Those were the days

För några år sedan skvätte jag och höll på i sandlådan. Sedan några veckor tillbaka har jag testat min lust över att lägga och skjuta. Till min förvåning blev jag uttagen att representera klubben. Igår var jag dödstrött efter eftermiddagens tre timmars fokuserat boulespel på ganska häxiga banor, där nerslagen inte riktigt var att lita på. Men det gick bra. Vi vann alla matcher och är kvalificerade till Svenska cupen-slutspelet.

På kvällen såg min fru och jag The prisoner med Alec Guiness. Han spelar en påstådd förrädare, som ska bekänna och knäckas genom att förhörsledaren, Jack Hawkins, påstår sig ta sig in i fångens innersta skrymslen. Det är en science fiction och mardröm gjord utan effekter eller sterila miljöer – om inte fängelsehålor och tömda palatslokaler ska betraktas som sterila – och så otäckt fin att jag i min trötthet var tvungen att värja mig: jag somnade. När filmen är gjord? 1955. Those were the days.

Ett citat i dagens morgontidning fick mig att haja till. ”Mina barn kommer inte att känna samma nostalgi över fysiska cd-skivor som jag.”

CD? Men LP-skivorna, då! Maxisinglarna?! Tiotummarna. Och så klart singlarna, dessa små naggande unikum som var första steget för en grupp, en föraning om vad som komma skulle som fullängd eller helt enkelt en a- och b-sida som stack ut solo. Stenkakorna har jag inte nämnt. På något sätt står de väl utanför, så unika, sköra och svarta som de var en gång. Those were the days.