Just det

Jag mötte en hel del nejsägare idag.
Nej, någon omstrukturering har vi inte här.
Nej, badrummets bakfall är en bagatell.
Nej, vi har tilltro till bankerna..

En grej som stör mig i komedin ”Patrik 1,5” är när läkaren och femtonåringen käkar på restaurang. Den senare frågar om han kan få lite vin. Den förre ger efter. Nu är film inte verklighet men karaktärer är om inte av kött så i varje fall skrivna i blod. Nej, det funkar inte att Gustaf Skarsgårds allmänläkare är givmild med vinet, eftersom karaktären inte rymmer sådana sammansatta eller ens motsägelsefulla egenskaper som kan mättas i promille.

Det känns som ljusår sedan jag själv var femton och törstig.

Kunskap släcker törsten. Jag gillar skarpt att Frida Wirén och Åsa Hammarlund, mattelärare i Helsingborg, belönats för sin pedagogik (läste om dem i DN men hittade ingen text på nätet). Deras praktiska uppgifter har gjort läroboken till ett komplement. Dynamiken i övningarna medför att svaren inte är givna.
”Men då finns ju inget facit?”, utropade journalisten.
”Just det”, blev svaret.

En pastill i pasteller

Ingrid Marie hade bestämt sig för att det inte var dags och att plocka bara för plockandets skull går ju inte för sig. Det är som att lira plockepinn solo. Vi lever inte av kost allena utan även de kulturella uttrycken ger näring. Filmen ”Patrik 1,5” smakar som en välmenande pastill och den har må bra-effekter.

Gustaf Skarsgård och Torkel Peterson spelar bögarna, som ska slå sig till ro i radhusförorten och fylla ena rummet på övervåningen med ett adoptivbarn. Det går som det går och hacken i relationerna är väldans trevliga att följa. Främst gillade jag att ingen av karaktärerna lyckades uttrycka vad de egentligen tyckte. Istället använde de sig av omskrivningar, antydningar eller bara tystnader. Kontrasten med de klara bilderna, speciellt de pastellfärgade exteriörerna, var total.

Filmen, baserad på en pjäs av Michael Druker, är skriven och regisserad av Ella Lemhagen. Hon har en märkligt skön känsla för det genuint mänskliga utan knappt några pretentioner. Och så verkar hon speciellt trivas med att iscensätta fester, så även i ”Patrik 1,5”. Från en av Lemhagens första kortfilmer kommer jag ihåg en festreplik, som både är tung och har schvung: ”Varför måste du bli så full på barnkalas?”

Det kräver sin regissör att förverkliga det.