Blås

Det var mulet. Jag hade försjunkit en längre stund. Jag gör så numera. Det behövs. Tidens tempo anstränger. Kroppen, själen och allt det andra som kallas för jag pustar ut.
Men nu var jag på väg på trottoaren vid den högt trafikerade gatan. Parken med en handfull träd saknade färger. På gräsmattan stod fyra kvinnor. Tre av dem var klädda i vitt. De slog an en ton. De såg högtidliga ut. Jag stannade upp. Jag frågade vad som väntade.

Installation, fick jag till svar. Om tjugo minuter kör vi.

Inte jag, sa kvinnan som inte var klädd i vitt. Jag är producenten.

Eftersom jag redan pustat ut kände jag att det inte var tid för ytterligare upplevelser än raska bud, snabba puckar och flinka fingrar. Innan jag ursäktade mig och gled i väg fick jag ett vykort från en av installatörernas forna verk, föreställande trion klädda i pastellfärgade baddräkter spelande blåsinstrument i en bastuliknande garderob.

Wow, sa jag och kände hur värmen steg.

Kvinnokvartetten ackompanjerade mitt utrop som en skrattkör och syftade på bildens lättklädda utstyrsel. Det imaginära ångbadet och min ovana att spela trombon gjorde att svettpärlorna trängde fram. Det sägs att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder. Vilket nys. Molnen hopade sig, trumpeten tjöt, vinden ven.

På vägen hux flux

Tidigt i morse lämnade jag in cykeln på service. När jag promenerade ifrån verkstaden mötte jag lämmeltågen och förundrades över en barnskrikbabblande femåring, pappan som inte riktigt vaknat och en kostymklädd kvinnan med kaffe latten i ena handen, handdatorn i den andra och samtidigt bubblandes i mobilen. Det kanske inte är så konstigt att jag gick vilse och inte hittade till pendeltågsstationen.

På vägen från tåget knackade en kvinna sina fingertoppar i väggen. När hon närmade sig utgången tryckte hon även till med lill- och långfingers knogar. Det såg ut att göra ont.

Långt senare när jag åter styrde mina steg mot cykelservicen hastade en man med barnvagn förbi mig på trottoaren. Han irrade med blicken neråt gatan och smått spastiskt sparkade han på varje bit papper på trottoaren. Samtidigt kände han i sina tomma bakfickor. Om han hittade lappen han verkade söka efter vet jag inte.

Själv fann jag en ny vän med servade växlar och för första gången på länge har jag flyt i trampandet. På vägen hem tänkte jag på pojken som stängdes av från sin skola, vars rektor blandat ihop skolplikt och straff med allemansrätt och privat mark. Och så funderade jag på en bokrecension om fängelseflykter och varför kritikern ifråga anser att det är politiskt självmord att prata om kriminalvård. Sedan var jag hemma. Hux flux.

I ur som i skur

Det var på lördagseftermiddagen jag mötte henne. Klädd i grönvit overall med gråa partier. Håret fladdrade tufft i regnet. Hon tog sig nerför backen i ett majestät med en stålblick som borrade genom regnet. På ett självklart sätt intog hon gatan, vars ena sida täcktes av en gigantisk pöl.

Att hon puttade en rollator framför sig såg jag inte först. En sådan kraft utstrålade hon. Mitt hjärta slog en mindre volt, när hon med blicken bad om ursäkt för att hon gick mitt i min cykelväg.

Efter att ha burit bord tre trappor upp och planerat det sista inför den kommande kräftskivan for jag tillbaka samma väg som jag kommit. Jodå, där kom hon. Jag kunde inte låta bli att imponeras av hennes raka rygg, hela hållningen och målmedvetenheten. Och så den där rollatorn som hon drog framför sig och liksom lät vara med på promenaden. I ur som i skur.