Blås

Det var mulet. Jag hade försjunkit en längre stund. Jag gör så numera. Det behövs. Tidens tempo anstränger. Kroppen, själen och allt det andra som kallas för jag pustar ut.
Men nu var jag på väg på trottoaren vid den högt trafikerade gatan. Parken med en handfull träd saknade färger. På gräsmattan stod fyra kvinnor. Tre av dem var klädda i vitt. De slog an en ton. De såg högtidliga ut. Jag stannade upp. Jag frågade vad som väntade.

Installation, fick jag till svar. Om tjugo minuter kör vi.

Inte jag, sa kvinnan som inte var klädd i vitt. Jag är producenten.

Eftersom jag redan pustat ut kände jag att det inte var tid för ytterligare upplevelser än raska bud, snabba puckar och flinka fingrar. Innan jag ursäktade mig och gled i väg fick jag ett vykort från en av installatörernas forna verk, föreställande trion klädda i pastellfärgade baddräkter spelande blåsinstrument i en bastuliknande garderob.

Wow, sa jag och kände hur värmen steg.

Kvinnokvartetten ackompanjerade mitt utrop som en skrattkör och syftade på bildens lättklädda utstyrsel. Det imaginära ångbadet och min ovana att spela trombon gjorde att svettpärlorna trängde fram. Det sägs att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder. Vilket nys. Molnen hopade sig, trumpeten tjöt, vinden ven.

Trumpli vest

Tog mig en mellandag en tunnelbanetur. Spärrvakten och jag utbytte sedvanliga ”tack” med varandra. Dessutom sa han något som lät som ett snubblande från munnen. ”Vad sa, du”, frågade jag.
Trumpli vest, hörde jag från vakten.
Va?
Trevlig resa.

En sådan replik kräver sitt svar med såväl ord som kropp, och följden blev att färden under jorden gick i behaglig fart både vad gäller yttre och inre komfort. Väl i marknivå styrde jag stegen mot Nationalmuseums utställning om Caspar David Freidrich och förundrades över den tyske romantikerns många skojiga ironier. En av dem, Aftonlandskap med två män, där två män blickar ut över den prakt de ingår i eller kanske möjligen åstadkommit, fick mig även att besöka några av minnenas landskap och där slå kullerbyttor av glädje.

Den lätta känslan satt i mig när M och B med föräldrar kom på besök igår. M, hennes pappa och jag tog oss till de snöbetäckta backarna och for nerför med hiskeliga farter. Jag hade glömt bort det där pirret i magen. Senare när vi kom hem fikade vi på min frus Rocky Road.

Dikt, verklighet

Sånger från nedre botten resonerar kring ansvarsfrågan för de omtalade Konstfackstudenterna. Jag försöker ta vid.

Jo, ansvaret ligger hos handledarna på Konstfack. Jag tycker att eleverna ska kludda, freaka och streaka bäst de vill – inom skolans väggar. De, eleverna, är inte färdiga eller redo att exponera sin konst. Testa gränser kan man göra på varandra i olika slags hagar – det är ju på låtsas. Det är svårt att avkräva eleverna något slags konstnärligt ansvar. Det är de inte mogna för. Snarare hamnar vi på individnivå och då kanske deras handlingar är förkastliga. Debatten som frodas är intressant och kanske är det just det som är poängen. Att diskussionerna kring dikt, verklighet och spänningen däremellan får näring av alla fördömanden, ifrågasättanden och inlägg.

Det lilla jag har sett av den berörda tunnelbanefilmen handlar om hur en klottrare ritar, medan passagerarna i vagnen passivt tittar på. I DN häromdagen föreslogs att filmen är animerad så tekniskt bra, och passagerarna och klottraren inte är filmade samtidigt. Jag vill tro på den renderade versionen. Konst är ju trots allt fiktion. Skedde filmningen av konstnär och passagerare samtidigt är filmen (bland annat) en tragisk bild av brist på civilkurage.

Vad psykutbrottet kommer att resultera i för konstverk är ännu inte offentligt (väl?). Vad jag kan sakna i debatten är ifrågasättandet av själva kulten kring dokumentära känslor och uttryck. Att det filmade verkliga skulle vara genuint är kvalificerat skitsnack. Det är inramat, ingår i ett sammanhang eller bristen på det. Ibland fungerar det och blir konst med givna regler. Ibland fungerar det inte och verkligheten fortsätter sin gilla gång.

Uppdatering:
Hittade två intressant och långa Weird Science-inlägg om videon.

Gränser, grillat, gratis

I’m mentally insane.
Det sa grabben strax efter sin frukost. Engelskan och gränserna mellan norm och vansinne upptar honom. Jag gillar det. Såklart.
”That´s why I need to take a shit”, fyllde grabben i med.
Jag började genast fundera över om jag skulle introducera honom för stycket ”Talking asshole” i William S Burrouhgs roman ”The naked lunch”. Jag bläddrade i en Burroughs-introduktion men hittade inte partiet. Lika bra det. Var sak har sin tid – även när det ruckas på de så kallade sunda gränserna.

Grabben, min fru och jag tog tricken till Skogskyrkogården och tände lyktor på minneslunden och tänkte lite extra på de närmaste som inte längre är här. Det ven lite över grässlätterna. På vägen tillbaka tog vi var sin grillad. Det smakade.

Senare kollade vi på den isländske konstnären Olafur Eliassons skulptur med belysta spiraler som inte bara är en skön upplevelse utan också en klockren tolkning av världen och hur vi människor och våra och planetens faktorer påverkar varandra på alla möjliga plan. Verket finns på Nationalmuseums utställning ”Lura ögat” om trompe l’oeil. Säger du att du är 19 eller yngre går du in gratis.

Konstreklam

Att en sak inte bara är ett dött föremål, framgår i utställningen Spit in Someone's Soup av den österrikiske konstnären Erwin Wurm. Det här är sista helgen den visas.

Var?
Sundbyberg - Marabouparkens annex i f.d. Betlehemskyrkan. Öppet 12-17.

Stor som liten göre sig besvär. Det är gratis.

Ha kul!

Liket lever

Robert Rauschenberg är död.
Jag har alltid gillat hans kollage. Objekten, installationerna har följt med. I högsta grad.
Liket lever.

Bäää.

Strövtåg & sfärer

Även stater är organismer, som väljer vägar och ibland försöker skapa sig egna banor, för att liksom kunna sväva oberoende av andra regimer. Det kan ju vara helt rätt att verka i en egen sfär ett tag, men det håller inte riktigt i längden. Vi har ju bara ett jordklot att leva på. ”Ju mer vi är tillsammans”, sjöng Ernst Rolf sedan brittiska "The more we get together" översatts. ”Inatt jag drömde” komponerade Cornelis Vreeswijk.

Vi trampar alla upp stigar. Vi korsar varandras stråk. Var jag går blir ditt invanda spår. Ibland bryter vi oss loss, kastar oss i det iskalla vattnet och dyker ner mot skatten. Ibland hittar vi en peng, ibland får vi däng.

Konstnären Mats Gus Gustavsson har tolkat det här utifrån Kina och hans bild nedan får mig att fundera. Det är ett tidlöst verk om än daterat av dels den forna brittiska kolonin Hongkong, dels de olympiska ringarna, vars anda och mening hellre än korrupta konnotationer kommer att få de kinesiska myndigheterna släppa kopplen kring sina medborgare, så att dessa istället ges valen att ströva, kanske dansa fram var de nu blir nyfikna att styra kosan.


Kolla in mer av Mats Gus Gustavsson på www.100g.se

I takt med konsten och Cronenberg

Jag har aldrig riktigt gillat David Cronenbergs filmer, under tiden jag sett dem. Jag kunde uppskatta idéerna i Frossa, Dead zone och Crash men gestaltningen i filmerna gav mig träsmak. Jag upplevde det som att jag kollade på en konstutställning, där upphovsmakaren med övertydliga pedagogiska medel informerade vad han eller hon haft för utgångspunkt. Jag krävde något annat narrativt än bara plakat.

För några veckor sedan var jag i Marabouparken i Sundbyberg och såg en konstutställning av Olivia Plender om TV, konstnärskap och public service. På ett enkelt och tryggt sätt fördes jag in i en tv-studio av kulisser, monitorer och annan rekvisita. Något hände, kalla det magi, och med Plenders och min fantasis hjälp deltog jag i debatter om konstnärliga uttryck och identiteter.

Plenders glasklara redovisande av sina inspirationskällor BBC och dess berättare var en stor behållning under mina besök – det blev två stycken! – och hon fick mig att tycka att det här med tydlighet stimulerar. När jag satt och tittade på Plenders intevju med Ken Russell och fick lust att fråga först henne sedan honom kom det för mig att det var som att sitta mitt i en Cronenberg-film. Det låter kanske lite flummigt, men jag tyckte väldigt mycket om det.

I morgon har Cronenbergs Eastern promises premiär. Jag såg den för några veckor sedan. Den är en nutida gangsterhistoria om trafficking och civilkurage. Samtidigt är filmen ett slags omvänd pendang till A history of violence – utifrån Viggo Mortensens rollfigur. Vad denne flytt från får sin fullständigt logiska förklaring här. Och jag gillar logik. Även ologisk sådan, ja, det framgick väl tidigare.

Mitt minne av Crash är numera som en klunk vatten på stranden en sommardag. A history of violence ratade jag som en banalitet med strömmen. Eastern promises, däremot, tar jag till mig, trots dess påklistrade romantiska skimmer. Är jag numera i takt med kanadicken Croneberg?

Och. Utställningen i Sumpan är över, men kolla in Olivia Plender.