Biten, hälften

Vi sammansatta varelser är nog ofta mer än en person, och vi är inte mer än vad vi delar med oss. Veckans kanske raraste kulturyttring är en kombination av sång och handboll. Visste du att Eskilstunalaget Guif sjunger ”Äppelbiten” varje gång de vunnit en match? Ja, det är klart du visste. Men kolla här då, här är mannen och supportern bakom sången. Och i morgon är det final mot Alingsås i Globen.

Vrålen ”Ooh, aah, Can-to-na” kommer säkert att ljuda i Ken Loachs nästa film, Looking for Eric, en tragikomedi om en man som mister det mesta (jobb, familj, vänner) och till slut bara har en bild av den franske fotbollsspelaren Eric att ty sig till. Den ska jag se.

I en backe såg jag hur en kvinna med en barnvagn korsade vägen och mötte en man som ledde två cyklar. Hon började inte sjunga men gasta på ett främmande språk. Kanske sa hon ”Hur tänker du!? Ska jag cykla med barnvagn?” eller ”Vad trevligt att du kommer, men var är din andra hälft?”.

Skolbyggnader brinner

Ken Loachs ”Riff-raff” slutar med att hela bygget brinner. Det är de underbetalda arbetarna (jobbar de svart?) som tänt på sedan de ansvariga på allvarliga sätt – och med dödlig utgång – negligerat säkerheten på arbetsplatsen.

Rätt eller fel att dra stickan mot plånet? Ger Loachs film en bild av hämnden som en utväg, eller?

Dagens DN ger enligt färsk statistik från Räddningsverket gällande att skolbränderna fördubblats. Jag undrar hur journalisterna kommit fram till den procentsiffran. Spelar det roll att det finns många fler/färre skolor idag? Definierar artikelförfattaren respektive rapportens statistiker bränder på samma sätt?

Går det att se mönster hos de olika förövarna? Är de flesta av gärningsmännen av idag kopplade till högerextrema rörelser, så som DN-texten antyder? Ja, tänk om det vore så lätt. Då är DN-artikeln ett upprop för bestämt motstånd mot de högerextrema krafterna i samhället. Det skriver jag under på!

Men. Att en unge – eller en vuxen – tänder på en kommunal skolbyggnad beror knappast enbart på att det bor en liten – eller stor – djävul i förövaren. Hon eller han har en historia, lämnas ensam och har kanske knappt hem och definitivt ingen fritidsgård att gå till. Utan att förstå det förflutna kommer vi inte till sans med nuet – och givetvis än mindre med framtiden. Sålunda, isolera inte företeelsen.

Ger ”Riff-raff” verkligen en bild av hämnd? Nja, snarare en bild av frustration. Skadegörelsen är en desperat akt, när arbetssituationen är som den är. En fantastisk film är det, som manar till kamp, eftertanke och en vilja att förstå de bakomliggande faktorerna när något i samhället spårar ur och brinner upp.

Alltså ur askan in i elden.