havskräftor sitter kvar. Till och med på fingertopparna.


Morgonen därpå tror jag att dimman är på besök. Sedan fortsätter den fackliga konferensen. Demokratin dunsar ett, två danssteg.


Cha cha cha.

Lyssnar på Biblioteket på tåget på vägen hem. Vilken lust jag får att läsa Herta Müllers berättelser om förövare, offer och förrädare.

Snålblåst

Det blåser snålt. På vägen från jobbet låter det klafs om mina steg. På en bänk vid stråket sover en man. Han är klädd i målarstänkta byxor med hängslen. Även tröjan är nerkluddad. Så när ser jag honom inte i mörkret. Några kvarter senare står en berusad man med en bandspelare under armen och diggar till en blues. Han vajar fram och tillbaka. På huvudet har han en ölburk, som liksom kroppen rör sig horisontellt med marken. På tunnelbanan i rusningstid sitter en man och pratar på ett främmande språk med sig själv eller möjligtvis i sin mobiltelefon. Han skrattar och sjunger, och jag kan inte låta bli att titta på honom. Han märker mina blickar.

Det är spännande, säger jag.

Mannen skrattar och bäddar in ”spännande” två gånger i sin monolog eller kanske sitt samtal på det främmande språket.

Egentligen har det här knappt någonting att göra med Metalls överenskommelse eller att Svenska Dagbladet och Aftonbladet gift sig.

Det är onsdag mitt i veckan. Det blåser snålt.

Rätt är knappast fel

Ibland är saker och ting rätt. Eller fel. Häromdagen gick jag emot chefen och krävde att jag skulle få gå en kurs som jag sökt, kommit in på och har avtalsenlig rätt att gå på. Vi spelade argumentationspingis, eller kanske snarare snackesquash, och jag såg till styra spelet efter bästa förmåga. Ändå var jag en förlorare i halvtid.

Jag berättade för min överordnade hur jag uppfattade situationen.
Du har uttryckt din inställning och företagets attityd, sa jag. Vill du och företaget gå miste om min kompetensutveckling, som gagnar mig, mina jobbkompisar, hela avdelningen, företaget och koncernen må det vara hänt, fortsatte jag. Men jag undrar hur fackförbundet ser på saken.

Andra halvlek hade egentligen bara börjat när chefen och chefens chef påkallade min uppmärksamhet.
Vi har tänkt, började de. Du blev så engagerad över att få gå kursen, att vi tänkt om. Det gör att vi tänker på dig i annorlunda banor hädanefter.
De hade tänkt. Om. På mig.

Oss emellan: annorlunda banor, engagemang och tankar i all ära och med största respekt. Vad som vägde över var den avtalsenliga rätten.

Ansvar

Idag var det förhandling. Budet vi la fram togs inte emot väl, men så ville vi ju baka en riktigt god kaka. Ansvarslös var ett epitet, som ven genom rummet. Jag fångade kommentaren och svalde den. Tog den åt mig och kände samtidigt att nu är jag vuxen.

Passningar inom laget

Går en fackkurs och simmar både rygg och fjäril. Jag har ganska länge haft öppet mål i de här frågorna och vid ett flertal tillfällen har gräsmattan varit nyklippt och nyvattnad och solen skinit. Ändå har jag missat bollen.

Lönekartläggningen medförde många a-ha:n men också pustanden. Några av deltagarna gick av planen inför det kommande jobbet på respektive arbetsplats. En av dem ställde sig vid sidlinjen och jämförde ekonomiska skillnader överlag lag med differenserna mellan män och kvinnor. Då bubblade det inom mig, men ilskan antog en buddhistisk-föräldraaktiga hållning och istället för att höja rösten så talade jag om laget som en enhet, inte enbart en massa individer. Det gick hem. Personen ifråga byttes in och matchen fortsatte.

Igår kväll lirade halva gänget rundpingis. Jag gillar att skruva och ibland kom bollen över nätet, och när den gula runda inte gjorde det drack jag öl.

Jag somnade till en film där Jeremy Irons var vitsminkad och påklistrad långt hår och kom fram till att vissa passningar funkar inte, hur skruvade de än är. En ny kursdag väntar. Dags att hoppa i vattnet.

Alarmerande siffror

I dagens DN skrivs att i blott 36,5 % av börsföretagen sitter fackliga representanter. Den procentsatsen väcker oro. Vad som inte står i texten men som kanske är än obehagligare är hur många av börsföretagens anställda, som inte är fackligt anslutna.

Att blottare inte är ofarliga, fula, gamla gubbar som det enbart är synd om har framgått i samband med utredningen kring mordet på Engla. Vetenskapen har i drygt 20 år (återigen DN) känt till det potentiella våldet hos män som drivs att offentligt exponera sina kön för barn och ungdomar. Lagstiftarna och politikerna skäms nu över att de inte tidigare lyssnat. I sammanhanget saknar jag en annan statistisk siffra, nämligen hur många tjejer som varje år utsätts för blottare. Jag tror att siffran är hög, så pass hög att nya, omfattande administrativa rutiner skulle få skapas för att

1. ta emot och hand om de drabbade tjejerna

och

2. vårda och straffa de manliga förövarna.