Roy Andersson håller på med en ny film. Det ska bli spännande att se hur en av den svenska exakthetens främsta förespråkare går vidare. Jag undrar om Andersson inte är vår tids Stanley Kubrick. De minutiösa förberedelserna förenar dem. Liksom förkärleken till improvisationer under själva inspelningen. Kanske Stanley var sin tids Roy?
Hur som helst ser jag fram emot den Roy Andersson-film där Keanu Reeves agerar och ger lite si, aningen så, tolkar där, spelar här på sätt som skulle kunna få en regnbåge att blekna och stråla på samma gång. Jag grundar mitt antagande på följande citat i Guardian, där Reeves benämner sig som Kubricks våta skådespelardröm:
"I would've been his wet dream!" he enthuses. "After take 400, Kubrick would've been, [adopts grizzled Brooklyn accent] 'All right, cut!' and I'd be, like, 'Stanley, can I do one more?' 'Whaaat?' 'Look, I know I'm just drinking this glass of water, but I think I can find another side to this. Let's just do one more, OK?' 'Arrrgh, OK, Reeves.' You know what? I would've broken Kubrick. 'Please, sir, can I have some more?' 'Take 600. All you gotta do is walk across the road.' 'Come on, Stanley, one more!'"
Resten skulle kunna bli filmhistoria. Fram tills dess väntar jag på Henry's crime och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.
söndag 16 januari 2011
tisdag 11 januari 2011
Drapers murar
Min fru och jag fick låna första säsongen av Mad men, men vi tvekade båda över att vistas i rum där ytan och i viss mån känslorna inför ytan hyllas och slår vackra rosetter med formuleringar och illustrationer. Hur fel hade vi inte. Ögonblicket, där övertygelsen om att få vara med om något bestående inträffar, skiljer sig säkert för alla. För min del var det den där aspirinen som löstes upp i närbild. Och definitivt flugorna i taket. De två inklippsbilderna är fina andhämtningspauser inför en dramatik som ännu inte är presenterad.
När det går upp för mig att huvudpersonen Don Draper inte är den han utger sig för att vara och verkar trivas med det, förstår jag inte alls hans drivkraft till att leva i en kärnfamilj. Men väl den frågan är ställd, inbillar jag mig att han byggt upp en mur mot sitt forna förflutna. Och när jag väl uttrycker den tanken, undrar jag om Draper inte har bildat en familj för att skapa en egen historia. Och inte bara det. Han skapar sin berättelse, sin familj, sin amerikanska dröm med reklamen som verktyg – han, precis som så många andra av de fint tecknade karaktärerna i serien, lever för arbetet.
Jag får en sådan lust att röka när jag ser på den serien. Inte när rollfigurerna gör det när de dricker, innan eller under de ska käka, efter sexet eller andra situationer när deras orala behov förstärks och tydliggör hur smaken av vad de gjort eller ska göra sitter i länge, nej, det som skapar ett sug hos mig är hur man – och kvinna – i serien suger och drar in för dess egen skull och samtidigt gör det (av nödvändighet, som en social kod) två och två eller i en grupp. Det är som att duellera. Du njuter av det. Och du förtränger faran. Du är här och nu. Döden är med andra ord långt borta, och det är väl närmast det som är poängen med att röka, supa, knarka. Du är odödlig i ögonblicket.
Är det förresten en tillfällighet att Don Draper tidigare hette Whitman? Samma efternamn som den i ord så imposante poeten Walt som var ett med världen, dess växter och varelser. Eller är som så att Dick Whitman alias Don Draper är det gudomliga alltets motsats – han befinner sig i ett svart hål och famlar för att (möjligen) finna sig själv. Muren byggs upp vart efter han raserar den.
Ytterligare tre säsonger har vi att se och söka i. Är du novis, börja med den här texten om en krönika om Mad men.
När det går upp för mig att huvudpersonen Don Draper inte är den han utger sig för att vara och verkar trivas med det, förstår jag inte alls hans drivkraft till att leva i en kärnfamilj. Men väl den frågan är ställd, inbillar jag mig att han byggt upp en mur mot sitt forna förflutna. Och när jag väl uttrycker den tanken, undrar jag om Draper inte har bildat en familj för att skapa en egen historia. Och inte bara det. Han skapar sin berättelse, sin familj, sin amerikanska dröm med reklamen som verktyg – han, precis som så många andra av de fint tecknade karaktärerna i serien, lever för arbetet.
Jag får en sådan lust att röka när jag ser på den serien. Inte när rollfigurerna gör det när de dricker, innan eller under de ska käka, efter sexet eller andra situationer när deras orala behov förstärks och tydliggör hur smaken av vad de gjort eller ska göra sitter i länge, nej, det som skapar ett sug hos mig är hur man – och kvinna – i serien suger och drar in för dess egen skull och samtidigt gör det (av nödvändighet, som en social kod) två och två eller i en grupp. Det är som att duellera. Du njuter av det. Och du förtränger faran. Du är här och nu. Döden är med andra ord långt borta, och det är väl närmast det som är poängen med att röka, supa, knarka. Du är odödlig i ögonblicket.
Är det förresten en tillfällighet att Don Draper tidigare hette Whitman? Samma efternamn som den i ord så imposante poeten Walt som var ett med världen, dess växter och varelser. Eller är som så att Dick Whitman alias Don Draper är det gudomliga alltets motsats – han befinner sig i ett svart hål och famlar för att (möjligen) finna sig själv. Muren byggs upp vart efter han raserar den.
Ytterligare tre säsonger har vi att se och söka i. Är du novis, börja med den här texten om en krönika om Mad men.
lördag 8 januari 2011
Granar och fabriker
Min mormor hörde till den sorten som inte var så pigg på att berätta om sig själv och det förflutna. Hellre blickade hon mot framtiden och pratade om när vi nästa gång skulle ses och vad jag då önskade mig till lunch eller middag. Men en sak hade hon klart för sig, och det var frågan om rätt och fel. Den kunde hon formulera.
Jag ville ta del av hennes barndom men hon skruvade på sig och teg. När jag frågade hur hon, hennes sju syskon och föräldrarna firade jul var hon först tyst. Sedan sa hon:
Vi var fattiga. Det var inget roligt. Far fick stjäla en gran. Det var fel.
Jag tänker på den slutledningen när jag läser Richard Swartz kolumn om ansvar utifrån den svenska drottningens uttalanden om sin far, och att hon inte ens i dag kan reflektera över att denne under nazismen köpte en fabrik, som tidigare haft judiska ägare, för en spottstyver, och att köpehandlingen då som nu är moraliskt förkastlig. Jag pratade aldrig med mormor om saken - hon dog för många år sedan och var för övrigt rojalist - men jag tror säkert att hon skulle insett den ryggradslösa hållningen hos både drottningen och hennes far.
Och historien går igen. Än i dag norpas granar när det lackar mot jul. En av fem har snattats, uppger skogssverige.se. Likadant var det i fjol. Var i världen fabriksstölder fortfarande pågår kan man fundera över.
Jag ville ta del av hennes barndom men hon skruvade på sig och teg. När jag frågade hur hon, hennes sju syskon och föräldrarna firade jul var hon först tyst. Sedan sa hon:
Vi var fattiga. Det var inget roligt. Far fick stjäla en gran. Det var fel.
Jag tänker på den slutledningen när jag läser Richard Swartz kolumn om ansvar utifrån den svenska drottningens uttalanden om sin far, och att hon inte ens i dag kan reflektera över att denne under nazismen köpte en fabrik, som tidigare haft judiska ägare, för en spottstyver, och att köpehandlingen då som nu är moraliskt förkastlig. Jag pratade aldrig med mormor om saken - hon dog för många år sedan och var för övrigt rojalist - men jag tror säkert att hon skulle insett den ryggradslösa hållningen hos både drottningen och hennes far.
Och historien går igen. Än i dag norpas granar när det lackar mot jul. En av fem har snattats, uppger skogssverige.se. Likadant var det i fjol. Var i världen fabriksstölder fortfarande pågår kan man fundera över.
torsdag 6 januari 2011
Frukter
Jag har haft ett längre uppehåll med att påpeka för ungdomar, medelålders män i snickarbyxor alternativt kostymer samt för andra aktuella att det inte är okej att sätta fötter beklädda med skor på sätena i tunnelbanan. Varför jag tog en paus? Jo, jag tröttnade på det expanderade otyget och tänkte att om jag blundar så varken ser eller vet jag. Sedan i går är jag tillbaka på banan och inne i tunneln. Två killar tonåriga killar fick höra en kort men i mitt tycke kärnfull berättelse om hur lätt men onödigt det är att bli skitig i baken på grund av andras oaktsamhet. Det gjorde susen. Men jag borde stannat kvar i vagnen och pratat med pojkarna, eftersom en av dem sa följande i sin mobiltelefon:
Nä, vi åkte, eftersom det inte blev något bråk.
Den varningsklockan borde jag lystrat till. Men då hade jag redan bestämt mig för att kliva av.
Lite tidigare lyssnade jag på ett radioporträtt om Yvonne Lombard, hon med den porlande rösten som kan låta både som ett sommarregn och som en underjordisk flod. Lyssna på det du också och förvånas över nojor, val och prestationer.
Jag avslutar varje dag med en chokladbit i sängen. Jag kan inte somna annars.
Det säger Lombard i början av programmet. Resten av reportaget knaprade jag gladeligen i mig.
Det känns som om jag hela förra året ägnade jag mig åt att ta sats. Det är bara att hålla i, käka choklad, snacka på och titta vidare. I kväll gillade jag verkligen att laga middag samtidigt som jag spänt tittade på hur Mattias Hargins tider höll ända till en pallplats.
Nä, vi åkte, eftersom det inte blev något bråk.
Den varningsklockan borde jag lystrat till. Men då hade jag redan bestämt mig för att kliva av.
Lite tidigare lyssnade jag på ett radioporträtt om Yvonne Lombard, hon med den porlande rösten som kan låta både som ett sommarregn och som en underjordisk flod. Lyssna på det du också och förvånas över nojor, val och prestationer.
Jag avslutar varje dag med en chokladbit i sängen. Jag kan inte somna annars.
Det säger Lombard i början av programmet. Resten av reportaget knaprade jag gladeligen i mig.
Det känns som om jag hela förra året ägnade jag mig åt att ta sats. Det är bara att hålla i, käka choklad, snacka på och titta vidare. I kväll gillade jag verkligen att laga middag samtidigt som jag spänt tittade på hur Mattias Hargins tider höll ända till en pallplats.
Det bästa
Det här året blir kanske det bästa någonsin. Säger tv-reklamen som poäng. Det instämmer jag i. Men jag har mina betänkligheter. Förvisso vill jag definitivt upptäcka nya saker och skapa nya relationer. Om inte så sker tar jag i på skarpen. Blir de kommande tolv månaderna sämre på något sätt byter jag ut dem. Eller så inbillar jag mig att här och nu utspelar sig i en förfluten tid. Där allt är möjligt och om så inte är fallet tänker jag påverka det som var. Historien skrivs som bekant av minnen.
Min fru och jag såg Criminal minds i förrgår. Kanske har du sett kriminalserien med de trevliga och faktiskt jämställda utredarna som gärna förklarar med psykologiska termer och skapar profiler i takt med att fibrer och blodgrupper analyseras. I gårdagskvällens avsnitt råkar dataexperten Garcia illa ut ut under en dejt och skjuts. När hon senare ska beskriva känslan av att vara nära döden ställer hon en fråga.
Är David Bowie Gud?
Så frågar hon. Både min fru och jag är beredda att svara ja på den frågan. Inte för att vi är troende, varken religiöst eller musikaliskt, utan för att Bowie har haft fingrarna i så många melodiska syltburkar och därför på sitt speciella vis tonsatt Herakleitos uttryck allting flyter. Andra, ja, alla smutsiga detaljer bör hänföras i sammanhanget.
Kan beskrivningen av Gud förändras? Blir den bättre år för år? Var han eller hon en skitgud i fjol? I olika kulörer eller valörer? Skulle vi kunna säga att den där guden hänger lite väl över min axel, åker snålskjuts och gör sig till, lovar guld och gröna skogar. Det är lätt att ta i så det knakar. Och tro att det bästa är någonting annat än här och nu.
Min fru och jag såg Criminal minds i förrgår. Kanske har du sett kriminalserien med de trevliga och faktiskt jämställda utredarna som gärna förklarar med psykologiska termer och skapar profiler i takt med att fibrer och blodgrupper analyseras. I gårdagskvällens avsnitt råkar dataexperten Garcia illa ut ut under en dejt och skjuts. När hon senare ska beskriva känslan av att vara nära döden ställer hon en fråga.
Är David Bowie Gud?
Så frågar hon. Både min fru och jag är beredda att svara ja på den frågan. Inte för att vi är troende, varken religiöst eller musikaliskt, utan för att Bowie har haft fingrarna i så många melodiska syltburkar och därför på sitt speciella vis tonsatt Herakleitos uttryck allting flyter. Andra, ja, alla smutsiga detaljer bör hänföras i sammanhanget.
Kan beskrivningen av Gud förändras? Blir den bättre år för år? Var han eller hon en skitgud i fjol? I olika kulörer eller valörer? Skulle vi kunna säga att den där guden hänger lite väl över min axel, åker snålskjuts och gör sig till, lovar guld och gröna skogar. Det är lätt att ta i så det knakar. Och tro att det bästa är någonting annat än här och nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
