Skratt och nyanser

Dagens Nyheters ledarsida lockar ibland till eftertanke, ibland till skratt. I går var det både ock.

Artikeln om Lech Walesa, kommunistiskt medlöperi och medialt hat ställer många frågor. Styckena om Zygmunt Broniarek och den absurda rävsax han hamnade i lockar till skratt. Liksom Jerzy Urbans alla publicistiska svängningar från kommunistlakej till nejsägare till det mesta utom pornografi i tidskrifter. Verkligheten är aldrig svart och vit, är en av skribenten Rikard Swartz poänger.

Kanske vill texten om Sahlins ställningstagande och att hon borde invitera Moderaterna visa på liknande nyanser i den politiska nutiden. Lika mycket handlar det om att spela färgblind med förnuftet som kompass. Det tycker jag är roligt.

Åldrar, problem

Barn utges ibland i media för att vara äldre än vad de är. Och inte bara det: många som är yngre än 18 år (FN:s barnkonvention gräns för barn) verkar sväva fritt mellan barndom och vuxenliv. Det sluter jag mig till efter min kvalitativa undersökning, som inneburit att jag läst en artikel i dagens DN. I ingressen benämns den misstänkte 15-årige förövaren som ”pojke”, medan han i första stycket kallas ”mannen” för att i sista stycket åter kallas ”pojken”.

Å andra sidan sett benämns de unga i kopplerihärvan som ”flickor” även den 17-åriga tjejen i Huddinge-målet. Det är ju bra. Men. Det här är så klart inte en fråga om ord och klasser utan om människosyn. Jag undrar huruvida det vore möjligt att ovan nämnda 15-åring, om han nu är skyldig, skulle begå övergrepp om inte alla medelålders män gått i bräschen och genom sina handlingar anammat ett slags slit och släng-attityd gentemot andra människor.

Det är kanske en naiv tanke. Problemet är större än så. Och akut och allvarligt.

Budskap

På sittplatsen snett framför mig ligger en sju kvadratcentimeter stor lapp om att någon ska besöka Försäkringskassan. Efter två stationers resa kliver en yngre man på. Innan han sjunker ned flyttar han notisen till sätet bredvid.

Efter tre stationer klampar en kvinna på. Hon tar sikte på lappsitsen och flyttar pappersbiten till sin forna sätesplats. Stationen därpå rusar en yngre man in och är tvungen att hejda sig när han är på väg att platta till biten. Försiktigt, närmast vördnadsfullt förpassar han kvadraten ut mot sitskanten.

Jag noterar i morgonens DN (papperseditionen) att den nya chefredaktören och tillika vd:n Gunilla Herlitz vill utveckla tidningen till ”en följeslagare i livet för sina läsare”. Jag är på, inte minst med tanke så ofta jag anger draken som källa. I år lär avisan gå back med 200 miljoner. Delar av personalen ska avskedas, andra förflyttas och ytterligare delar ska söka sina jobb på nytt. Fan vad jobbigt det låter.

Lappen den ligger kvar.

Simsalabim

Samma dag som min fru opererades ändrade jag fokus. Bokstavligt. Min blick riktades mot brösthöjd och hur jag än försökte, vilka pinsamheter som än följde, så kunde jag inte låta bli. Jag var så nyfiken. Hur skulle det bli? Hur skulle de bli? Mindre, javisst, men på vilket sätt? Vilka sätt?

Jag tänkte att operationen skulle gå som en dans, fort med ett visst antal steg, och att kirurgen lika väl kunde säga simsalabim som skalpell och sutur. I föreställningen går som bekant det mesta an. Kanske är det därför jag gillar reklamen från den stora dagligvarubutikskedjan, som just nu visar hur de satsar på Rosa bandet. I tv-spoten agerar skådespelarna vanliga dödliga som konsekvent fördjupar sig i kvinnliga bröst.

Idag skriver DN – på nyhetsplats! – att för att upptäcka cancern är det nödvändigt att inte känna på sin kropp. Det låter som lite för enkel matematik, för verkligheten och dess föreställningar är snarare mer komplexa ändå. Blicken kan fladdra. Ibland möter den bröst, ibland ögon, ibland horisonten, den där vidsträckta som lockar och som får en att känna att allt, precis allt är möjligt.

Åka och se

Även om kvällen igår var ljum så var jag glad att jag inte cyklade utan istället åkte buss, och dessutom gick färden snabbare än vinden. När jag klev av passerade jag Mary Poppins-damens plats och funderade över hur länge hon står vid stuprännan varje morgon.

Göran Rosenberg har en intressant, om än något deprimerande, krönika idag om vad vi väljer att se och vad vi väljer att snappa upp från de forum vi besöker. Tidningar tror jag GR har i åtanke, jag tänker lika mycket tv, bloggar, javisst, böcker etc.

Efter middagen idag lämnade jag in min cykel på service. På väg till pendeltåget märkte jag att det i min ena sko läckte in vatten. Väl framme vid stationen fick jag annat att tänka på för folk kom och gick i ett ganska mysigt myller, som påminde om marshmallows, alltså inte grillade sådana utan sega och tillräckligt söta för att döva ett beroende för stunden. Så plötsligt stannade en man upp. Han satte sig en på huk samtidigt som han fuktade pek- och långfinger. Han drog fingrarna över nåt vitt pulver som låg det kaklade golvet. Han förde topparna mot tungan. Smakade. Jag tror han skakade på huvudet. Sedan gick han långsamt nerför trappan till perrongen.

Faster, farsi, färska bär

Grabben har en faster som hoppas få uppehållstillstånd.

Säkerhetspolisen i Iran ger sig på civila. Guardian har lagt upp en otäck youtube-video filmad från ett tak. Farsin, som personerna talar, har översatts. Precis såg jag en rörande elegi, även den filmad från taken, på Guardian. Här är den.



Igår åt vi tårta med färska jordgubbar.

Fenomenet Wanja

Om jag tror på något tillräckligt starkt blir det sant. Och om jag verkligen lägger manken till materialiseras den jag hoppas se och möta. Fenomenet Wanja Lundby-Wedin är med andra ord inte unikt.

En del människor anser att de kan tala med de döda. Andra ser döda nära, medan några skådar kära som gått vidare från brustna relationer. Efter en separation gick det många månader innan jag slutade se personen som jag levt och till slut bråkat lite för mycket med. Bara något år efter mordet på Olof Palme såg jag den forne statsministern dela ut tidningar en smällkall vinternatt. Alla smutsiga detaljer träffade Ian Curtis efter hans frånfälle, förvisso i form av en mås, men ändå.

Teorin att det är LO som ligger bakom fadäsen genom att de skickade en lookalike är förtjusande. Federico Fellini gjorde en behaglig film, Ginger och Fred, på det temat. Marcello Mastroianni och Giulietta Masina agerade kopior av Fred Astaire och Ginger Rogers, och flärden, dansen, magin var under hela filmen som en gammal Bolinders motor som bara nästan puttrar. Men så plötsligt infann sig något ögonblick då ironierna och allvaret blev ett, och jag undrade vilka som egentligen var original.

Huruvida jag i morgon möter någon av de som kilat vidare, beror väl bara på mig. Vill jag så kan jag. Och om inte det går finns ju alltid andra att träffa, till exempel Wanja Lundy-Wedin.

Ljus & mörker

I onsdags kom majnumret av brittiska filmtidskriften Sight & Sound. I går hade DN ett referat av aprilnumret, som alltså kom för en knapp månad sedan. Jag gillar den sortens tidningsslöhet, som i det här fallet motiveras av ett enkel summering av några artiklar (en av dem hittar du här) samtidigt som en viktig fråga blir belyst: den att en filmkopia sällan är sig lik från en biograf till en annan, eftersom filmfotografen ifråga inte haft möjlighet att kontrollera alla visningskopior.

Överför det här till en konstutställning med fotografier, målningar eller andra objekt. Gör sig ett verk av Magritte i totalt mörker? Funkar en bild av Tuija Lindström i flödande ljus? Och hur går det i biografen? Skådespeleriet förändras beroende på vilken ljussättning kopian ifråga har. Framstår skådespelarna som bättre eller sämre? Själv är jag trött på alla dova scenerier med Nicole Kidman. Men jag skulle definitivt vilja se både Michael Nyqvist och Pernilla August framträda i riktigt mörka partier.

Så i fortsättningen ska jag alltså inte raljera över ljusklaffelen i det Guldbaggebelönade fotot till Queen of Sheba’s pearls. I stället ska jag tillrättavisa biografmaskinisten eller ännu hellre klandra filmdistributören för såväl teknisk som känslomässig inkompetens.

Allt handlar om ljus och mörker, säger Rosel Zech bestämt i divan Veronikas gestalt i Rainer Werner Fassbinders fantastiska tragedi Veronika Voss längtan.

Kanske ska jag applicera de här möjligheterna på verkligheten. Hemma, på jobbet, i det offentliga. Vem vet vem jag kommer att möta, vad och hur jag ska uppleva. Vilka konsekvenserna än blir har jag valet att ändra förhållandena mellan ljust och mörkt. Och med hjälp av den ena eller den andra samt något eller några det framträder nyanserna allteftersom.

Nämnda DN-artikel (som ännu inte ligger på nätet) illustreras för övrigt av en bild med omslaget från aprilnumret – för tre år sedan. Slött och slappt. Det gillar jag.

Resultat

I går morse skrattade jag vid frukosten. Min fru trodde att jag läste något roligt. Och AMF Pensions vice vd och förre vd skrattar nog hela vägen till banken, men summa summarum bildar deras handlingar ett sorgligt resultat.

I dag hörde jag en story om en andraklasslärare som tycker sig ha problem med tre av sina elever. När det blir dags att testa om klassen uppnår målen ställer magistern problemtrion åt sidan, eftersom de inte ska ”utsättas” för krav och prestation. Så klaras målen. Så behålls skolpengen. Så blir det resultat.

Nu läser jag att på webbtidningen Nyheter 24 bestäms journalisternas löner av läsefrekvensen på deras artiklar. Antalet klick avgör resultatet.

Snålblåst

Det blåser snålt. På vägen från jobbet låter det klafs om mina steg. På en bänk vid stråket sover en man. Han är klädd i målarstänkta byxor med hängslen. Även tröjan är nerkluddad. Så när ser jag honom inte i mörkret. Några kvarter senare står en berusad man med en bandspelare under armen och diggar till en blues. Han vajar fram och tillbaka. På huvudet har han en ölburk, som liksom kroppen rör sig horisontellt med marken. På tunnelbanan i rusningstid sitter en man och pratar på ett främmande språk med sig själv eller möjligtvis i sin mobiltelefon. Han skrattar och sjunger, och jag kan inte låta bli att titta på honom. Han märker mina blickar.

Det är spännande, säger jag.

Mannen skrattar och bäddar in ”spännande” två gånger i sin monolog eller kanske sitt samtal på det främmande språket.

Egentligen har det här knappt någonting att göra med Metalls överenskommelse eller att Svenska Dagbladet och Aftonbladet gift sig.

Det är onsdag mitt i veckan. Det blåser snålt.

Olikt likt väder kläder

Alla människor i Landskrona är likadana, i varje fall gäller devisen de som inte är svenskar och som invandrat till Sverige. Den slutsatsen drar jag efter att ha läst en panikskriven artikel i dagens DN (ännu inte ute på nätet) om butiks- och bankrån i Landskrona. Den intervjuade politikern får ingen möjlighet att utveckla och förklara vad det är som gått fel och, viktigast, vad för slags åtgärder, planer som finns. Jag tycker verkligen det är ledsamt när det journalistiska resultatet blir enbart kontraproduktivt och larmande. Var är följdfrågorna? Något för quick response?

Lika barn leka bäst, heter det. Innebär det att tankarna stöps i samma form? En vän berättade följande:
För några veckor sedan satt jag och filosoferade på ett styrelsemöte. Kostymmännen (jo, bara män) beklagade sig över att branschen var som den var, att konjunkturen gick nedåt och vem vet när det går sämre än sämst och värre ändå. Sucken, stönen, pusten avlöste varandra. Ingen av dem (inklusive mig) påpekade att förra årets resultat var det bästa någonsin och året dessförinnan var det bästa dittills och det här året hade i positiv bemärkelse kört över budgeten.
Att rita fan på väggen kan vem som helst göra, finansministern inte minst när en lång, mörk, kall vinter blåser in i den ekonomiska depressionens skrymslen. Men för satan i gatan. Det finns inget dåligt väder bara fel kläder.

”Ebbe the movie” verkar vara en film ingen journalist tror på. Den kvalitativa slutsatsen drar jag efter att i DN läst dels en recension, dels ett ledarinlägg. Först förvånas skribenterna över att filmen gjorts och sedan tar de alstret till sina hjärtan. De likartade reaktionerna lockar mig till biografen. I en av DNs texter och i en av Sydsvenskans, menar man att det borde stått ytterligare ett manusförfattarnamn i eftertexterna, nämligen Anders Isakssons. Ska jag därmed vänta till tv-visningen eller ännu hellre läsa boken ”Ebbe – Mannen som blev en affär”?

Go go ga ga

Har haft segfeber som inte släpper taget men har inte kommit för mig att googla för att kolla upp diagnosen.

Ett vårdföretag har enligt egen uppgift gjort en undersökning om datoranvändares googlande sjukkonsultationsvanor. DN skrev en längre notis om rapporten i dagens tidning. Jag undrar vad haken är, vad vårdföretaget har att tjäna på det hela, mer än publiciteten och inte minst att landets största dagstidning citerar dem. Säkert dansade de go-go till morgonfikat.

Spanandet får vänta. Jag har som sagt det lite segt just nu. Ga ga.

Fokus i blindo

I något slags utopia kan jag cykla med slutna ögon och ingenting, absolut ingenting kommer att hända mig. Ingen bil, sten eller byggnad kommer att stå i vägen. Det ser andra människor till, när de vaksamt följer min färd.

I gårdagens SVT-dokumentär "En som alla – alla som en” yppade en person att Sverige skulle stänga sina gränser, för att rätta till missförhållandena vad gäller något som benämndes som integration. Ja, tänk om man kunde blunda för vad som händer i resten av världen. Ett litet krig här, en diktatur där, människor som flyr och Gud som haver barnen kär.

En som hållit korpgluggarna öppna är journalisten Elin Jönsson. Hennes reportagebok ”Konsten att dölja en massaker. En resa bakom sidenridån” om ett upprörande stycke verklighet i Uzbekistan verkar vara ohyggligt intressant – och tung – att läsa. Det sluter jag mig till efter att ha läst Maciej Zarembas inspirerande DN-recension, som även diskuterar den snedvridna nyhetsrapporteringen i världen. ”Kamerorna är riktade åt fel håll” heter Zarembas text passande nog.

Att kamerorna i gårdagens tv-dokumentär riktades mot så kallade demokrater är givetvis bra. Torftigheten i politiken och ihåligheten i argumenten lyste igenom. Så fick jag till exempel veta att svenskar inte är invandrare, när de flyttar till andra länder. Istället är de utvandrare. Med en ständig nattmössa på skulten, skulle jag tro.

Imorgon är en ny dag. Nya tag!

Förlösande, förvirrande

Jag såg ”Little miss Sunshine”, en amerikansk komedi från förrfjol, i söndags och jag har inte gapskrattat så sedan jag såg bröderna Marx filmer för första gången. Jag vet inte varför den var så skojig, men en massa scener var så där förlösande och pinsamma, som de väl bara kan vara och bli vid middagsbordet, i minibussen och på snabbmatsstället.

”Det man behöver fatta är att det inte är någonting att förstå.” Det förvirrade påståendet sa en bekant om den brittiska filmen ”Tecknarens kontrakt”, och jag svalde orden med hull och hår, men så hade jag ännu inte börjat intressera mig för sanningens relativitet och konstens möjligheter och begränsningar. Att Peter Greenaway kan få oss att frysa hör faktiskt inte till saken. Inte här. Däremot erkänner jag att min klädsel bestod av svarta byxor och dito färgad kavaj.

Vem som är skyldig till attentaten i Istanbul är än så långe okänt. Kanske PKK, som de flesta nyhetsbyråerna rapporterar, eventuellt den turkiska staten själv, som DN antyder. Vilken sida gärningsmännen än bekänner sig till är det svårt att fatta det ofattbara. Kalla mig naiv, men vi lever ju ändå i någon form av upplyst tillvaro, men någon hjälp att förstå får jag inte när så många mediala floder härstammar från samma källa. Det förvirrar men är något att försöka förstå.

Kroater och kommentatorer

Nu är jag lite efterklok men redan under matchen mot Österrike anade jag att kroaterna var giftiga. Den bataljen påminde om vilket handbollsmästerskapsmöte som helst: de rödvita blåa gör vad som krävs oavsett motstånd. De vinner. De vinner med uddamålet mot såväl favoriter som blåbär. De blixtrar, de trixar, de agerar lojt.

Följaktligen var segern mot tyskarna given. Emellanåt spelade Modric & co oförskämt avslappnat, som om de var på en träning. Givetvis är det omöjligt att vinna mot ett sådant lag. Att Kroatien kommer att ståta med EM-bucklan är självklart.

Jag följde andra halvlek och min fru refererade vad som hänt i första. Dessutom hade hon knäppt på radion, så vi följde sändningen med Christian Olsson och Pelle Blohm. De båda herrarna refererade och skämtade, analyserade och förde intellektuella resonemang och uttryckte allt det TV4 inte kan, vill eller vågar.

I morse läste vi Johan Cronemans säkra sågning av TV4:s fotbollsreportrar. Vad Croneman inte utvecklade var att den här antiintellektualismen sprider sig av den enkla anledningen att den är billig att göra och att materialet den resulterar i fyller ett syfte: den fyller hål i tidningar, i tidskrifter, i tv, på webben. Överallt finns det akuta behov av information, som helst inte ska kosta någonting. Därför ser vi blahajournalistiken breda ut sig samtidigt som direktörerna, och en och annan redaktör, gnuggar händerna i förtjusning över allt klirr i kassan.

Höj tv-licensavgiften säger jag och garantera mästerskapen i allmänhetens tjänst. Eller höj skatten, så att SVT kan gå i kurs hos radioreportrarna. TV4 är glada ändå, de har ju sina reklaminslag.

Hetero eller homo

Världsbilden i nyhetsmedierna är väl mest heterogen och föga homogen.

Dagens nätupplaga av Washington Post lockade med först rubriken

60,000 Dead or Missing in Burma

sedan

Execution Is First Since Ruling.

Så värst upplyftande var inte heller det tredje dragplåstret:

Fannie Loses $2.2 Billion As Home Prices Fall.

Ja, alltså... Det var nog lite mer homo än hetero över det här.

Hur som helst.

Imorgon är det dags för tre nya lockbeten.

Dagen till ära

Ibland hänger jag upp mig på SVT:s nyhetsrapportering. I en eftermiddagssändning visades ett inslag från Turkiet och dagens 1 maj-demonstrationer. Till bilder av kraftiga vattenkaskader mot en folksamling berättade reportern att ”polisen var tvungen att rikta vattenkanoner mot demonstranterna”.

Nu undrar jag.

Var polisen verkligen tvungen? Eller ansåg man sig vara tvungna?

Med andra ord (eller rättare sagt frågor): Utövade man sin makt eller handlade man i nödvärn?

Det är skillnad.

Ett annat inslag från samma sändning handlade om vänsterpartiets manifestation i Stockholm dagen och arbetarna till ära. På sammankomsten i Kungsträdgården talade Anna-Karin Eklund i egenskap av ordförande i Vårdförbundet.

En åhörare fick av reportern frågan vad hon tyckte om Eklunds medverkan. Åhöraren såg inget konstigt i det utan tyckte att Eklund tillhörde vänsterrörelsen.

I klippet direkt efter säger reportern till Anna-Karin Eklund att ”åhörarna uppfattar det som att du tillhör vänsterpartiet”.

Jaså, sedan när blev rörelse och parti samma sak?

Min fru och jag var en sväng i Kungsan. Vad nyhetssändningen inte nämnde var att huvudtalaren i Kungsan, Seluah Alsaati, som är ordförande i ung vänster i Stockholm, är en fenomenal talare, som väcker inspiration och engagemang med massor av väsentligheter om vårt samhälle och vår tid framförda på ett slampoetiskt vis med stort hjärta.

Svensk bio och en blaska på arabiska

Bion är körd, sägs det i en etc-artikel om SF:s nästan biografmonopol.

Ja, SF kör nog sig själva i botten så där steg för steg tills möjligheterna till bioavkastningen försvunnit och distributionsformen antagit annan skepnad och övergått till ringa kostnader.

Bolaget SF är kommersiellt och knappast intresserat av främja kultur. Det borde de givetvis klandras för, trots att det var länge sedan inrättningarna påminde om palats, där drömmar, illusioner och lögner projicerades.

Men trots att både repertoar och visningsteknik känns vissen tror jag att bion nog kan blomma - på oaser. Annars krävs att staten går in och än mer främjar konstarten filmen, som ju är en dyr och på många sätt otymplig rackare.

En annan grej jag har tänkt på är att det behövs en ny gratistidning. Den ska innehålla nyheter utifrån ett svenskt och nordiskt perspektiv med ett allt mer svällande epicentrum. Hela bladet ska vara skrivet på arabiska.

Målgruppen är tillräckligt stor – eller har jag fått solsting av allt cyklande i aprilsolen? – för att tidningen ska bli intressant för annonsörerna. Ur ett integrationsperspektiv kan blaskan bli ett naggande demokratiskt bidrag. Och vilken reklam den skulle bli för Sverige ute i världen.

Stockholm är given testpilot. Ready for take off.

Brasa på kinesiska

Om jag förstår en fras rätt i dagens ledare i DN kan bara kineser laga kinamat. Svenskar kan i varje fall inte krydda eller woka på kinesiska. Innebär det att det som är kinesiskt är oantastligt? Är svenskar bäst på att supa svenska snapsar? Dansar polacker perfekt polska?

Nej, just det.

Inte heller får den kinesiska regeringen bryta mot mänskliga rättigheter eller barnkonventioner bara för att man gör det på kinesiska och i staten Kinas namn. Men att de gör det kräver protester. Att bojkotta OS-invigningen, ett symboliskt spektakel med konstnärliga inslag, tror jag är som att pissa mot vinden.

Hellre handelsembargo. Det skulle sätta press på den kinesiska regeringen och dess korrupta utövare. I en insändare i DN idag tycker en läsare ungefär samma sak.

Den olympiska elden ska upp till Mount Everest och även komma till Lhasa på vägen till Beijing. Enligt Washington Post hyser myndigheterna oro över att elden kommer att släckas av demostranter. Jag tror snarare att elden kan komma att symbolisera det allt bestämdare motstånd som de kinesiska auktoriteterna dagligen kommer att tvingas möta.

Därmed inte sagt att inte vem som helst kan tillaga anka eller nudelsoppa. Även Jansson måste kunna fresta med det.

Beijing-perspektiv

I dagens DN på ledarplats reflekteras över den kinesiska statens övergrepp gentemot sina medborgare och framför allt de så kallade oppositionella som fängslas, misshandlas och även mördas. Ledarredaktionen drar slutsatsen att alla idrottsmän som får delta i OS ska åka dit, och att ”politiker, diplomater, journalister, opinionsbildare, ideella organisationer med flera - har ett ansvar för att lyfta fram de uppgifter som regimen helst talar tyst om”.
Det är svårt att inte hålla med om de sakerna, både vad gäller det idrottsliga och det informativa (dvs ”lyfta fram”) i artikeln.
Vad DN:s ledarredaktion inte nämner är om handelsembargon av några slag är utvägar för att sätta press på den kinesiska makten. Är inte embargo ett alternativ att ta upp på ledarplats i en sådan som dagens artikel?
Kanske blandar jag ihop DN:s oberoende liberala ledarjournalistik med politiska högervindar och partierna som yr däromkring. Men jag måste ställa frågan: är embargo något som enbart associeras med radikala, med vänstersympatisörer?

DN:s månadslånga kampanj för människorna, som fallit i onåd av den kinesiska staten, har varit hemsk och hemskt bra.
Jag hoppas också att tidningen betalat Amnesty International och Reportrar utan gränser för alla skrämmande och upplysande uppgifter man lyft fram.

Dessutom undrar både min fru och jag om det kommer att skrivas om något annat än idrott när Peking-OS väl går av stapeln.