Kurs

Drömde härom natten att jag körde bil från passagerarsätet. I skarpa ordalag försökte jag förmå föraren, att ändra kurs. I själva verket var det jag som satt bakom ratten. Det var såklart ingen lustig känsla och snart var återvändsgränden ett faktum.

I går natt styrde jag - och tryckte gasen i botten. Det gick så fort att jag inte riktigt hann med. Alltid är det något.

Burkar och bäver

När jag cyklade till skogen for jag förbi en man som satt på en bänk skymd bland träden. Han drack öl. Bredvid honom stod väldigt många burkar uppradade. Med grönskan som fond såg scenen moloket frisk ut.

När jag väl kom fram till skogsbrynet tänjde jag hit och dit med kroppen och kände mig genast oövervinnerlig. Forza. Efter halva joggingturen i kuperad terräng kommer ett svart djur emot mig. Jag blir aningen spak men tycker att det är bättre att fortsätta än lägga benen på ryggen. Snart är vi öga mot öga. Jag och bävern. For ett ögonblick står vi stilla i våra steg. Då händer det. Bävern vänder på klacken och börjar kuta i full karriär. Och inte bara det, jag tycker att hon, eller han, flinar också. Utmaningen är ett faktum. Fyrfotingen får ett stort försprång men först nerför kullen är faktiskt jag. När jag spränger det imaginära målsnöret tycker jag mig höra uppskattande applåder från både en och flera tassar. Kanske någon gnisslar tänder. Eller så är det bara någon som biter i bark.

Resten av turen går som på moln, bortsett från mitt ömmande knä, mina bultande lår och flåset som inte riktigt hinner med vinnaren inom mig. På vägen hem sveper jag förbi parkbänken bakom träden där mannen och ölburkarna tidigare trängdes. Nu är såväl människa som aluminium borta.

Mumma

Slutade jobba, lirade kula i parken, hamnade på puben Oliver Twist. En Ocean, lite grann av min frus Bath och några chilinötter senare rullade jag hemåt, medan min fru åkte kommunalt mot samma mål.

Matchen på tv mellan Fulham och Atletico Madrid är otroligt underhållande. Först var engelsmännen uträknade, sedan visade de var skåpet skulle kunna stå. Snart börjar andra halvlek och utgången är oviss. Mumma.

I går för en massa år sedan trixade George Best för Londonlaget. I dag hade Dagens Nyheters A-del 13 vinannonser. I morgon är jag ledig.

Vägar

Under veckan som gick kom döden på besök, inte bokstavligen eller som ångest utan som ande, som ett slags eftermäle av att det oundvikliga skett. Jag fick höra talas om en äldre kvinna som lämnat sin plats på jorden. Innan färden hade hon fått en innerlig önskan uppfylld; den att hon sina sista dagar skulle kunna stanna kvar i sin lilla stad som hon levt inom så länge.

I veckan ringde jag till Grekland. Aten hade brunnit, människor avlidit och ilskan kokade, och som den kokar. Under samtalets gång berörde vi ingenting av det tumult som pågår. Fokus ägnades åt ett ömmande ben, bussarnas färdvägar och att livet är som vanligt förutom alla nyheter och modigheter som skakar och ruskar om.

En morgon för någon dag sedan cyklade jag iväg senare än vanligt och det var på vippen att jag inte kom till jobbet. En skylt, där det stod skrivet ”ponnyridning” lockade och jag funderade allvarligt över att tillfälligt byta dagsverke. Jag slumrade till över styret och vaknade inte förrän jag passerades av en knirrande hoj som hämtad från Jacques Tatis ”Fest i byn”. Kiongk, kiangk. Cykeln var svart och en doft av sötma svepte förbi. Jag blev aningen kall. Men innan mina fantasier svepte förbi fångades jag av det enformiga ljudet och trampade på i en sådan skön takt att jag fortfarande är ute på de kringliga vägarna.

Sagor i verkligheten

När frågan om förlovning kommer upp börjar jag tänka praktiskt. Först och främst på det sexuella och vilka restriktioner kungligheter har och vad som får göras, vad som passar sig. Sedan tänker jag på det biologiska och den ålder vi lever i och huruvida det gjorts tester om än det ena än det andra för att säkra en arvinge. Tidens teknikaliteter har visats sådant kungligt intresse att rynkorna försvinner innan vi hinner säga snitt eller kanske snipp, snapp, snut…

En annan saga, som det tog lite tid för mig att se är den första Arn-filmen. Den var mysigare och mer familjevänlig än vad jag trodde, men jag saknade dammet i de vardagliga scenerna. Och skiten! För det är ju medeltiden det ska föreställa. Polerade ansikten så långt ögat når, förutom när dödsryckningarna sätter in. Mer puder åt SF.

Ingen saga utan krass verklighet är dokumentärfilmarens vardag, i varje fall de verkligheter som Kino valde att berätta om i kväll. Lyssna på det, det väcker både tanke och eftertanke. Att berätta sin historia är fortfarande ett moraliskt ställningstagande. Ta ställning men räkna inte med att varken kungariket eller drottningboet blir ditt. Om du nu ens hyste den förhoppningen…

Framtiden så att säga

Kvart i ett i morse i natt gjorde jag mig redo för resan hem efter en fest med vin, poesi och sång. Ja, en hel del snack och litta verkstad stod också på menyn. På pendeln norrut satt en djupt fokuserad tonåring med luvan nerdragen och hörlurarna fastklistrade. Hon hade passerat som vilken svartklädd yngling som helst, men nu pryddes bokpärmarna hon höll i handen med årtalet 1984.

Tolv timmar senare cyklade jag till träningen och for förbi två sexåriga knoppar.
Du vet han Martin Luther King, frågade den ene.
Jae, svarade de andre osäkert.
Han är bra!

Framtiden är här, skulle jag kunna säga. I Gaza är situationen värre. Där har barnen svårt att sova, när husen skakar och fönsterrutorna går sönder. Det lär dröja innan de får ro att läsa George Orwell och fördjupa sig i den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Just nu 1864

Det är nu det gäller.

Fransmannen Charles Baudelaire uttryckte sig 1864 i prosadikten "Berusa er" på ett annat sätt:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det som gäller. För att inte känna Tidens förfärliga börda som krossar era axlar och tynger er till marken måste ni oupphörligt berusa er.

Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, efter behag. Men berusa er.

Och om ni någon gång vaknar upp, på trappan till ett palats, i det gröna gräset på en dikesren, i den dystra ensamheten på ert rum, med ruset redan på väg att förflyktigas, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret, allt som flyr, allt som suckar, allt som rullar, allt som sjunger, allt som talar, fråga vilken tid det är; och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret ska svara er: ”Det är tid att berusa sig! För att inte bli Tidens pinade slavar, berusa er utan hejd! Med vin, poesi eller med dygd, efter behag.”

Alstret är hämtat ur Små prosadikter (La spleen de Paris) i översättning av Lars Bäckström.

Dagen fortsätter. Just nu, sedan, igår.

Ring, ring

Det ringer stup i kvarten och vi skyndar oss för att svara. Det är tidens melodi. Jag har svårt för både takten och refrängen i de allt ihärdigare och allt mer förvirrande ringsignalerna. På film och i en redigerad verklighet är det lättare att acceptera de mobila maskinerna.

En nalle spelar stor roll för handlingen i ”In the valley of Elah”. Regissören Paul Haggis använder mojängen på ett både läckert och överrumplande sätt. Telefonen blir ett redskap i sökandet och i upptäckten av det fasansfulla och tragiska.

Ett mer vardagligt telefonerande sker i ”Caramel”, som har premiär imorgon fredag. Den är en libanesisk dramakomedi som tar genren på fullaste allvar och skoj. Nadine Labakis fjäderlätta och sköna film är en oemotståndlig godbit om kärleken eller bristen av densamma i Beirut.

Att filmen utspelar sig på en av jordklotets mest drabbade platser syns inte; krigen, soldaterna, såren, verkar (nästan) spårlöst borta och lidandena är av de amorösa slagen. Kvinnor och en och annan man är förälskade, avundsjuka, bittra och så hungriga på livet att jag fortfarande suger på ”Caramel”. Läs min aptitretare från december.

Numera stänger jag ute ring, surr, tjut, tut och spel på bussen, jobbet, i affären, parken. Men har jag möjlighet så lyssnar jag nyfiket på samtalet som följer. Alltid blir jag en erfarenhet rikare. Någon gång fantiserar jag om vem samtalspartnern är. Ibland lägger jag mig i vad som sägs.

Fylla jämnt

Hela gänget var vi på födelsedagskalas i helgen. 80 år fyllde mannen som en replik på att hans kärlek fyllt 70 några månader tidigare. Samma dag läste jag om djuphavskoraller, som kan bli flera tusen år gamla. Tänk om de slår till med något extra varje gång de fyller jämnt.

Ett par jubilarer - kanske.

Spetsad med nostalgi

En udda beredskapsfilm som visas imorgon på SVT1 14.00 är ”Kamrater i vapenrocken” från 1938. Tollie Zellman och Annalisa Ericson ser till att den emellanåt fräcka och fräna dialogen klingar lika väl som i den tidens rappaste Hollywoodfilmer. Att Elof Ahrle berikar filmen med sin bekymmerslösa jargong får mig att fälla en och annan tår spetsad med nostalgi.

Ute är det vitt på gatorna. Hade det inte varit för dagens måsten och nöjen skulle jag gjort änglar. Kanske nästa helg.

Salut!

Författaren J M G Le Clézio kommer till Stockholm. Jag ska dit. Pourquoi? Il est le meilleur.

Ja, så förhåller det sig kanske inte riktigt men i tonåren plöjde jag hans böcker och orden brände till och pulveriserade det som var jag i utveckling och underlättade möjligheten att gå en massa olika vägar. Så värst positivt var det inte men viktigt. För mig.

Jag har haft två religiösa, eller vad jag ska kalla det, läsupplevelser när orden i en bok och jag blir ett och fraserna liksom övergår från min hjärna och visualiseras tillbaka på det vita arket. Jag upprymdes å det starkaste av Le Clézios skapelseberättelse ”Kriget”. Jag hyperventilerade när jag kom igång.

Första gången jag var ett med Gud, eller vad jag nu vill kalla det, hade jag Stig Dagermans ”De dömdas ö” som kollega. Det hade delvis sina förklaringar i att jag var minderårig, extemt känslig och hade ett ensamt nattjobb men givetvis bara delvis för Dagermans text är ju som den är. Senare läste jag – i Olof Lagercrantz biografi, tror jag – att just den passagen där jag övergick till ett annat stadium, kanske annan livsform, skrevs som under inverkan från Gud.

Le Clézio har för övrigt skrivit en tjusig anmälan av Dagermans ”Ormen”. Den publicerades i BLM och heter ”Hej, Stig Dagerman!”. Jag är väldigt blyg av mig och jag vet inte om det går för sig men på något sätt vill jag gärna ropa ”Salut!” till Jean-Marie Gustave Le Clézio. 27 februari är dagen. En onsdag.

Antagligen vanligt

Första kvällen den här veckan var som vanlig ända tills jag susade fram på cykelbanan och det på gräset stod två övergivna bilar med blinkande parkeringsljus. På andra sidan vägen var ett sällskap om fyra personer samlat. Är de en familj, frågar jag mig samtidigt som jag tycker att en av männen håller i ett skjutvapen.

Jag tänker ropa nä nä nä, så där håller du inte på där jag bor, men hejdar mig – det här kan ju vara farligt – och cyklar vidare samtidigt som jag vid varje tramptag vänder mig om. Efter fem, sju, åtta tag höjer mannen armarna och mycket riktigt håller han i ett gevär. Han siktar in bland träden i midjehöjd och trycker av. Smällen hörs, den syns och det ekar och flimrar. Jag cyklar vingligt vidare. Ingen verkar dock har tagit notis om saken och jag känner mig helt plötsligt korkad över att köra fram till en fotgängare och be om att få låna mobilen för att ringa polisen.

Väl på gymmet ringer jag polisen och får efter några minuter tala med en kvinna, som kopplar mig till larmcentralen. I den kön väntar jag en kvart, kanske uppemot tjugo minuter, jag överdriver inte, och efter den tiden, då den ena massakern efter den andra inträffat, får jag göra min anmälan. Polisen jämför min redogörelse med andra fakta och berättar att det antagligen, märk väl antagligen, är ett rådjur som blivit påkört, eftersom en jägare har kallats in för att avliva det skadade djuret.

”Antagligen” surrar i huvudet när bröstet och ryggen i racerfart får sina beskärda delar. När jag kommer hem käkar grabben och jag. När min fru just kommit hem ringer telefonen och vi får höra om skidolyckan för E (som nu är återställd). Första kvällen den här veckan var inte alls vanlig.

Sådan glögg

I går kväll satt vi i köket och drack glögg och käkade pepparkakor och olika ostar i goda vänners lag. Inte alla som vi bjudit dök upp, och sådant är det. I dag ringde en granne, en av dem som inte kommit. Han ursäktade sig och sa att han tagit fel på dag. Sedan tillade han att kvällen varit synnerligen tråkig. Han och frugan hade glott på tv och pustat och han hade även tackat nej till ett glas vin.

Hur vi hade det i köket? Mysigt, snackigt, gott. Sådant är det.

Tur och skönt

En dag med massa och volym, intäkter och kostnader och så lite innehåll – till formen. Jag hade lust att veva armen mot både en och annan. Tur att jag gjorde en avslappning igår. Skönt att köra skiten ur mig på kvällens träning.

Tetrapacksflikar

Vi har alla våra sätt att öppna ett mjölkpaket. Vi drar av en liten eller stor flik, eller så kanske vi låter tetrapacksresten helt sonika sitta kvar med följden att varje gång vi häller ur paket dinglar stumpen.

Liten, stor, dinglande. Det spelar ingen roll för mig. Vad som spelar roll är om fliken rivs av men inte hittar vägen till återvinningen. Vad som än mer spelar roll är när tetrapacksbiten glöms bort av personen som rev av den och totalt ensam i världen ligger på bordet, diskbänken eller rent utav faller för att bli liggande och tryckande på golvet. Stackars lilla flik! Du ska ingen annanstans än till återvinningen. Du vet det men inte alltid din omgivning.

Jag blir knäpp när min fru glömmer bort fliken. Jag blir fly förbannad när grabben låter den ligga. Tänk på fliken. Tänk på miljön. Tänk på mig. Allt det där vill jag ropa, men så hejdar jag mig. För det är inte alltid så lätt att sätta sig vid bordet, stå vid diskbänken eller dansa på golvet. Att riva av en låt kan faktiskt vara lättare – och upplevas som mycket mer meningsfullare – än att riva av en flik. Jag börjar förstå det, och så värst knäpp eller förbannad blir jag inte längre.

Vad jag försöker säga är att fliken gör det mödan värt. Att leva, att hata, att älska. Som Povel Ramel sjöng en gång: ”Det de små, små detaljerna som gör det.” Och så kommer jag att tänka på den fantastiska filmen ”Livet är underbart”, där James Stewart spelar frustrerad idealist, som överväger att begå självmord, eftersom han tycker att han inte har förverkliga sig, men som i ett ögonblick, en enorm scen – när han håller den trasiga räckknoppen i sin hand – förstår livets vidd och nyanser.

Frank Capras film brukar visas på tv varje jul. Så sker även det här året. Kolla på SVT2 på annandagen. Klockan kvart över två.

Tarkovskij och jeans

I går läste jag i Svenska Dagbladet en vacker inledning till essä utifrån Andrej Tarkovskijs film ”Spegeln”. Tyvärr fyllde textförfattaren Steve Sem-Sandberg ut sin artikel med hänvisningar dels kring några av Tarkovskijs andra filmer, dels kring hans person, antagligen för att driva sin tes att konflikterna mellan privat och allmänt samt inre och yttre är gemensamma drag i den ryske regissörens filmer. Varför är det så viktigt för så många av dagens journalister att sudda ut gränser mellan enskilt och offentligt?

”Spegeln” är en av mina favoriter och jag minns med glädje scenen där den åldrade mamman ringer på en dörr, upptäcker att hon är i fel tid, ber om ursäkt och lommar iväg.

I gårdagens Dagens Nyheter/kulturdelen stod följande fras svart på vitt: ”Scorseses ’Gudfadern’”.
What the …?

Julen blir enklare för var år, men min son ska givetvis få julklappar. Köpte ett par jeans i går och hoppas att de passar. Kom att tänka på min första byxor av det tyget. De var fodrade och jättesköna på vintern men en plåga i sommarvärmen. I juni rann det om mina lår. När jag klagade hos mamma, sa hon att hon inte hade råd. Då grät jag några skvättar, blev kallad för lipsill, men fick till slut ett par andra jeans. Jag sken ikapp med solen.

I Svenska Dagbladet-artikeln lutade Sem-Sandberg sig mot biografiska fakta, och jag mindes att jag en gång fick höra att Tarkovskij som ung var sluten och oförmögen att ta sig för någonting. Hans mamma placerade då honom i ett arbetsläger, för att han skulle svettas och jobba fysiskt med händerna. Resten är, som bekant, historia.
Samma gång hörde jag att regissören under en inspelning skämtade och flörtade och inte enbart framstod som den koncentrerade konstnären, vars val och verk var en förutsättning för jordens fortlevnad.

Är fel på min hörsel? På mitt minne?

Numera bär jag jeans utan foder. Vintrarna är inte så smällkalla som förr, tycks det.