På vägen hux flux

Tidigt i morse lämnade jag in cykeln på service. När jag promenerade ifrån verkstaden mötte jag lämmeltågen och förundrades över en barnskrikbabblande femåring, pappan som inte riktigt vaknat och en kostymklädd kvinnan med kaffe latten i ena handen, handdatorn i den andra och samtidigt bubblandes i mobilen. Det kanske inte är så konstigt att jag gick vilse och inte hittade till pendeltågsstationen.

På vägen från tåget knackade en kvinna sina fingertoppar i väggen. När hon närmade sig utgången tryckte hon även till med lill- och långfingers knogar. Det såg ut att göra ont.

Långt senare när jag åter styrde mina steg mot cykelservicen hastade en man med barnvagn förbi mig på trottoaren. Han irrade med blicken neråt gatan och smått spastiskt sparkade han på varje bit papper på trottoaren. Samtidigt kände han i sina tomma bakfickor. Om han hittade lappen han verkade söka efter vet jag inte.

Själv fann jag en ny vän med servade växlar och för första gången på länge har jag flyt i trampandet. På vägen hem tänkte jag på pojken som stängdes av från sin skola, vars rektor blandat ihop skolplikt och straff med allemansrätt och privat mark. Och så funderade jag på en bokrecension om fängelseflykter och varför kritikern ifråga anser att det är politiskt självmord att prata om kriminalvård. Sedan var jag hemma. Hux flux.

Märkligt igår

Det händer märkliga ting. När jag igår cyklar hem får jag se en man och en fem-sex årig kille spela fotboll på en grässlänt som har trettio graders lutning – minst. Pappan(?) sparkar upp plastbollen mot sonen(?), som gör en ansats att fånga leksaken. Men inte en enda gång når bollen fram.

Kort därpå cyklar jag i sakta mak förbi en kvinnan som går uppför en backe. Plötsligt rör hon på ländryggen. Rörelsen fortsätter genom magen upp till överkroppen och spikrakt mot skallen. Samtidigt som jag kommer upp jämsides med ser jag att hon gapar. Stort. Jag kan inte slita blicken från henne utan stirrar hypnotiskt in i hennes mörker. Hon gäspar. Jagaurheaui. Något sådant hör jag.

När jag kommer hem faller märkligheterna på plats. För i radion lanserar Jan Björklund militära straffsatser för skolan, som i 100 fall av 99 (!) kommer att omöjliggöra lösningar på problemen what so ever. Men i programmet Studio Ett möts han av nyanserad och konstruktiv kritik. Väckarklockan ringer.

Resultat

I går morse skrattade jag vid frukosten. Min fru trodde att jag läste något roligt. Och AMF Pensions vice vd och förre vd skrattar nog hela vägen till banken, men summa summarum bildar deras handlingar ett sorgligt resultat.

I dag hörde jag en story om en andraklasslärare som tycker sig ha problem med tre av sina elever. När det blir dags att testa om klassen uppnår målen ställer magistern problemtrion åt sidan, eftersom de inte ska ”utsättas” för krav och prestation. Så klaras målen. Så behålls skolpengen. Så blir det resultat.

Nu läser jag att på webbtidningen Nyheter 24 bestäms journalisternas löner av läsefrekvensen på deras artiklar. Antalet klick avgör resultatet.

Gult och rött

Ett gult kort och ett rött. Lögnar-Jan Björklund liknade skolans brister på regelverk och lärarnas handfallenhet med fotbollsdomarens bestämda kortviftande. Dokumentären ”Förgrymmade ungar” som jag smutsdetaljläste om här och såg igår på SVT24 (en hyvens kanal!) upprör, inte minst på grund av att så många vuxna visar medveten brist på empati gentemot framtidens krabater. Idén att kränkningar och mobbning ska vara redskap för skolpersonal lanseras förbehållslöst.

Ett gult kort och ett rött återfinner vi i svenska dramakomedin ”Kärlek 3000”. Här berättar en rollfigur att det är hans gimmick att vifta med domarkort. Nåja, Shariyar Latfizadeh, som har gjort filmen och dessutom spelar huvudrollen, är ung och kommer att växa till sig. Här har han åstadkommit ett magplask, som faktiskt hade kunnat gå vägen med vassare manus, styvare klippning och inte minst distinktare regi. Det låter som om allt är åt skogen – och det är det ju – men med den här glada färgpaletten och den öppet naiva och samtidigt poetiska attityden kan det bli något håller länge, riktigt länge. Nu är det över innan det börjat och varken gula eller röda kort delas ut.

Gult och rött är mina färger, men också grekiskt blått och vitt. I dag tittade jag på väldigt många år gamla samtal med släktingar. Av en hel drös med anledningar har banden blivit liggande. Nu ska jag göra något med dem. Det där att ta vid och avsluta något gillar jag. Därför tycker jag så mycket om att diska. Idag köpte min fru en ny diskborste. Den har sugkopp.

Skolgårdssång

Ibland faller det sig att jag hör historier från skolans värld.

Häromdagen var det skolavslutning och som brukligt är sjöng hela elever, lärare och övrig personal på skolgården.

Man sjöng att vi som går här, vi studerar, vi jobbar, vi gillar det vi gör, vi är kompisar. Sången var enkel och lätt att hålla takten till. Det var trots allt ganska små barn som stod på skolgården. Musikläraren, som komponerat stycket, hade som refräng lagt in alla länder de på gården kom eller snarare kommer ifrån. Varje land fick sin del. Sverige, Finland, Irak, Iran. Och en massa till. Med jämna mellanrum höjdes händer och knöts nävar för att förstärka stoltheten. Det var en stark upplevelse fick jag höra.

Sången, som till sin uppbyggnad påminde om vilken schlager eller punklåt som helst, varade i över tio minuter. 67 länder räknades upp. Siffran är ansenlig och eleverna har vitt skilda och makalöst brokiga förutsättningar, och utifrån det sistnämnda perspektivet är det en enorm bedrift att man på just den skolan, i likhet med många andra inrättningar, bedriver verksamheter som fungerar och rullar på hur dåliga oddsen än är.

Och så gnäller vi på att en 23-mannatrupp borde innehållit Lundström och Pettersson men inte Andersson. Men Portugal är goa. 2-1 idag var en distinkt delikatess. Det låter fint, när de snackar, sa grabben. Jag berättade hur man säger tack.

Oj, fick jag till svars.

Obrigado.