Det bästa

Det här året blir kanske det bästa någonsin. Säger tv-reklamen som poäng. Det instämmer jag i. Men jag har mina betänkligheter. Förvisso vill jag definitivt upptäcka nya saker och skapa nya relationer. Om inte så sker tar jag i på skarpen. Blir de kommande tolv månaderna sämre på något sätt byter jag ut dem. Eller så inbillar jag mig att här och nu utspelar sig i en förfluten tid. Där allt är möjligt och om så inte är fallet tänker jag påverka det som var. Historien skrivs som bekant av minnen.

Min fru och jag såg Criminal minds i förrgår. Kanske har du sett kriminalserien med de trevliga och faktiskt jämställda utredarna som gärna förklarar med psykologiska termer och skapar profiler i takt med att fibrer och blodgrupper analyseras. I gårdagskvällens avsnitt råkar dataexperten Garcia illa ut ut under en dejt och skjuts. När hon senare ska beskriva känslan av att vara nära döden ställer hon en fråga.

Är David Bowie Gud?

Så frågar hon. Både min fru och jag är beredda att svara ja på den frågan. Inte för att vi är troende, varken religiöst eller musikaliskt, utan för att Bowie har haft fingrarna i så många melodiska syltburkar och därför på sitt speciella vis tonsatt Herakleitos uttryck allting flyter. Andra, ja, alla smutsiga detaljer bör hänföras i sammanhanget.

Kan beskrivningen av Gud förändras? Blir den bättre år för år? Var han eller hon en skitgud i fjol? I olika kulörer eller valörer? Skulle vi kunna säga att den där guden hänger lite väl över min axel, åker snålskjuts och gör sig till, lovar guld och gröna skogar. Det är lätt att ta i så det knakar. Och tro att det bästa är någonting annat än här och nu.

Honåm & hinna

Kastade kula och kom i slang med en äldre man som berättade hur det var när det begav sig på den goda tiden, den som var för mindre än två decennier sedan, när gemenskapen var en annan och tempot självmant och kanske även självklart tog en paus när så behövdes.

Mannen talade med stor respekt om hur äldre och yngre generationer verkade ihop. Nu var det annorlunda. Utan varken bitterhet eller ens nostalgi konstaterade han att livet förändrats. Bra var det med det. Vad jag mer kom att tänka på var att den äldre mannen sa ”honom” på samma sätt som hockeylegendaren Roland ”Rolle” Stoltz alltid gjorde, dvs honåm på fonetiska. Ishockey-VM startade för övrigt igår.

Imorgon ska vi på konfirmation. Själv har jag svurit kristendomens ed, men det var då jag sa ”hinna” istället för ”henne”. Jag kommer förresten ihåg ett svartvitt fotografi (men har glömt bort upphovsmannen), där det stod ”J’AI VU DIEU – IL EST NOIR ET FEMME” (jag har sett Gud – han är svart och kvinna) på en vägg. Hur som helst ska vi till kyrkan. Och besöka henne eller honom, kanske den eller det. Inshallah – om Gud vill.

Arkiverad glädje

Det gäller att arkivera och att placera saker och ting där de hör hemma. Idag fick jag beröm på jobbet. På kvällen var jag på fjortonårskalas och smaskade kycklingspett med ugnsbakad räfflad potatis och tsatsiki. Till efterrätt vankades gräddtårta med jordgubbar. ”I don’t like Mondays” sjöngs en gång. Que?

Till maten berättades om ett konfirmationsläger som spårat ur så där lite grann med nattvak, idogt rännande och ett skönt ifrågasättande av gudomliga handlingar. Tron på Gud kan jämföras med att intellektet bryts. Sa grabben på´t ungefär.

Födelsedagssången värmde upp stämbanden och vad som komma skulle till spelpresenten Sing star. Att sjunga Supremes ”Baby love” gör en glad. Det låter som det låter (i varje fall när jag tar ton) men glad blir jag.