Burkar och bäver

När jag cyklade till skogen for jag förbi en man som satt på en bänk skymd bland träden. Han drack öl. Bredvid honom stod väldigt många burkar uppradade. Med grönskan som fond såg scenen moloket frisk ut.

När jag väl kom fram till skogsbrynet tänjde jag hit och dit med kroppen och kände mig genast oövervinnerlig. Forza. Efter halva joggingturen i kuperad terräng kommer ett svart djur emot mig. Jag blir aningen spak men tycker att det är bättre att fortsätta än lägga benen på ryggen. Snart är vi öga mot öga. Jag och bävern. For ett ögonblick står vi stilla i våra steg. Då händer det. Bävern vänder på klacken och börjar kuta i full karriär. Och inte bara det, jag tycker att hon, eller han, flinar också. Utmaningen är ett faktum. Fyrfotingen får ett stort försprång men först nerför kullen är faktiskt jag. När jag spränger det imaginära målsnöret tycker jag mig höra uppskattande applåder från både en och flera tassar. Kanske någon gnisslar tänder. Eller så är det bara någon som biter i bark.

Resten av turen går som på moln, bortsett från mitt ömmande knä, mina bultande lår och flåset som inte riktigt hinner med vinnaren inom mig. På vägen hem sveper jag förbi parkbänken bakom träden där mannen och ölburkarna tidigare trängdes. Nu är såväl människa som aluminium borta.

Bland böcker och tomtar

Vissa böcker går trögt. Igår kväll efter att grattat och vinkat av R som varit på besök fortsatte jag med Marjaneh Bakhtiaris lättlästa ”Kalla det vad fan du vill” på pendeln. Jag har kommit 40 sidor in. Jag läser korta stunder och märk väl, jag skrattar gott åt mycket, med mycket. Men handlingen korvar och korkar sig, ungefär som kladdig sylt som smetar mellan fingrarna; det är smaskens att slicka men det där sista sitter lite retsamt kvar.

Idag var mannen i rött borta. Vilken tomte! Backen blev genast segare.

Är det jul snart? Hinner jag klart med boken innan dess?

Mannen i rött

Varje dag de senaste veckorna möts jag av trevlig syn precis innan jag ska ta mig uppför den tröga backen. Vad som får mig att le är mannen i rött. Han ångar fram i sin träningsoverall med sina stavar och liksom rullar ner för stigningen, som väntar mig. Det är ganska mäktigt.

I morse möttes jag av en cyklist, som for fram utan att hålla sig i styret. Händerna hade hon placerat mot varandra som i en bön. Jag tänkte att någonting måste vara på gång. Och, jovisst, mannen i rött hade idag bytt till en brun collegetröja. Annars var det som vanligt. Rullandet, ångan, mäktigheten.

Jag missade Susanna Kallurs lopp i dag men minns hennes flyt och hur hon klippte häckarna i vintras och i våras. Vad är väl en missad medalj mot ånga, backe och flow?