På Broder Tuck, kanske

På lunchen sa en kollega följande:

”Jag såg dig på Broder Tuck.”

Jag såg ut som ett frågetecken.

”Det var i höstas. Du såg inte mig”, förklarade hon.

”Var ligger det?”, frågade jag.

”På Götgatan”, svarade hon rappt innan hon tog ett kort andetag och fortsatte: ”Jaså, blev det så mycket.”

Jag försökte föreställa mig en munk med krans och kåpa. Bilden av gamängen från Disneys tecknade Robin Hood flashade förbi. Men haket! Nej, det var ett blankt vitt papper. Varken stolar eller bardisk, öl eller sprit.

”Där skedde ett mord”, sa kollegan. ”Därför kommer jag ihåg det.”

Jo, jag mindes ju de svarta bokstäverna i tidningen. Och sedan kom den kalla vinden över ryggraden: Blev det så mycket? Ögonblicket därpå var den svala brisen tillbaka: Har jag ens varit där?

Att en berättelse har minst två sidor aktualiserar den nigerianska författaren Chimamanda Adichie i sin essäistiska journalistik. I helgen publicerade DN hennes artikel om hur det amerikanska rättssystemet valde att tvivla på städerskan Nafissato Diallos våldtäktsanklagelser gentemot Dominique Strauss-Kahn. I Adichies resonemang träder båda personernas berättelser fram, men Diallo ifrågasätts för sin börd, sitt yrke och sitt motiv, och som Adichie sammanfattar: ”The American system does not require that he provide his side of the story, only that he convincingly poke holes in hers.”

Läs Adichies artikel här (på engelska, DN har inte lagt ut den svenska översättningen). Själv ska jag ta mig an någon av hennes romaner. Och kanske gå på Broder Tuck.

Ruta 15

De båda journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye firar jul och nog även nyår i etiopiskt fängelse. Det trodde jag inte efter rapporteringen från rättegången när de la fram sitt försvar, och domarna verkade intresserade av att förstå korrespondenters arbetsförhållanden. Men icke.

I stället vanmakt. 

”Det finns ingen logik”, säger Kjell Persson till DN. 

"De har inget bevis och ändå kan de döma dem. Det är otäckt, säger Linnea Schibbye Steiner till P1.

Turkiska myndigheter fortsätter att diskvalificera sig för att ingå i en framtida humanitär division. I dag arresterade man 38 kurdiska journalister – med terroristanklagelser som förevändning, enligt CNN. 

Ruta 5

Nedräkningen till nyår fortsätter.

I DN debatteras pressetik utifrån en frågeställning att publicister och journalister köper information från polisen. Stämmer antagandena låter det som tvivelaktiga affärsuppgörelser och arbetsmetoder. Stockholmstidningen har i dag ett allt annat än homogent innehåll. I en nyhetstext (ännu inte på nätet) om högerextremism redovisar skribenten inte bara vad som hänt utan visar också journalistiskt kurage genom att berätta om det explicita hot som uttalats av fanatiker på plats.

Att förmoda sprider grumliga ringar på vattnet. Det låter som en klyscha, men att fråga – ställ gärna naiva spörsmål – är nödvändigt. Även om svaren uteblir blir cirklarna glasklara. Se gärna Inside job om du får tillfälle. Eller varför inte Den förskräckliga flickan?

Siffror & Gunnar

Tack vare Journalisten hittade jag den här twitterstoryn om hur Sydsvenskans forne vd erhållit bonus trots röda siffror och sedan han lämnat skutan förhandlat till sig en avsevärd fallskärm, här och där beskrivet av Resumé.

Det är alltid mycket intressantare att höra historier om lag än om individer. Kanske för att ensam är stark, och ju mer och fler vi är tillsammans ju gladare vi bli.

Numera kommer alla Gunnar jag känt, känner och kommer att lära känna att tillhöra en speciell grupp. Jag vet inte om jag kan förklara, men läs storyn, så förstår du.  

Orsak, verkan, hopp

Vi lever i en tid där vi tycker att vi har det så bra, att det inte gör någonting om de ekonomiska klyftorna blir större. Vi inbillar oss till och med att de professionella eller i varje fall ideella morötterna behövs för att om vi (och i än högre grad våra kollegor eller grannar) ska veta vår (sin) plats. Det råder en svensk eufori över att El Niño aldrig ska hitta hit och att Pigs i Europa är avskuret från vårt land och på våra breddgrader lika verkligt som Pigs in space med Muppet show en gång var.

Därför är det intressant att läsa Isobel Hadley-Kamptz kolumn om sina känslor och tårar inför Winter´s bone. Tro mig, såväl empatin som ögonvätskorna går att ta på allvar inför förra årets bästa film, prisbelönad både i Sundance och Stockholm.

Men går det verkligen bortse från orsakerna, hur fattigdom och white trash uppstår, vilka politiska och samhälleliga misslyckanden som bildat grund och till och med banat väg. Att enbart se mammans sinnessjukdom och pappans knarkproduktion som isolerade faktorer till att familjen hamnat på bar backe går inte. Att filmen berättar fenomenologiskt hör ju till mediets natur; a story is to be told. Att se filmens berättelse som en del av samhället går inte att bortse från. Och etter värre, i fallet Winter's bone, den förskönar verkligheten – enligt regissören Debra Granik, som intervjuas i DN.

En flicka kom fram till mig efteråt och sade hon kände igen sig totalt och att hon tyckte om filmen men att jag har hade skildrat ”hennes” värld alldeles för ljus. Din film är som en saga sade hon, och det var väldigt starkt. Det hon kom ifrån var verkligen hopplöst men som person var hon lika hopfull som Ree (filmens huvudkaraktär, min anm).

Suck så sorgligt.

Jag tog mig förresten för att se Down to the bone, en annan misär-knark-livet rinner genom fingrarna-film av Debra Granik. Den filmen gnager lika mycket som Winter's bone men på ett mer ödesmättat sätt. Tänk dig mamman från den senare filmen, så är det här hennes uppväxt – eller kanske hellre hennes upplevelse av sin barndom. Det är dystert, det förebådar.

Men visst är det fantastiskt att det som händer i norra Afrika och kanske inom kort även i Mellanöstern faktiskt sker. Min fru och jag har på radion och tittar på nätet och tänker på alla inblandade. Grabben är såklart också med.

De senaste veckorna har jag haft svårt att ta mig hit och de närmaste månaderna blir det samma visa. Jag hinner inte med allt. Ha det gott.

Granar och fabriker

Min mormor hörde till den sorten som inte var så pigg på att berätta om sig själv och det förflutna. Hellre blickade hon mot framtiden och pratade om när vi nästa gång skulle ses och vad jag då önskade mig till lunch eller middag. Men en sak hade hon klart för sig, och det var frågan om rätt och fel. Den kunde hon formulera.

Jag ville ta del av hennes barndom men hon skruvade på sig och teg. När jag frågade hur hon, hennes sju syskon och föräldrarna firade jul var hon först tyst. Sedan sa hon:

Vi var fattiga. Det var inget roligt. Far fick stjäla en gran. Det var fel.

Jag tänker på den slutledningen när jag läser Richard Swartz kolumn om ansvar utifrån den svenska drottningens uttalanden om sin far, och att hon inte ens i dag kan reflektera över att denne under nazismen köpte en fabrik, som tidigare haft judiska ägare, för en spottstyver, och att köpehandlingen då som nu är moraliskt förkastlig. Jag pratade aldrig med mormor om saken - hon dog för många år sedan och var för övrigt rojalist - men jag tror säkert att hon skulle insett den ryggradslösa hållningen hos både drottningen och hennes far.

Och historien går igen. Än i dag norpas granar när det lackar mot jul. En av fem har snattats, uppger skogssverige.se. Likadant var det i fjol. Var i världen fabriksstölder fortfarande pågår kan man fundera över.

Mun, öga. öra

Mörkret faller och det händer en massa jävelskap runt om i världen. Därför vill jag berätta om vilken uppenbarelse det för några veckor sedan var att smula ner fetaost i potatis- och purjolökssoppan. Osten skar och rundade samtidigt som den spetsade till och fick min tunga att utveckla spröt.

I sammanhanget är jag tvungen att nämna C, som är en riktig gottegris. Som sådan har han sina preferenser. Därför var det med stort intresse helgens middagssällskap följde hans hand som transporterade en kub Rocky road mot munnen. Pralinen, den oförbehållsamt onyttiga, åkte raka vägen in varpå C blundade, la huvudet på sned. En stund senare slog upp han ögonlocken. Han lät den rika mängden ögonvätska vara.

Vardagen är inte bara mat och prat utan också lyssnande. Jag hade turen att välja önskedokumentären Det skulle handla om meningen med livet. Den har en trevlig rytm och överraskar med sina utvikningar. Nav i journalisten Anna Hammaréns berättelse är den då 90-åriga Elisabeth Ralf, vars erfarenheter om svenskt och tyskt, frigörelse och förförelse, Televerket och dockskåpsattribut fogas samman på ett begeistrat sätt. En replik glömmer jag inte:

När han försökte strypa mig avbröt jag förhållandet.

Här kan du lära om både programmet och Elisabeth Ralf.

Helknasigt

Att se sig själv utifrån är svårt. Då kan det vara läge att be om hjälp. Men bilden av mig grumlas också av den bild omgivningen hyser om mig, ja, alltså min föreställning jag har att andra har om mig. Likväl kan andras berättelser om mig bli till aha-upplevelser. Förutom grummel och aha kan det också bli helknasigt beroende på att du och ditt intresse, eller din oförmåga, går bet på uppgiften och i stället för mig ser du dig själv.

Söndagens DN innehåller inte bara ett uddlöst reportage om Afghanistan (sök hellre upp Re: Public Service om du vill ta del av kriget i en svensk publikation) utan även floskler som mynnar ut i rasism, när det i en artikel framgår att en person tycker att alla killar som växer upp utanför Sverige är stora för sin ålder. Dessutom kan man tolka ett annat citat att om inte tio så är i varje fall åtta Malmö FF-spelare (två fyramannalag) sverigedemokratsympatisörer. Hur det kan bli så helknasigt kan bara journalisten, korrekturläsaren och ansvarig utgivare svara på, och de kan bara göra det utan att skylla ifrån sig på den de intervjuat. De har ett ansvar när de plockar ut citat. Här är texten. Att Malmö vann i går kan upplevas här.

Jag vill inte tro att jag har mer att göra än tidigare men livet går i ett. Den här natten ”fick” jag och många andra en extra timme. Som om det skulle räcka. Kom igen när tiden skruvas tillbaka en vecka eller så. Då skulle jag kunna andas ut. Vill jag tro.

Tanke, handling

Vissa handlar först och låter bli att tänka. Tänk så rädda sverigedemokraterna är att pekas ut, fösas ihop och förpackas. Det förklarar deras val att projicera och måla fan på kyrkväggen när ord om humanism och hjärtlighet predikades.

Andra tänker först och handlar sedan. Journalisten Karin Hübinette lämnar sina public service-uppdrag sedan hennes syster Hillevi Engström blivit minister. Hübinettes moraliska kompass imponerar, och SVT blir ordentligt fattigare.

Och så finns de som handlar och tänker samtidigt. På cykeln på väg hem stannade jag till två gånger. Först var det en man på trottoaren som möjligen var förfriskad men det hindrade honom inte att dansa – med en ölburk mitt på skallen. Det såg vackert ut. Och vemodigt. Några kilometer senare var jag tvungen att ånyo kliva av sadeln och titta extra skarpt mot molnen. I flera plan rörde de sig hit och dit och om varandra som de nog aldrig gjort förut.

Konsulten, korruptionen

I gårdagens Uppdrag granskning förbluffades jag över konsulten Karin Törnqvist. Hennes rakryggade hållning var så inspirerande att jag nästan glömde bort att följa turerna kring de korrumperade kommunala bolagen.

Ibland har jag irriterat mig över den klumpiga klippningen och den mästrande berättarrösten. Inte i går. Det som imponerade var hur de lugna, direkta frågorna allteftersom fick människorna med makt att om inte gråta ut så i varje fall byta gestalt och bli skamsna skolbarn som med fingrarna i syltburken ertappats av magistern Janne Josefsson.

I chatten efter granskningsprogrammet står det att Karin Törnqvist blev av med sitt jobb för två veckor sedan. Säkert står kommande kunder i kö.

Jävlar, vackert

Huset på landet är falurödfärgat och har vita knutar. Ibland regnar det, oftare skiner solen. Platsen är den vackraste på jorden. Kan jag tycka. Om det blir krig kanske vi inte kan åka dit. Om våra grannar vill ha den vackraste platsen på jorden för sig själva blir det problem.

Gellert Tamas skrev vasst och initierat några dagar före valet om SD:s brist på integrationspolitik. Och vad jag förstår av den här artikeln praktiserade K-G Bergström samma retoriska spörsmål under tv-sändningen i förrgår kväll. Argument biter, liksom frågeställningar. Och siffror. Jävlar vad jag kan tycka om fakta.

Att SD på sina håll i landet inte har kandidater till kommunfullmäktige gillar jag. Det påminner om leken hela havet stormar men med för många stolar – såklart. Med samma logik blir 90% en summa av matematiska uträkningar utan grunder. Jävlar vad jag tycker om siffror.

Som sagt. Vi åker dit. Vi målar de vita knutarna. Vi löser problem. Klart för avgång.

Kampanjpolitik

Är alliansens valturné till både form och innehåll en pr-kampanj?

När rösterna är räknade kan observatörer tala om effektiva grepp och om hur mål och medel ingick ett för stunden lyckat - eller misslyckat - äktenskap. Politiken lämnas därhän.

Därför är den här artikeln tänkvärd. Och upprörande.

Moules frites

Sedan en tid tillbaka tänker jag på Stig Dagermans reportagebok ”Tysk höst” varje gång jag käkar potatis. Det spelar ingen roll om kartofflerna är i klyft- eller hasselbacksform, skivade eller rivna, som kaka eller gratäng. Kvinnan står där. Hon i ”Retur Hamburg”. Hon som åkt från Hamburg med fyra tomma potatissäckar, tiggt från bönderna, fyllt säckarna med följden att hon omöjligt kunde få plats på alla de överfulla tåg som forsar mellan ruinerna. Hon står på perrongen. Hon väntar på ett tomt tåg som aldrig kommer.

Vi samlades några stycken och käkade påmmes frittes, som det uttalades ganska långt upp i min ungdom. Till dem sörplade vi musslor och drack allehanda porter, ale och lager. Gemytet tilltog allteftersom, speciellt i takt med att musiken från förr svepte om oss.

När jag tänker efter går gränsen vid mos. Då har kvinnan med säckarna försvunnit. Dagermans bok finns kvar och har getts ut på nytt. Läs den.

Gamla färger och nya

Saker och ting är inte vad de brukade vara. Moderaterna har gjort en kovändning när det gäller kvotering i bolagsstyrelser. Det är positivt och strongt men någonstans tror jag inte på den nya (eller är det den gamla) arbetarrörelsens utspel, som snarare kommer att utvecklas på samma sätt som den socialdemokratiska kärnkraftsfrågan. 2014 är deadline för de blå.

Ytterligare färger har FBI använt sig av när de tagit hjälp från verkligheten och kolorerat med ettor och nollor. Metoden är diskutabel. Nog är det förvånande att en spansk politiker utan sin vetskap fått agera modell för samhällets fiende nummer 1.
"Bin Laden's safety is not threatened by this but mine certainly is," sa Gaspar Llamazares.

I onsdagens Metro (Stockholmsupplagan, hittade den inte på nätet) fick det journalistiska reportaget en ny form. Det bestod av en handfull fraser, fyra kolumner, några fler frågor och svar, massor av betyg samt knappt dussinet fotografier - i färg såklart. The times are...

Åldrar, problem

Barn utges ibland i media för att vara äldre än vad de är. Och inte bara det: många som är yngre än 18 år (FN:s barnkonvention gräns för barn) verkar sväva fritt mellan barndom och vuxenliv. Det sluter jag mig till efter min kvalitativa undersökning, som inneburit att jag läst en artikel i dagens DN. I ingressen benämns den misstänkte 15-årige förövaren som ”pojke”, medan han i första stycket kallas ”mannen” för att i sista stycket åter kallas ”pojken”.

Å andra sidan sett benämns de unga i kopplerihärvan som ”flickor” även den 17-åriga tjejen i Huddinge-målet. Det är ju bra. Men. Det här är så klart inte en fråga om ord och klasser utan om människosyn. Jag undrar huruvida det vore möjligt att ovan nämnda 15-åring, om han nu är skyldig, skulle begå övergrepp om inte alla medelålders män gått i bräschen och genom sina handlingar anammat ett slags slit och släng-attityd gentemot andra människor.

Det är kanske en naiv tanke. Problemet är större än så. Och akut och allvarligt.

Versaler

Utnyttjade offentlighetsprincipen och besökte nämnden för att se över vilka yrkanden som inkommit gentemot en specifik part. Det var några stycken.

Vi eller jag bestrider inleddes de flesta kraven med förutom ett. Där stod ”SKRIVER TILL ER ANGÅENDE…” med versaler, skrivna från en åtta decennier gammal hand. Det är inte vanligt att jag har vägarna förbi en nämnd. Jag får vänja mig.

Trevlig helg.

Gränser, liv och död

När det begav sig tyckte jag att Sju tre-projektet var en naiv förhoppning att luckra upp gränser, för att besöka ondskans domäner. Verkligheten överträffade som bekant dikten.

Nu har kulturjournalisten Elisabeth Åsbrink skrivit en reportagebok om teaterföreställningen och några av de inblandade på scenen och bakom kulisserna. Intressant är att artikeln, skriven av Annika Persson, ger exempel på hur Åsbrinks förhållande till dramatikern Lars Norén (Sju tres upphovsman) svävar på både intima och distanserade moln, och hur Åsbrink nog haft gränslösheten som sin stora drivkraft i arbetet med boken.

Jag svävade väl inte på moln men det var en väldigt trevlig upplevelse att livelyssna på Bo Kaspers orkester, när de framförde Undantag med den fina refrängen:

”du och jag
är vi ett annat slag
är vi ett undantag
du och jag?”

Konserten gick av stapeln på Mosebacke och kvällen gnistrade av värme. När jag blundade föreställde jag mig allteftersom att jag stod på en färja i grekiska skärgården. Bandet lirade och de båda trumpeterna fick allt större utrymme och applåderades taktfast av delfinernas tjatter. Och jo, havet trummade små virvlar och skummet yrde. Friskt, salt, beskt.

Som avslutning gavs Vi kommer aldrig att dö. Här är den först med Ernst-Hugo Järegård sedan med orkestern.

Resor med Ryszard

Att skriva historia, att nedteckna den, kan göras på olika sätt. Jag håller på att bekanta mig med den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuściński. Stundom löser jag biljett till några kapitel i hans reseskildring ”Imperiet” i det forna Sovjet och dåvarande nybildade OSS. Han tror inte ”att det skulle gå att demokratisera ett Imperium som skapats av hundratals år av underkuvande och annektering”. Förvånansvärt nog har han inte Sovjetunionen i åtanke, inte heller Rom eller Turkiet, utan 1970-talets Iran.

Kapuściński skriver: ”Revolutionen mot shahen började just som en demokratisk rörelse, en liberal rörelse, riktad mot polisdiktaturen. Men Iran är en mångnationell stat, styrd av perserna, som utövar makten över mindre samfund av araber, azerier, beludjer, kurder m.fl. som lever i landet.” De olika samfunden, eller folkgrupperna, fortsätter Kapuściński, likställer frihetsivran med oavhängighet, vilket gjorde att staten Iran ”hotades” av sönderfall. Därför agerade de nationalistiska krafterna med betoning på de religiösa styrkorna så hänsynslöst. Det shiitiska prästerskapet och ayatolla Khomenei tog makten.

Jag kan såklart inte låta bli att tänka på vad som nyligen hänt i Iran. Vad som händer. Och jag tänker även på vad som rapporteras från Kina. Jag fortsätter min resa med Kapuścińskis historier.

Den svenska översättningen av ”Imperiet” är gjord av Anders Bodegård. En bra hemsida på främst polska och tyska men även engelska finns här. DN skriver här om två iranska ungdomars syn på framtiden samt en ledare inför kvällens protestaktion på Sergels torg.

Minns sagt

Jag minns inte allting jag sagt, gjort, tänkt eller planerat. Den vetskapen skruvar till det ibland och får mig att undra över om jag någonsin kommer att få uppleva den speciella händelsen eller den känslan igen. Det där sista kan jag såklart inte glömma!

Jag höll på att slå en kullerbytta av förvirring, när jag i går morse i DN läste en artikel (hittar inte den på nätet) om demensdiagnostik, som hade följande ingressinledning: "Det är viktigt att inte glömma minnet när man blir äldre". Jaha, undrar jag och hur ska jag som gammal komma ihåg att inte glömma minnet? Med en post-it lapp? Ett snöre runt fingret?

Av samma tidning blev jag i en trevlig artikel påmind om 4 LP-skivor från 1977. Några år senare liftade jag och en kompis till Berlin. Det var mellan jul och nyår. Snön vräkte ner. Otroligt nog kom vi dit snabbare än tåget. Kylan bet ändå. Vill jag minnas.

Orfeusk olust och lust

Eftersom jag i början av veckan mottog ett förtäckt hot per telefon om att få uppleva otrevligheter och sedan dess reagerat lite extra när telefonen ringt och även vänt mig om några för många gånger och känt mig som en olustig Orfeus, skred jag in till polisen och dryftade saken.

Någon anmälan blev det inte men det var skönt att prata med någon i uniform. Mörkblå, grön, vit spelar ingen roll. Enhetlig klädsel inger förtroende. Det gäller så klart även på planen, läktaren och i sinnet. Ränderna går aldrig ur en och är svåra att tvätta bort. Jag tycker det är tråkigt att Bälinges fotbollslag lägger ner verksamheten samtidigt som ett flygbolag spyr ut chauvinistisk reklam.

På Dagens Nyheter var de i torsdags upprörda – och det med rätta – över att EU-politikerna bråkar om hur man ska tackla den globala uppvärmningen. Två gånger publicerades texten (i Stockholmsupplagan i varje fall) i fem respektive fyra spalter med olika rubriker och med foto i både färg och svartvitt. Att bläddra fram och tillbaka mellan sidorna 22 och 24 förstärkte min privata paranoia och jag var faktiskt tvungen att vända mig om. Givetvis var ingen där. I stället la Eurydike mitt emot mig huvudet på sned och citerade något smutsigt detaljrikt. Sedan lyssnade farbror Blå som sagt var.