Game, set, ping-pong

Ping-pongkingen var inte ens nominerad till någon Guldbagge. Det vore den värd. Den var förra årets klart bästa svenska film. Inte heller De ofrivilliga belönades. Det är synd. Även om den filmen är klart överskattad så är den liksom Ping-pongkingen en personliga berättelse om vår tid. Sådana växer inte alltid på träna. Det gör väl inte forntidens Maria Larssons eviga ögonblick heller eller fantasins Låt den rätte komma in för den delen, men i fråga om ton så har de faktiskt mer av takt än melodi över sig. Det är skillnad.

Av en slump stötte jag på en youtubevideo från den polska staden Elbląg. Den är en av de ärligaste filmer jag någonsin sett och förmedlar ingenting utöver vad den visar. Staden Elbląg. Panoreringen som liksom inte hinner med ambulansen är min favorit. Efter 3.49 av den långa kortfilmen börjar upphovsmannen (definitivt måste det vara en man) att berätta med sina bilder och ljud. Jag skulle lägga ut filmen här, men det visade sig att den var borttagen av upphovsmannen. Synd. Pity. Szkoda.

Tänk va, festivaler med stadsfilmer som tävlar mot varandra, där projektorena lyser fasader, spårvagnar, torg kors och tvärs i gruppspelet och inte förrän i slutspelet står dukarna uppställda mot varandra. Game, set, ping-pong.

Ett ögonblick med Troell

Jag hade glömt bort att en film av Jan Troell kunde innehålla roliga inslag. Rara, javisst, men inte skojiga. Men de finns i ”Maria Larssons eviga ögonblick”, som har premiär imorgon. Nu är det ingen komedi det handlar om utan ett skarpt porträtt av en kvinna för hundra år sedan, hennes försupne man och barnaskaran som nästan bildar ett fotbollslag. I ett vagt ögonblick i inledningen tror jag att filmen ska utvecklas till ett slags ”Barnen i Bullerbyn”, men sedan tar arbetarskildringen vid. Fysiken, det hårda slitet tar över, den påtagliga svetten, vattnet, tårarna likaså och såklart framkallningsvätskan som huvudpersonen lär sig arbeta med. Jag tycker att jag ser några av de vackraste scener Troell gjort - och i svensk film överhuvudtaget. Speciellt en tvättscen mellan makan och maken etsar sig fast, för den är så varm och öm och händerna, ryggen, musklerna liksom tränger igenom filmduken.

Troell växlar tempo och bildutsnitt i takt med att hans karaktärer tar sig en svängom på logen. Han må vara en lyriker men knappast romantiker. Vardagen i den övertaliga familjen skildras i sin misär med allmänt mög som misshandel och fylla i parti och minut. Och där, i helvetet på jorden upptäcker Maria Larsson det som får henne att överleva som kvinna och som mamma: hon har förmågan att se och fånga världen genom kamerans objektiv. Sättet hennes upptäckt framställs är så… nej, det ska jag inte berätta. Se filmen. Men jag vill nämna att Maria Heiskanen är som gjuten för tolkningen av Maria och nog hade Troell henne i åtanke redan från början. Heiskanen agerar sammansatt och lyckas uttrycka granit och kattskinn på samma gång. Hon kompletteras med den äran av Mikael Persbrandt, som varierar en sängkammarblick med kolsvart syn, för att nämna några nyanser. Kan någon som han se ut som en påfågel, där fjädrarna plötsligt sloknar?

Kanske tar jag den här filmen till mitt hjärta för att det är ett barn som berättar. Callin Öhrvall spelar Maja, vars osentimentala ord ledsagar oss genom några decennier och får i varje fall mig att känna en glädje över att berättelser och bilder ger livet den där dimensionen, som skänker mening. Nu blir jag sentimental och jag har glömt bort Matti Byes fina musik och mycket annat vackert och hemskt. Och så talar väldigt många rollfigurer skånska. ”Maria Larssons eviga ögonblick” utspelar sig ju trots allt i Malmö. Hurra!