Poirot, persiskt, pluralism

Grabben frågade om han kunde börja sin bokrapport med ”Jag har läst …”.
Ja, svarade jag. Du kan börja hur du vill.
När jag sagt ”hur du vill” undrade jag var jag fick det ifrån, för när jag en gång skrev referat var det strängeligen förbjudet att använda såväl jag som mig.
När grabben sedan läste upp vad han skrivit fick han inte bara med Hercule Poirot och kapten Hastings inre och yttre egenskaper utan också multum vad han tyckte om deckaren.
Vad jag vill ha sagt med det här är att det fan i mig inte var bättre förr, även om det kanske inte alltid är så jävla roligt idag.

Det är vägen som är målet, inget snack om den saken. Då som nu. Det gäller gamla som nya. Sture Linnér har efter övervägande kommit fram till att kommande stadion i Göteborg ska döpas till vad den saliga arenan kallades, nämligen Gamla Ullevi. Jag gillar beslutet och skulle gärna höra mer om vad som diskuterades under resans gång. Old Trafford tog Linnér som exempel. Bor det en djävul i honom?

Alla är vi olika men vad gäller skvalet, snacket och trenderna runtomkring oss ska vi väl helst gilla, äta och tycka samma saker. Men idag mötte jag en av pluralismens förkämpar. Han äger dvd-affären nästgårds och jag frågade om hans specialitet, som helt frankt sopat bort SF:s monopol ur butiken.
Persiskt, sa han. Musik och film. Nya filmer. Och roliga. Det har lättats i Iran.
Det blev inget persiskt, däremot norrländskt i form av ”Järnets änglar” med snö, stålverk, bitterhet, ömhet och mycket sång. Inledningen gungar, fortsättningen därpå suger några scener, sedan gror en yvig rabatt som slår ut i en jättefin bukett, som gläder med både klara och solkiga färger.

Nöden och lagen

I Stefan Jarls dokumentär ”Ett anständigt liv” om heroinister i Stockholm dog de medverkande som flugor under inspelningen. För att kunna använda vissa material valde Jarl (fick jag berättat för många år sedan) att på ljudbandet eftersynkronisera några av de avlidnas röster med skådisar, vilket också framgår i filmens eftertexter. Innebar eftersynkroniseringen att Jarl gjorde en dramatiserad dokumentär? Var Jarls sätt att berätta anständigt ur en dokumentär synvinkel?

Jag tänker på det här när jag läser om Rapports redigering av Carl Bildts uttalanden. Till en början kunde jag känna sympati för journalisterna som smällt ihop inslaget. För det är klart att Bildt ska få på tafsen om FRA med utrikesministeriets goda minne säljer information till diktaturer. Men efter min reportersympati fick jag dubier, för hur svårt kan det vara att förstå vad Carl Bildt säger. Han är ju pragmatisk hela tiden och må vara inskränkt men han döljer knappast sina ståndpunkter.

Alla som satt ihop en text, rörliga bilder och/eller ljud vet hur lätt det är att förvanska och förvilla. Det vet Rapports redaktion. Och det vet Stefan Jarl. Skillnaden mellan Rapport och Jarl är att de förra låtsas att de ger en objektiv, till och med sann bild av verkligheten. Det skulle inte den senare ha mage att påstå. Samtidigt, vad kan rapportreportrarna göra när deras horisont består av ett nu som inte gärna tar hänsyn till det förflutna eller framtiden? Därför klarar de inte av att redigera Carl Bildt och tror att de serverar andemeningen av vad han sagt. Därför kan Stefan Jarl, som berättar ett koncentrat av verkligheten, använda skådespelare. Nöden har ingen lag. Ibland, alltså.

Men att Sverige underrättelsemässigt samarbetar med diktaturer är alla överens om. Lyssna gärna på Mediernas sändning i P1 idag.