Vit björn, vita knutar

Drömmar har ett egenintresse som sällan engagerar annat än som krusningar på vattenytan. Men den här förbluffade mig. Allt började i vaket tillstånd när jag var sömnlös och tillbringade en halvtimme med filmmogulen Lew Wassermans öden framför mig. Sakta jobbade han sig bort från de fattiga kvarteren i Pittsburgh till gangsterklubbarna i Chicago innan han landade på den amerikanska västkusten och där engagerade stjärnor, tjänade pengar som gräs och höll sig i bakgrunden.

När jag väl somnade underhöll jag på ett hotell. Ofta antog jag gestalten av en vit björn. Ibland hjälpte jag till att köpa knark via en slags analog telefon som krävde att man lyfte klykan på en apparat och talade genom en annan. Kvällen som jag arbetade där pågick under några år. När jag till slut kunde bege mig hemåt förvandlades jag till kvinna. Jag krympte en aning men å andra sidan lirade jag saxofon på torget bland träden i natten. Jag hade svårt att hinna med mig själv och försökte på vägen få kontakt med en rad människor som vek undan. När saxofonens toner väl tog slut mötte jag mig själv utan någon som helst dramatik.

Färdig, frågade jag mitt kvinnliga jag.

Jodå, fick jag till svars.

Sedan körde jag – eller vi – buss, åter som vit björn. Efter en snirklig tur var vi framme och jag klev ur dräkten. Ånyo hade jag blivit två stycken. Jag svettades och kände mig varm. Då upptäckte jag att i mitten av fällen låg en miniatyrkvinna med ett russinansikte. Hon födde barn. Från var sin sida hejdade båda mina jag på henne när hon krystade.

I dag köpte vi, alltså min fru och jag, ett rödfärgat hus med vita knutar. Nu ska vi sälja vårt nuvarande lantställe, säga upp en lokal i stan och få tid och pengar att utveckla både berättelser och bildhistorier. För dig kanske det inte betyder så mycket, men jag kan faktiskt bli lite religiös.

Händer

Att kunna berätta om det plågsamma är inte alla förunnat. Filmaren och fotografen Ewa Cederstam våldtogs när hon var 18 år. Ett kvarts sekel senare visualiserar hon händelsen, dess övergrepp och misshandel. Dokumentärfilmen Våga minnas är inte bara hågkomsten av traumat utan också resan tillbaka till brottsplatsen, känslorna som stängts av och känslorna som väckts och väcks. Ewa Cederstam, människorna hon möter framför kameran och teamet hon har i ryggen utanför bild trevar sig fram och söker. Själv minns jag alla händer i närbild, som smeker en rygg, som tröstar och kramar, som håller och leder. Och så dessa fingertoppar som snuddar vid en bordsyta, rör sig vidare och fortsätter den modiga resan.

Våga minnas visas på Tempo dokumentärfilmfestival i morgon. Den har biopremiär på fredag. Gå och se den.

Ord

Någonting är på väg att hända. Människor har fått nog.

Så uttryckte en vän tillståndet i Sverige 2012.

Dokumentären Inside job (2010) belönades med en Oscar ifjol. Enligt filmen bidrog kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's till den ekonomiska härdsmältan 2008, som svepte från USA över hela världen. Spekulationer, lögner och girighet var drivkrafterna när fastigheter värderades och lån portionerades ut som konstruerade delar av marknadens naturliga tillväxt.

Varför ska jag lita på Standard & Poor's när företaget bedömer huruvida Grekland kippar tillräckligt efter andan eller om Frankrike har en spik i sin statliga kassakista? Vad kan få mig att tro att en värdering från kreditvärderingsinstitut är inget annat än en åsikt? Enligt Inside job bygger strukturen på inavel och ryggdunkningar. I andra sammanhang skulle man kanske tala om korruption. Eller att kejsaren går naken. ”Det sitter en cowboy i Vita huset” löd refrängen i mitt och polarnas band, när vi en gång i tiden skojade om den då aktuelle presidentens forna filmskådespelarkarriär. Men är det bättre i Obamas kulisser?! Summers, Bernanke och några av arkitekterna bakom krisen äras i stället för att ställas till svars – och åtalas.

I DN-artikel (ej nätpublicerad) i dag summerar en fransk småföretagare kreditbetyget så här: "Vad är det där egentligen för firmor och typer som med några pennstreck kan påverka livet för 60 miljoner fransmän! Samma typer som var helt blinda inför subprime- och bankkrisen."

Ord. Här och nu.

Godis, film, profit

Tidningen Fokus listar i veckans nummer (ännu inte på nätet) 40 dokumentärer som man tycker är nödvändiga att se. Jag har aldrig gjort någon sådan lista, inte sedan jag var elva-tolv år och satte ihop världslag i fotboll, hockey och även godispapper, som jag under en högfrekvent period av mitt liv klistrade på A4-papper och satte in i en pärm, som blev två och därefter flera, och efter det tröttnade jag och åt allt mer godis i takt med att jag tränade och lirade fotboll när jag kunde. Det är tur att det inte blev fler sporter för mig, för då hade jag frossat i än fler sötsaker.

En scen i Jan Troells Sagolandet, en film som inte finns med på Fokus lista, visar hur kycklingar sorteras enligt principen blivande höna vidarebefordras till äggproduktion och kommande tupp mals i en kvarn. När jag en gång såg de bilderna kom jag att tänka på koncentrationsläger. När jag i dag funderar på just de sekvenserna drar jag paralleller till hur vissa antaganden och mål kan få vuxna människor att rata andra.

Att unga med aktivitetsersättning ökat med si och så många procent är en alarmklocka. Att andelen psykiatriska diagnoser siktar mot stjärnorna är en annan tickande bomb. Är det fel på ett strukturerat samhälle, som tar hand om sina invånare och som låter analys och handling gå före känsla och etiketter? Och hur kommer det sig att de privata initiativen inom äldrevården hellre verkar för lidande än läkande? Är det fel på ett sammanhang som låter välfärd gå före profit?

I veckan är det lätt att skratta åt den amerikanske republikanen som ville avskaffa och glömde vad. Javisst, har vi alla gjort bort oss. Men att vilja göra sig av med handels- och utbildningsdepartement plus energiavdelningen. Är det egentligen någonting att garva åt? Även om det sker i synergiernas namn och man får jättemycket godis av en eller annan som tjänar på affärerna.

Speciella stunder

Vissa saker upplever vi bara ett fåtal gånger i livet. Ett ögonblick som förändrar för all framtid. En smak som ger mening. En röst som används. Kanske är det just de speciella stunderna som gör det mödan värt att leva.

De existentiella frågorna väcks hos mig när jag ser dokumentären La Danse. I Frederick Wisemans film framgår det – gestaltas av en kamera som noterar och deltar på ett försynt vis – vilket slit dansarna lägger ner på sin konst, Den fullständiga försakelsen är mäktig att följa. Men mest av allt slås jag av vad deras kroppar är förmögna att prestera – under sin dagsländetillvaro, som väl knappast kan utövas under mer än ett decennium, möjligen två om de är skadefria, ja, max tre, skulle jag tro, om dansaren vinner på livets lotto. Vilka hjältar de är. Vad modiga de är som satsar så mycket för att uppnå perfektion.

Jag inbillar mig att det lite grann är samma sak som att resa i rymden och då ta del av och på en armlängds avstånd, eller något, se de vansinnigt vackra ljusfenomen. Jag minns en polsk dokumentär – I tyngdlöst tillstånd av Maciej Drygas – som berättade om ryska kosmonauters extrema svårigheter att anpassa sig till jordelivet efter att de bokstavligen varit uppe i det blå och resten av regnbågens färger.

Är det mödan värt att berätta och agera? Det är lätta att svara ja på den frågan och därefter dra sig till minnes när var hur det hände. För var så säker, det kommer att hända igen.

Mer, mycket mer

En miljon räcker inte. Inte två heller. Det är upprörande att någon eller några få skinnat Röda korset.

Men citatet från Ragni Lindström, en av verksamhetens eldsjälar i filialen i Mariefred värmer:

”Tänk på att det är en enskild person som har gjort det här. Och att det är bra att man kommit på det så att det inte kan fortsätta”.

Inte bara pengar utan även idéer stjäls. SVT anklagas av Sveriges Film- och tv-producenter, som har lämnat in en anmälan till Konkurrensverket. Mest verkar det handla om dokumentärer. Tänk så märkligt att SVT med sin licensfinansierade ställning, som närmast är ett monopol, utpekas på det sättet. Är det så enkelt som att mycket vill ha mer?