Blunda, titta

Om jag blundar så ser du inte mig.
Den kommentaren har jag mötts av ganska många gånger, både som ung och sedan som lite äldre.
Nu finns du inte!, kan också ljuda under leken.
Den sortens retorik kan bli ett språk mellan två eller flera när överenskommelsen antingen är en banal och glad blinkning eller en verbal kram som slätar över glappet mellan åldrar.
Nu till saken. Grabben här hemma är en järnkamin under alla årstider och i somras gick jag med på att beställa matchen per pay-per-view och sålunda plåga honom när di blåe enligt alla konstens regler skulle tvåla till pojkarna från Stadion. Alla vet hur det gick. Matchen avbröts och ska nu spelas om. På tv-räkningen en månad senare från tv-operatören debiterades jag för den fyra-fem minuter långa matchen. När felaktigheten påtalades urskuldade sig operatören och strök beloppet för matchen. Nu undrar jag vad som hänt om jag inte påtalat misstaget. Och hur många abonnenter har skörtats av berörda bolag?

Nu till en annan sak. I hemmet har vi nyligen bytt elbolag. För säkerhets skull ringde jag den forna leverantören och fick uppsägningen bekräftad. Döm av min förvåning när jag någon vecka senare från bolaget fick en ”Bekräftelse av ditt nya avtal”. Nämnda avtal skulle sträcka sig tills vidare, men inte bara det – det var tecknat samma dag som uppsägningen utfördes och dessutom innehöll brevet formuleringen ”Du har full ångerrätt inom 14 kalenderdagar från det att du har mottagit brevet.” Givetvis ringde jag företagets kundtjänst och fick till svar att sådana här brev alltid skickas ut, så att kunden aldrig hamnar mellan stolarna. Jag kan bara ana vad som hänt om jag inte anmärkt misstaget. Hur många abonnenter har lurats av berörda bolag?

Nu undrar jag om tv-leverantören och elbolaget utför en slags omvänd lek. De blundar för fakta och låtsas att jag och en massa abonnenter finns kvar trots att vi inte är intresserade av eller ens tagit del av tjänster och utbud. Eller är det just det som kallas avtal? Du får vad som står till buds och i en den fria konkurrensens yra har varken du eller jag så många val att göra annat än att blunda eller titta.

Hela havet

Åkte till landet. Tog med det nödvändigaste. Lekte hela havet stormar.

Ledtrådar

Har nog något kasst i kroppen men blir glad över M:s besök härom veckan. Innan vi lekte att jag var en härmande robot tyckte M att vi skulle testa en sak. Vi klippte i papper och skrev, och jag förstod inte helt vad vi höll på med. Men jag höll god min.

”Sätt fast ledtråd 1 på gemet”, står det. Gemet har försvunnit men det satt på lappen, och där skulle alltså ledtråden sättas fast.

Nu behövde vi en ledtråd. Den såg ut så här:

"LT" står för ledtråden. Den las på golvet. Genom själva huvudlappen träddes en nål och en tråd så att just den lappen såg ut att sväva.

Och nu. Tänk. För det här är viktigt. Hus flux trampar du på ledtråden, som du tar upp. I samma ögonblick dinglar huvudlappen omkring. Någon håller ju i tråden, som knutits fast kring lappen. Din blick och dina fingrar sugs till pappaersbiten. Du läser orden. Du följer uppmaningen.

Vi spelade leken ytterligare en gång. Sedan räckte det. Att därefter agera härmrobot gick som ett plåtknyck. Kanske var det tack vare ledtråden. Säkert vet M.

Är lite hängig.

1000 kramar

Hela förra veckan träffade jag M. Vi hade en del att gå igenom och liksom hinna ifatt varandra. Som att sjöjungfrur inte kan bli människor, ens om de försöker. Och så undrade M vad som gäller när storken inte flyger och hur livet då går vidare.

Visst blir det barn när man kramat varandra tusen gånger, frågade hon.

Kan så vara, svarade jag.

Det ena föder det andra och man kan ju fortplanta på rätt många sätt.

Paret längst ner i huset där jag bor har fått barn. Jag missade att hon var gravid. Inte heller på honom syntes det.

Kanske var det förrförra veckan M och jag tog tåget i lekparken, grävde och sjöng Abba-låtar. Det känns som igår. Men det är det mycket som gör.

Saker att sakna

Ibland saknas något. En ingrediens till maten, ett ord på läppen, taktkänsla i trafiken, rockbandet eller något annat socialt sammanhang. Typ. Oftast löser det sig ändå och världen går inte under. Men domedagen var allt bra nära när M, mitt fadderbarn, la upp träklossarna med de färgrant målade siffrorna och till sin fasa upptäckte att kloss nummer nio var borta.

Jag är dock inte den som tappar fattningen så lätt utan jag skred i sakta mak och med skarp överblick igenom rummet och hittade den borttappade kuben.

Jag är bra på nio, sa jag varpå M menade att nian kanske var en sexa istället.

Jag är bra sex också, sa jag och fnittrade freudianskt ackompanjerad av en duo vuxna stämmor.

Vad som försiggår inuti deckarförfattaren Anna Janssons skalle har jag såklart ingen koll på. Men hennes debattinlägg om att det saknas vaccinationssköterskor är märkligt. Tycker hon att alla glada ska jobba frivilligt? Tänker hon sig att arbetslösa, speciellt kategorin sköterskor, blir lyckliga över att göra en gratisinsats? Vem kvalitetssäkrar vaccinationerna? Kan vem som helst hugga in och sikta? För väldigt länge sedan tyckte jag att jag var duktig på dart. Är det här ett tillfälle att börja träna?

M och jag tog i en lekpark trätåget till Regnbågens slut. Det gränsar till Barbielandet. Jag trodde M sa att regnbågsslutets närmsta granne var Det bästa som finns, men icke. Först tyckte jag att det var aningen tråkigt, för jag vill ta del av Det bästa. Det finns. Men det är klart, vissa saker får man helt enkelt sakna. Eller längta till.

Faktiskt händer

Häromdagen var jag först prinsessa, sedan drottning och därefter kung av Thailand. Sessionen avslutades med att jag var träskmonster, argt sådant faktiskt. M & B, vars händer jag fångade, var på besök och bestämde agendan. Det var helt ok. Jättekul, faktiskt.

Krasst & kasst

En krönika av DN:s Niklas Wahlöf om hur allvaret trycks bort i tv till förmån för leken fick mig att fundera över Försäkringskassans senaste reklamkampanj, som visades i DN igår. I texten, som handlar om den nya sjukförsäkringen, tilltalar FK mig som om jag vore korkad. Reklamtexten innehåller följande fem rubriker:
”Vi börjar med nötkärnorna”
”Vi fortsätter med de lite snoriga”
”Och så går vi vidare till de lite mer sjuka”
”Men om man är jättesjuk då”
”Vill du veta mer”

Hade jag varit kass, fått en cancerdiagnos eller något värre skulle jag blivit förolämpad av den här förringande tonen. Ah, jag blir förolämpad redan nu, fastän jag har turen att känna mig kry bortsett från en och annan själslig plåga och en katarrattack. Det kunde ju varit värre. Goda skratt förlänger livet. Det gör inte hånskratt à la FK.

Jag gillar att leka, skoja, spela Allan eller Agneta. Men jag betraktar mig som vuxen och börjar inte gullinusspråka utan att jag fått klartecken. Det gäller till vuxna och till barn. Och givetvis även till plastankor. Kvack!

Skynda långsamt

Det byggs lite här och var i stan (speciellt här!) och igår for jag förbi en av alla dessa byggarbetsplatser. Där stod en ångvält som inte riktigt växt till. Passande nog satt en parvel bakom ratten. En lampa var tänd men fordonet stod stilla och mannen (säkert pappan) bredvid verkade ha koll. Han såg dessutom stolt ut. Det gjorde förresten båda två.

På vägen hem stannade jag till vid järnvägsövergången när det började varningsringa för ankommande tåg. Jag hade inte bråttom och så kan jag tycka att det är rogivande att se vagnarna svepa förbi. En kvinna med en rulle emballage följde inte mitt exempel utan började springa över spåren. Eftersom det hänt en hel del olyckor på just det stället, tänkte jag ropa till henne. Men hon hade hunnit för långt och dessutom var hennes manlige sällskap redan över på andra sidan. Då, samtidigt som bommarna fälls ner, händer det. Rullen emballage släpper och inte bara det, den börjar dansa med vinden och bildar en svans. Allt större blir svansen, som jazzigt lägger sig över ena spåret. Kvinnans sällskap släpper vad han bär på, skyndar till och börjar rulla in.

Tåget kommer och passerar. Bommarna går upp. När jag korsat spåren är kvinnan och mannen nästan klara, men bara nästan. Skynda långsamt är en devis jag gillar mer och mer.