Drömmar har ett egenintresse som
sällan engagerar annat än som krusningar på vattenytan. Men den
här förbluffade mig. Allt började i vaket tillstånd när jag var
sömnlös och tillbringade en halvtimme med filmmogulen Lew
Wassermans öden framför mig. Sakta jobbade han sig bort från de
fattiga kvarteren i Pittsburgh till gangsterklubbarna i Chicago innan
han landade på den amerikanska västkusten och där engagerade
stjärnor, tjänade pengar som gräs och höll sig i bakgrunden.
När jag väl somnade underhöll jag på
ett hotell. Ofta antog jag gestalten av en vit björn. Ibland hjälpte
jag till att köpa knark via en slags analog telefon som krävde att
man lyfte klykan på en apparat och talade genom en annan. Kvällen
som jag arbetade där pågick under några år. När jag till slut
kunde bege mig hemåt förvandlades jag till kvinna. Jag krympte en
aning men å andra sidan lirade jag saxofon på torget bland träden
i natten. Jag hade svårt att hinna med mig själv och försökte på
vägen få kontakt med en rad människor som vek undan. När
saxofonens toner väl tog slut mötte jag mig själv utan någon som
helst dramatik.
Färdig, frågade jag mitt kvinnliga
jag.
Jodå, fick jag till svars.
Sedan körde jag – eller vi – buss,
åter som vit björn. Efter en snirklig tur var vi framme och jag
klev ur dräkten. Ånyo hade jag blivit två stycken. Jag svettades
och kände mig varm. Då upptäckte jag att i mitten av fällen låg
en miniatyrkvinna med ett russinansikte. Hon födde barn. Från var
sin sida hejdade båda mina jag på henne när hon krystade.
I dag köpte vi, alltså min fru och
jag, ett rödfärgat hus med vita knutar. Nu ska vi sälja vårt
nuvarande lantställe, säga upp en lokal i stan och få tid och
pengar att utveckla både berättelser och bildhistorier. För dig
kanske det inte betyder så mycket, men jag kan faktiskt bli lite
religiös.
Inlägg
