Skottlandssugen

Jag är inte mycket för reklam och whiskey har jag innerst inne aldrig haft någon känsla för. Men sugen blir jag på att åka till Skottland och gå, bara gå ...



... och sedan stanna till och ta något stärkande.

Simsalabim

Samma dag som min fru opererades ändrade jag fokus. Bokstavligt. Min blick riktades mot brösthöjd och hur jag än försökte, vilka pinsamheter som än följde, så kunde jag inte låta bli. Jag var så nyfiken. Hur skulle det bli? Hur skulle de bli? Mindre, javisst, men på vilket sätt? Vilka sätt?

Jag tänkte att operationen skulle gå som en dans, fort med ett visst antal steg, och att kirurgen lika väl kunde säga simsalabim som skalpell och sutur. I föreställningen går som bekant det mesta an. Kanske är det därför jag gillar reklamen från den stora dagligvarubutikskedjan, som just nu visar hur de satsar på Rosa bandet. I tv-spoten agerar skådespelarna vanliga dödliga som konsekvent fördjupar sig i kvinnliga bröst.

Idag skriver DN – på nyhetsplats! – att för att upptäcka cancern är det nödvändigt att inte känna på sin kropp. Det låter som lite för enkel matematik, för verkligheten och dess föreställningar är snarare mer komplexa ändå. Blicken kan fladdra. Ibland möter den bröst, ibland ögon, ibland horisonten, den där vidsträckta som lockar och som får en att känna att allt, precis allt är möjligt.

Krasst & kasst

En krönika av DN:s Niklas Wahlöf om hur allvaret trycks bort i tv till förmån för leken fick mig att fundera över Försäkringskassans senaste reklamkampanj, som visades i DN igår. I texten, som handlar om den nya sjukförsäkringen, tilltalar FK mig som om jag vore korkad. Reklamtexten innehåller följande fem rubriker:
”Vi börjar med nötkärnorna”
”Vi fortsätter med de lite snoriga”
”Och så går vi vidare till de lite mer sjuka”
”Men om man är jättesjuk då”
”Vill du veta mer”

Hade jag varit kass, fått en cancerdiagnos eller något värre skulle jag blivit förolämpad av den här förringande tonen. Ah, jag blir förolämpad redan nu, fastän jag har turen att känna mig kry bortsett från en och annan själslig plåga och en katarrattack. Det kunde ju varit värre. Goda skratt förlänger livet. Det gör inte hånskratt à la FK.

Jag gillar att leka, skoja, spela Allan eller Agneta. Men jag betraktar mig som vuxen och börjar inte gullinusspråka utan att jag fått klartecken. Det gäller till vuxna och till barn. Och givetvis även till plastankor. Kvack!

215 cm tvärhand

Det spanska basketlaget ställde inför OS upp på en reklambild, där de låtsades vara kineser. Jag kommer ihåg att kompisarna och jag gjorde så på dagis, kanske även på lågstadiet, men så var vi inte mer än tvärhanden höga.

Yang Peiyi fick inte synas i bild men väl sjunga under fredagens invigning. I stället mimade Lin Miakoe till sången. De båda utförde sina jobb väl, men det är taskigt att de, knappt tvärhanden höga, var tvungna att ställa upp bara för att arrangörerna ”ville förmedla rätt bild”.

Spanske stjärnan Pau Gasol duckade för ”sneda ögon”-tilltaget, men gav vika för sponsorns påtryckningar. Förställningen blev ett faktum. Och föreställningen. Nu när illusionen är bruten hoppas jag att Gasol tar sats. Inte för att dunka utan för att inviga London- OS 2012 iklädd tweedshorts och keps à la en Woodhouse-figur. 215 centimeter över havet är förvisso något mer än en tvärhand, men det utgör väl inga problem?

Kanalklapp

Nej, jag klappar inte händerna.

Kanal 5 pressmeddelar i dag att de ska sluta sända reklam riktad mot barn. I stället tänker de koncentrera sig på att visa program, och reklam givetvis, för målgruppen 15-44 år. Men hallå, sedan när slutade ungdomar i övre tonåren att kallas för barn?

Skärpning era löjliga femtekolonnare till tv-producenter. Första artikeln i FN:s barnkonvention säger att ett barn, det är varje människa under 18 år.

Nej, jag klappar inte händerna. Men glad är jag.