Glad i Marx

I Malmö tycker vissa människor att det är stenkul att protestera. I Groznyj anser andra att mord är ett religiöst dekret. I Norrköping hoar en Caroline när hon på ett otroligt skönt och snällt sätt väcker Janis Joplin och Edith Piaf till liv.

Vi har alla våra bakgrunder och på något sätt går det ena i arv till den andra. Det må röra sig inom familjen, släkten, laget, på puben, stadion.

Igår blev jag glad när grabben ställde följande fråga till mig:
Har du något av bröderna Marx?

Jag hittade En dag på kapplöpningarna. Efteråt citerade grabben scener ur filmen.

Men inte nog med det. Till middagen blev fänkålen vid sidan av (tillsammans med avokado, citron, citronskal och olivolja) den där smutsiga detaljen som överraskade vår allas gäst och höjde ribban. Stefan Holm lär förresten ha kontaktat Linus Thörnblad. Vackert, snart är det dags för höga höjder!

Pilsner istället för melodier

Nu öppnar jag dörren. Jag erkänner. Jag har aldrig gillat Melodifestivalen. Jag såg Abba vinna och jag hade Michelangelo som singel. Sedan dess tycker jag att det löjliga evenemanget tar för stor plats i etern. Och nu är måttet rågat. I morgon på bästa matinétid som alltid annars är vikt åt svenska, mestadels, spektakel och pilsnerfarser från 30-, 40- och 50-talen sänds en repris av gårdagens meloditävling. Håller världen på att gå under? Kan inte Melodifestivalen släppa greppet och låta oss som så gärna kärar ner oss i Julia Caesar, Dagmar Ebbesen och Nils Poppe vara ifred!?!

Det är dags att göra slag i saken. Emilia, du vet vad som gäller. It’s not a big thing.