måndag 27 december 2010

Klockan tre

Vissa saker vill du se så fort du får höra talas om dem. Utfodringen av min stads fåglar vid en av sjöarna är en sådan händelse. Jag tar mig dit med vetskapen om att mumset går av stapeln klockan tre varje dag. Kanske inte sakta men väl mycket säkert har Pavlovs mekanismer planterats hos änder och svanar. De cirkulerar och guppar runt en silo. Några vaggar. Det är ett tjatter av förväntan i luften.

Klockan tre ljuder en siren med en kort, nästan snärtig signal. Vingar bres ut, det flaxas och kraxas. En och annan häger ansluter sig – de är väl sena av naturen eller så skippar de kombinationen av beting och beteenden. Samtidigt som det snärtiga anropet larmar till käk tänds en lampa på silon, som öppnas. Ut väller allsköns fröer. Det regnar godbitar och snön faller. Näbbarna och struparna jobbar. Kraset låter. Jag ser, jag hör.

Jag går hem och värmer glögg. Det är julafton.

måndag 20 december 2010

Lätta kläder

Slumrar mig igenom resan hem från arbetet. Mannen mitt emot sitter med ett papper, plitar ner en bokstav, sedan en till. Ord, fraser, meningar. Ena benet över det andra. Tycker för ett ögonblick att jag tittar på mig själv bortsett från den jättemörka hyn, det gråa skägget och de lite mer än mina insjunkna kinderna. Kanske det är ändå jag med ryggsäck och halsduk, täckjacka, vinterskor.

Den inre dimman sluter om mig men en mikrosömn och en middag senare rullar Coco - livet före Chanel. Audrey Tautou spelar modeskaparen som valp som vill bli skådespelare som ogillar konventioner som blir beroende av män som kohandlar om henne. Det är en subtil historik som levereras med enkla, intensiva känslor som kryddas på ett närmast förbigående sätt, ungefär som om någon går förbi med en distinkt parfym som får dig att ropa.

Hej.

Så ropar du. Känslan därpå är skön och betagande. Flyktig, givetvis men vad trodde du? Att det skulle handla om frigörelse och feminism? Om hur det faktiskt är kläderna som gör kvinnan? Jo jo jo. Det tar ett tag innan jag förstår att vi har en del att tacka Coco Chanel för. I varje fall enligt filmen om henne. Lätta kläder för alla väder är även min melodi, hinner jag tänka innan jag inser hur pigg jag är.

God natt.

söndag 19 december 2010

Flykter, flyktingar

Det här radioreportaget från Kaliber innehåller fakta om hur svenska myndigheter flyger irakiska flyktingar till Bagdad. Programmet berättar också om aningslösheten bakom besluten, om avhumaniseringen under verkställandet och myndigheternas okunskap om följderna för de deporterade.

I onsdags genomfördes en ny flygresa. 20 passagerare var ombord. Hur många fångvaktare och poliser som reste tur och retur Iraks huvudstad framgår inte av den här TT-texten. Vad som dock framgår av artikeln är att FN:s flyktingorgan UNHCR protesterar mot utvisningarna. Detsamma gäller Europarådet, som citeras. Hur deportationerna ändå är möjliga kan Migrationsverket och regeringens ansvariga förklara, men de skyller på varandra och tuggar repliker. Det är för övrigt inte så länge sedan jag läste om förbudet att skicka människor på flykt tillbaka till Grekland.

Jag frestas att kalla den inrikes- och utrikespolitiska spelet som försiggår för teater. Men då glömmer jag såklart bort att delar av ensemblen stängts ute från scenen, den svenska arenan alltså, och inte har något att säga till om, inte ens när världssamfundet sufflerar och brer ut texten.

Det här skrevs i fredags: UNHCR reiterates its position that asylum seekers who originate from Iraq's governorates of Baghdad, Diyala, Ninewa and Salah-al-Din, as well as from Kirkuk province, should not be returned and should benefit from international protection, whether in the form of refugee status under the 1951 Refugee Convention or a complementary form of protection.

lördag 18 december 2010

B, O & teater

Kom att tänka på en eftermiddag i New York när jag skulle gå tillbaka till en bokaffär. Jag började irra och tyckte efter ett tag att jag gått i någon slags cirkel. Då gick det upp för mig att jag med mina steg, eller rättare sagt mitt spår, skapat ett enormt B. När jag började fundera över o:et, ö finns ju inte på andra sidan Atlanten, fick jag syn på affären. Jag gick in. Promenaden slöts.

Just nu går jag väldigt mycket, kommer tillbaka till platser, känner inte igen dem, fortsätter att promenera, pustar ut och är plötsligt hemma – för stunden. Det absolut häftigaste med teater är att tiden står stilla. Bokstavligen. Att så är fallet beror på överenskommelsen mellan aktörer och publik. En bok kan du stänga, en film kan du blunda ifrån, ett konstverk går du förbi. Själva teatern är du mitt i och en del av, för utan publik ingen teater.

Grabben, min fru och jag hade turen att ta oss till det norska gästspelet av Lång dags färd mot natt, ett av den amerikanska mardrömmens bästa uttryck för bitterhet och frustration inom en familj. Det är en särdeles pjäs och det var en finfin uppsättning som vi vistades i. Jag upplevde, kanske till och med förstod, på vilket sätt det här är en drömpjäs för i varje fall fyra skådespelare och hur de med den rätta sortens regissör kan få granitblocksrepliker ömsom åka som rekyler, ömsom dansa som fjädrar.

Grabben hade dock svårt att bli en del av härligheten, eller helvetet, och först trodde jag att det berodde på hans bristfälliga norska. Men när jag började förklara vad de instängda sopaundermattan-figurerna gestaltade förstod jag att temat helt enkelt inte är grabbens. Nog för att han varit med om mycket, men den sortens problematik biter inte. Han gick hem i pausen. Hela andra akten satt min fru och njöt. Jag också, förutom när mina norskkunskaper rann iväg längs fjordarna i min skalle och bokstäverna ovillkorligen rann genom mina fingrar. Det får bli till att doppa sig, tänkte jag. Kanske går jag på vattnet.

Snart stundar handbollssemifinaler. Om inte de faller i läppen kanske du tar dig an några olika recensioner av gästspelet på Dramaten – Expressen, SvD, DN, Aftonbladet. Om inte det funkar kan du se en prisbelönad kortfilm som trots dess djupa tragik får dig att vrida dig i skratt.

tisdag 30 november 2010

På planen, på gamla dar

Ponera att du är bäst på din plats. Du är given i laget och du kallas även till nationselvan. Du är en mästare. Fantisera vidare att tränare ber dig sabotera, för att minimera risker, och att du beslutar dig för att bryta mot regelboken. Det får önskad effekt hos domaren.

Tänk på följderna. Fundera över alla frågor som kommer att ställas och undra över om detta betyder något för din fortsatta prestation. I nästa match eller den därpå blir du ett rundningsmärke, och dessutom får du ovanan att åter manifestera regelbrott. Även effekten upprepas.

Men nu ställs inga frågor. Du står vid sidan om planen. Det började med att du tänkte på tränaren. Nu kanske du undrar om tränaren tänkte på dig. Varje dag är den första i resten av ditt liv. Är det här början till slutet?

Vi får se.

Jag fyllde år i går och fick betal-tv-matchen mellan Barcelona och Real Madrid i present. När jag under liret stönat ett flertal gånger konstaterade grabben.

Du har en religiös upplevelse.

Jag svarade inte men noterade att jag hade fradga i mungiporna. På gamla dar. Fan tro't.

söndag 28 november 2010

Frågor

Min fru och jag var med när Terrafem firade tioårsjubileum. Det är såklart inget att jubla över att kvinnor med olika bakgrunder misshandlas, känner sig otrygga och har ett helvete. Men nog slår jag klackarna i taket över att organisationen erbjuder social och juridisk rådgivning på 44 språk. Frågan är hur lång tid det tar för att bli en institution med långsiktig planering i stället för att som nu vara beroende av verksamhetsbidrag från ett år till ett annat.

Senare blev det kombodrömmar och kickkoll tack vare Inception. Själv tog jag filmen på största allvar och försjönk i ett sovande stadium, där lyckan log och stjärnorna steg i takt med att verkligheterna i filmen gick in i och om varandra. Grabben hade anslutit sig till vårt sällskap och envisades med att fråga ”Vad gör de i Paris?”.

Själv älskar jag ljusets stad. Inte för baguetterna, les croques eller ens att det spelas boule här och var. Inte heller för att jag en mystifierades av en affisch med Nastassja Kinski eller för att jag inbillat mig att jag badat i näckrosdammen som Monet målade eller för att jag på en biograf i ett av de latinska kvarteren såg Eva Henning på duk i Fängelse. De händelserna är förvisso bidragande faktorer som bidrar till den myt jag gjort till min och att den där frågan som räcker ett helt liv ställdes just där och ingen annanstans.

tisdag 23 november 2010

Mun, öga. öra

Mörkret faller och det händer en massa jävelskap runt om i världen. Därför vill jag berätta om vilken uppenbarelse det för några veckor sedan var att smula ner fetaost i potatis- och purjolökssoppan. Osten skar och rundade samtidigt som den spetsade till och fick min tunga att utveckla spröt.

I sammanhanget är jag tvungen att nämna C, som är en riktig gottegris. Som sådan har han sina preferenser. Därför var det med stort intresse helgens middagssällskap följde hans hand som transporterade en kub Rocky road mot munnen. Pralinen, den oförbehållsamt onyttiga, åkte raka vägen in varpå C blundade, la huvudet på sned. En stund senare slog upp han ögonlocken. Han lät den rika mängden ögonvätska vara.

Vardagen är inte bara mat och prat utan också lyssnande. Jag hade turen att välja önskedokumentären Det skulle handla om meningen med livet. Den har en trevlig rytm och överraskar med sina utvikningar. Nav i journalisten Anna Hammaréns berättelse är den då 90-åriga Elisabeth Ralf, vars erfarenheter om svenskt och tyskt, frigörelse och förförelse, Televerket och dockskåpsattribut fogas samman på ett begeistrat sätt. En replik glömmer jag inte:

När han försökte strypa mig avbröt jag förhållandet.

Här kan du lära om både programmet och Elisabeth Ralf.

söndag 14 november 2010

Män, författare, kvinnor

Frasen ”marinerade i monarkistisk acceptans” gillar jag starkt. Malin Ullgrens artikel ringar in stora delar av den patriarkala kören, som inte bara kommenterar de kungliga eskapaderna utan även blir en del av den. Och låten Knugens kuk lyssnar jag i dag på med ett helt annat fokus än när den kom.

Om man har ett riktigt trollspö går det att framkalla fred på jorden. Eller i varje fall öppna dörrar. DN har den här veckan haft en serie kring fängslade författare. En av dem som porträtteras är Faraj Bayrakdar. Han har publicerat ett bok på svenska, ”Språkets och tystnadens otaliga svek. En satanisk komedi från den syriska säkerhetstjänstens fängelser”. Den gör ont att läsa.

Den egyptiska filmen Scheherazade tell me a story från förra året (visas ibland på tv-kanalen Silver) berättar om en tv-journalist som i sitt program synliggör våld mot kvinnor. Grymt psykodrama blandas med fjäderlätt poesi och kryddas med tv-såpans förutsägbara spel i en spiralformad dramaturgi, som både griper och tjusar. Jo, storyns skelett är hämtat från ”Tusen och en natt”. Med både skör och skön pregnans gestaltar Mona Zaki kvinnan som redogör för strukturer och inser hur lätt det är att fastna i spindelnätet av omgivningens förutfattade meningar – och män.

lördag 13 november 2010

Relativitet, identitet och piano

Det hände för ganska länge sedan, men vad som var då och är nu blir ibland relativt. Som att en operation ibland följs av en annan, och min fru gjorde sig redo för skalpellen. Grabben och jag var inte det minsta beredda, trots vetskapen om dag, plats sedan månader tillbaka. Således darrade vi på manschetterna. Det blir ju lätt så vid sidan av, man är nära men ända inte där.

Nu har trycket över bröstet, alltså mitt, släppt och andningen går lite lättare. Det var såklart aldrig synd om mig. Men lite knepigt kändes det när fantasierna rullade om komplikationer som korvade sig fram likt skruvade makaroner. Grabben och jag tillbringade den ensamma kvällen med bröderna Marx upptåg i En dag i varuhuset. Chicos pianospel förtrollade och blev hypnotiskt fyrhändigt när Harpo satt bredvid. När den stumme brodern spelade harpa och hans båda spegelbilder körde sina race smalt vi ner i soffan som vattnet i bäcken, som porlar så där friskt att du bara flyter med. Vem som är hjälte är inget att diskutera. Nu är det gjort. Nu är det klart. Nu är nu.

Att veta vem man är brukar vara lättare än att förutspå hur det ska bli. Ibland går de båda storheterna samman och vecklar ut en fasansfull framtid. Libyern som skulle utvisats i går natt har fått tillfällig respit. Anledningen, att Migrationsverket slarvat bort mannens identitetshandlingar, framstår som komisk. Vore jag matematiker skulle jag säga att av två fel (utvisningsbeslutet + borttappade id-kort) blir resultatet gott, eftersom två minus som bekant blir plus. Vore jag Marxist skulle jag förutom att spela piano även säga att den myndighetslogiken ska vi utveckla. Det mår alla parter bar av.

fredag 12 november 2010

Liv, död, framtid

Att motverka rasism är en fråga på liv och död. Att kämpa mot konformism kan i sammanhanget tyckes som en smal sak. I filmen blir det en fråga som kan åstadkomma letalt själsliga åkommor. Jag såg de svenska filmerna Apan och Man tänker sitt som båda tar upp vad som händer om normen tas för given – från olika håll dessutom. Det är två spännande resor som gestaltar ett slags medelklass och dess oförmåga men innerliga önskan att förstå sitt omedvetna. Den förra av tripperna är också deprimerande.

Även i verkligheten ruckas det på normerna. Europadomstolen har bestämt att flyktingar inte ska skickas till Irak och framför allt till det konfliktdrabbade Bagdad. För att beslutet ska följas måste Migrationsverkets personal upplysa och hjälpa de asylsökande internerna. Problemet är att ingen myndighetsrepresentant talar ur skägget. Och mumlar den skattefinansierade personalen så skyller de ifrån sig och hoppas att journalisterna inte är pålästa. Studio Ett visar på motsatsen. Lyssna. Hör i reportaget även om en libysk flyktings död och libyers liv. Den senare ville i en inspelning som sändes för drygt ett dygn sedan dö, eftersom han ska transporteras till sitt forna hemland, där han riskerar tortyr. I natt 4.50 skedde avvisningen. Vad jag vet.

Grabben har blivit alltmer politiskt engagerad och följer debatterna kring främst rasism och invandring. För någon vecka sedan bad jag honom läsa en tänkvärd och upprörande artikel, "Inför romerna har vi varit Sverigedemokrater länge” (finns inte på nätet) från Maceij Zarembas vassa penna. Jo, grabben tyckte att texten att var bra. Och så sa han:

Det finns inga raser. Det heter folkgrupper. Det har journalisten missat.

Framtiden är i morgon. Det är några timmar dit. Och år, förhoppningsvis århundraden.

onsdag 10 november 2010

Lunchfångst

Gjorde ärenden på lunchen. Samtidigt blev snön sakta till slask och varje steg övervägdes. Även ovanifrån märktes plusgraderna av. Vid en korsning står två äldre damer. En av dem har rollator. Plötsligt ropar den andra.

Den kommer, säger hon. Jag fångar den.

Så börjar hon plöja sig fram i modden. Det går långsamt. Själv vaknar jag till och vänder mig om. Jodå, där kommer den röda bussen. Några meter framför mig pulsar damen. Och hållplatsen står på ordentligt betryggande avstånd. Kanske den ler i mjugg. Det där sista övertygas jag om när själva hållplatsskylten svänger ett varv. Då börjar jag springa. Jag tar i för allt apanage i världen och alla möjliga sorters kungliga ärtor. Nog hinner jag tänka på min mormor som dels sprang långt upp i åldern, dels kunde rabbla Svea rikes regenter.

Innan jag hunnit till busshållplatsen hör jag hur bromsarna tar vid. Se där, bussen håller igen vid damen med spring i benen. Jag vinkar mot chauffören att stanna och pekar mot rollatortanten.

När ekipaget sedan kör förbi vinkar jag. Till lunch käkar jag rester. De smakar särdeles.

tisdag 9 november 2010

Historiskt

Har tagit ut studiedagar och lagt upp mitt schema själv. Först grunnade jag på nya, spännande arbetsuppgifter, ja, vad jag vill göra när jag inte gör det vanliga. Sedan började jag läsa om ett tidigt fall av etnisk rensning, när greker flydde från Turkiet och vice versa. Tidigt 1920-tal handlar det om.

Efter matlagning och en femminutare med kniv och gaffel hann jag iväg på ett föredrag om kvinnligt ledarskap och hur det är att gå i mål i patriarkala miljöer. Nu undrar jag. Är det som så att varje ledare som viktiga stöd för karriären gärna refererar till familjemedlemmar? Sätter kvinnliga VD:ar mamma och pappa i samma rum som manliga verkställande?

Historien går igen. Historierna kan påverkas. I morgon en ny dag.

torsdag 4 november 2010

Skådespel, sjukdom, sorg

Vissa roller är svåra att förändra, eller kanske ännu hellre att tolka. På vägen hem passerar jag två av de där kända skådespelarna, vad de nu heter, och de diskuterar. Mannen lutar sig aningen bakåt, när kvinnan talar och vice versa. När jag passerar dem säger mannen:

Nej, nej det var feltänkt från början. Jag visste inte det.

Själv har jag svårt att se duon som annat än skådespelare, trots att scenografin, kläderna och scenen saknades. När jag promenerar vidare funderar jag över undertexten i det de sa. Eller tänk om de pratade om tårtor och knäckebröd eller tyger och el. Kanske kommunismen, kapitalismen eller mediepluralismen var på tapeten. Varför inte sex?

Gårdagens Studio Ett innehåller ett förbluffande och upprörande reportage om en kvinna som varit sjukskriven i många år. Nu har en bedömning gjorts att kvinnan kan jobba 25%. Men innan hon hittat ett jobb ska hon träna på en låtsasarbetsplats. Jag visste inte att arbetsterapeuter har sådan rekvisita i sin verktygslåda. Här är reportaget.

Det är en ny roll Alla smutsiga detaljer nu har. Jag känner inte till hur den ska spelas. Jag förstår att den är ofrånkomlig. Härifrån tänker min fru, grabben och jag på dig och de dina.

tisdag 2 november 2010

Helknasigt

Att se sig själv utifrån är svårt. Då kan det vara läge att be om hjälp. Men bilden av mig grumlas också av den bild omgivningen hyser om mig, ja, alltså min föreställning jag har att andra har om mig. Likväl kan andras berättelser om mig bli till aha-upplevelser. Förutom grummel och aha kan det också bli helknasigt beroende på att du och ditt intresse, eller din oförmåga, går bet på uppgiften och i stället för mig ser du dig själv.

Söndagens DN innehåller inte bara ett uddlöst reportage om Afghanistan (sök hellre upp Re: Public Service om du vill ta del av kriget i en svensk publikation) utan även floskler som mynnar ut i rasism, när det i en artikel framgår att en person tycker att alla killar som växer upp utanför Sverige är stora för sin ålder. Dessutom kan man tolka ett annat citat att om inte tio så är i varje fall åtta Malmö FF-spelare (två fyramannalag) sverigedemokratsympatisörer. Hur det kan bli så helknasigt kan bara journalisten, korrekturläsaren och ansvarig utgivare svara på, och de kan bara göra det utan att skylla ifrån sig på den de intervjuat. De har ett ansvar när de plockar ut citat. Här är texten. Att Malmö vann i går kan upplevas här.

Jag vill inte tro att jag har mer att göra än tidigare men livet går i ett. Den här natten ”fick” jag och många andra en extra timme. Som om det skulle räcka. Kom igen när tiden skruvas tillbaka en vecka eller så. Då skulle jag kunna andas ut. Vill jag tro.

onsdag 20 oktober 2010

Kul

Innan jag går ut genom dörren hejdar jag mig.

Gör du något kul i dag?
Inget speciellt.
Nähä.
Jo, vi har idrott.
Vad då?
Jag vet inte.
Inomhus?
Ja, styrketräning.
Med instruktör?
Nej, i gympahallen.
Ha så kul.
Ja. Detsamma.

Sedan går jag och förundras över hur mycket det går att säga med få ord. Dagen blev rätt kul och jag fick en massa skiftande intryck, så jag är lite färdig.

tisdag 19 oktober 2010

Långsamt

Vissa filmer är som livet. De går långsamt och är samtidigt svåra att överblicka. Och skulle du få välja tror jag inte att du skulle se på reprisen. Men där kan jag ha fel.

Jag har inte sett den här filmen men trailern lovar mycket.

söndag 17 oktober 2010

Kärlek, covers & jordnötter

Ibland går jag baklänges och snubblar mig igenom vardagen. Strax efter lunch i går besöker jag Sundbybergs Teaterfestival. I takt med Teater De Vills skojiga och superrara föreställning En lektion i kärlek om sex och numerära föreställningar däromkring blir jag yngre och får allt mer spring i benen.

Efter en middag på kvarterskrogen breder nattens alla frestelser ut sig. Jag befinner mig i världens centrum och är på väg att lyssna på pubertetens glada toner av desperation och några portioner ångest.

Strax efter nio börjar bandet Wall of Clash spela just covers av Clash. Sånger på sång och sedan bas, trummor och fyra gitarrer trycker ner pedaler, vevar armar, gungar.

Vissa låtar känner jag igen, andra inte. Tiden går, kommer tillbaka och presenterar sig på nytt.

När Janie Jones liras är jag nörd av börd.

Sedan är det plötsligt över. Jag minns när vårt band på premiärspelningen en nyårsafton i ett rivningshus för länge länge sedan körde Janie Jones och både trummisen och basist kom av sig men hur jag och gitarristen drog in dem i matchen igen tack vare pumpande sång och handklapp. Det var tider det, skulle jag kunna säga. Men det var då. I går är en annan femma, och gårdagens refränger blir hyperaktuella visdomsord kryddade med svett och öl. Jag är lite hes i dag. Bankrobber frälser mig alltid på ett patriarkalt nostalgiskt sätt som Skids The saints are coming också gör.

Natten skruvas sedan åt ytterligare. Varma slöjor sveper omkring och drar ner oss i underjordiska valv där nyckelharpa och fiol ackompanjeras av andra akustiska instrument. Alla smutsiga detaljer och alla andra i lokalen håller takten och skrålar, förutom serveringspersonalen men de är å andra sidan sett klädda som väpnare. Samtidigt som jag inser att medeltiden är ett faktum blir jag aningen konfunderad över vad som komma skall. Kanske ska jag färdas till Ithaka och möta en cyklop eller en siren? Vid tre eller något sådant har tunnelbanan tagit en omväg och jag har fått en promenad. År noll. Hemma.

För en stund sedan pratade jag med alla om det gångna halvdygnet. För många jordnötter kan få en att känna sig kymig dagen efter. Så var det även då, vilken tid det nu var, om jag minns rätt.

fredag 15 oktober 2010

Fönsterskrapa, kinamat, glödlampa

Grabben växer och har börjat skoja och spexa och även om jag inte alltid hänger med har jag kul. I går sa han: Jag har tappat bort min fönsterskrapa. Var är den?

Jag började se honom framför ett fönster på 34:e våningen någonstans på Manhattan och undrade hur han kommit dit. Ja, var kunde fönsterskrapan vara?

Puts väck, ljöd grabben.

Nästa fråga löd: Vet du vad jag tycker om kinamat?

Min hjärna snurrade snabbare än mina cykelhjul men jag lyckades inte trampa i mål till vare sig fyra rätter eller Pekinganka.

Risigt, sa grabben lika avmätt och däst som jag kan bli efter en mongolisk buffé.

Vad blir du om du käkar glödlampa?

Genast började jag fantisera om glassplitter och det högg till strax under naveln.

Lös i magen, sa grabben.

Den sista poängens pollett trillade inte ner förrän jag fick det förklarat för mig vad som just var poängen. Ja ja. En vecka är ett faktum. Och jag är ljus (blink, blink) till sinnet. Trevlig helg.

måndag 11 oktober 2010

Andra sidan

Jag består av olika personligheter. I tunnelbanan i morse lät jag två av dem komma till tals. En 20-åring satt med ena foten och dess sko på sätet snett mitt emot. Jag tillrättavisade honom.

Ta ner foten, sa jag. Någon annan kommer att vilja sitta där.

Han följde mina ord. Saken kunde varit överstånden. Icke. En annan sida av mig ville annorlunda. Jag sa:

Eller du kanske vill sitta där?

Ja, det skulle jag kunna göra, replikerade ynglingen. Men jag sitter bra här.

Jag lät ärendet bero. Tystnaden ackompanjerades av stationsutrop. Sedermera gick killen av utan att ägna mig en blick, än mindre tacka mig för att jag beredde honom plats när han korsade min väg. Jag började fundera över vad min andra sida egentligen uttryckte och oavsett vad det betyder så tror jag att en (andra) del av mig motverkade själva syftet: att föra fram att det inte är ok att ha fötter på säten i offentliga rum.

Ibland sker allting för snabbt. Jag har svårt att hinna med.

torsdag 7 oktober 2010

En av de bästa

Det sägs att om två peruaner diskuterar, så uppstår alltid en tredje åsikt. Den trevliga syntesen kan definitivt bilda stoff till oräkneliga och oförutsägbara berättelser.

Min fru säger att Mario Vargas Llosas Kriget vid världens ände är en av de bästa romaner hon läst. Tänk att det ska behövas en Nobelkommitté för att jag ska masa mig till bokhyllan. Men nu ligger den framför mig. En tung, maffig tegelsten som jag bläddrar i. Fontens grader är aningen små för min smak. Å andra sidan sett har jag återupptagit av pocketversionen av Ingrid Carlbergs Pillret och de bokstäverna kan fresta på bokstavligt som innehållsligt – såklart.

Innan första delen, av en av de bästa romanerna, tar sin början står det:

”Antikrist är kommen
För att styra Brasiliens land
Men vår frälsare Rådgivaren
Hejdar den Ondes hand”
(övers. Jens Nordenhök)

Pang på liksom. Krusidullerna lär komma.

tisdag 5 oktober 2010

Tanke, handling

Vissa handlar först och låter bli att tänka. Tänk så rädda sverigedemokraterna är att pekas ut, fösas ihop och förpackas. Det förklarar deras val att projicera och måla fan på kyrkväggen när ord om humanism och hjärtlighet predikades.

Andra tänker först och handlar sedan. Journalisten Karin Hübinette lämnar sina public service-uppdrag sedan hennes syster Hillevi Engström blivit minister. Hübinettes moraliska kompass imponerar, och SVT blir ordentligt fattigare.

Och så finns de som handlar och tänker samtidigt. På cykeln på väg hem stannade jag till två gånger. Först var det en man på trottoaren som möjligen var förfriskad men det hindrade honom inte att dansa – med en ölburk mitt på skallen. Det såg vackert ut. Och vemodigt. Några kilometer senare var jag tvungen att ånyo kliva av sadeln och titta extra skarpt mot molnen. I flera plan rörde de sig hit och dit och om varandra som de nog aldrig gjort förut.

söndag 3 oktober 2010

Blås

Det var mulet. Jag hade försjunkit en längre stund. Jag gör så numera. Det behövs. Tidens tempo anstränger. Kroppen, själen och allt det andra som kallas för jag pustar ut.
Men nu var jag på väg på trottoaren vid den högt trafikerade gatan. Parken med en handfull träd saknade färger. På gräsmattan stod fyra kvinnor. Tre av dem var klädda i vitt. De slog an en ton. De såg högtidliga ut. Jag stannade upp. Jag frågade vad som väntade.

Installation, fick jag till svar. Om tjugo minuter kör vi.

Inte jag, sa kvinnan som inte var klädd i vitt. Jag är producenten.

Eftersom jag redan pustat ut kände jag att det inte var tid för ytterligare upplevelser än raska bud, snabba puckar och flinka fingrar. Innan jag ursäktade mig och gled i väg fick jag ett vykort från en av installatörernas forna verk, föreställande trion klädda i pastellfärgade baddräkter spelande blåsinstrument i en bastuliknande garderob.

Wow, sa jag och kände hur värmen steg.

Kvinnokvartetten ackompanjerade mitt utrop som en skrattkör och syftade på bildens lättklädda utstyrsel. Det imaginära ångbadet och min ovana att spela trombon gjorde att svettpärlorna trängde fram. Det sägs att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder. Vilket nys. Molnen hopade sig, trumpeten tjöt, vinden ven.

torsdag 30 september 2010

Konsulten, korruptionen

I gårdagens Uppdrag granskning förbluffades jag över konsulten Karin Törnqvist. Hennes rakryggade hållning var så inspirerande att jag nästan glömde bort att följa turerna kring de korrumperade kommunala bolagen.

Ibland har jag irriterat mig över den klumpiga klippningen och den mästrande berättarrösten. Inte i går. Det som imponerade var hur de lugna, direkta frågorna allteftersom fick människorna med makt att om inte gråta ut så i varje fall byta gestalt och bli skamsna skolbarn som med fingrarna i syltburken ertappats av magistern Janne Josefsson.

I chatten efter granskningsprogrammet står det att Karin Törnqvist blev av med sitt jobb för två veckor sedan. Säkert står kommande kunder i kö.

onsdag 29 september 2010

Gatstuds

Ibland när jag känner mig bedövad måste jag ta mod till mig och inbilla att hela världen ligger framför mina fötter. Senast jag gjorde så så gick det mindre än tio steg innan jag stötte på en bekant. Vi hälsade och det var inte bara jag som var så otroligt glad och studsade gatan fram.

onsdag 22 september 2010

Jävlar, vackert

Huset på landet är falurödfärgat och har vita knutar. Ibland regnar det, oftare skiner solen. Platsen är den vackraste på jorden. Kan jag tycka. Om det blir krig kanske vi inte kan åka dit. Om våra grannar vill ha den vackraste platsen på jorden för sig själva blir det problem.

Gellert Tamas skrev vasst och initierat några dagar före valet om SD:s brist på integrationspolitik. Och vad jag förstår av den här artikeln praktiserade K-G Bergström samma retoriska spörsmål under tv-sändningen i förrgår kväll. Argument biter, liksom frågeställningar. Och siffror. Jävlar vad jag kan tycka om fakta.

Att SD på sina håll i landet inte har kandidater till kommunfullmäktige gillar jag. Det påminner om leken hela havet stormar men med för många stolar – såklart. Med samma logik blir 90% en summa av matematiska uträkningar utan grunder. Jävlar vad jag tycker om siffror.

Som sagt. Vi åker dit. Vi målar de vita knutarna. Vi löser problem. Klart för avgång.

lördag 18 september 2010

Kroppsligt

Hur utsatt är inte kroppen. Hur skör är den inte. Tiden nöter, vi drabbas av krämpor, vi håller oss i trim. Vi äter gott, vi äter lätt, vi blir lätta som fjädrar. Jag kan ibland tycka att ordspråket ”upp som en sol, ner som en pannkaka” gör förbaskat ont.

I dokumentären Man on Wire följer vi en fransk lindansare och hans vänner under något glatt och koncentrerat år på 1970-talet. Sällskapet ser bland annat till att ledaren i gänget kan gå på lina mellan två av Notre Dame-kyrkans torn. Filmen fokuserar sedan på hur en kärntrupp förbereder sig för att huvudpersonen Philippe Petit ska vandra mellan World Trade Centers två torn några hundra meter upp i luften. Det jag uppskattar med James Marshs film är att den på ett suggestivt, pusselliknande sätt slussar mig fram till insikten – och förståelsen – hur galet själva upptåget är: att dansa på lina på en höjd där vindarna inte bara är horisontala och vertikala utan även roterar.

Där uppe promenerar Petit – visst är efternamnet löjligt bra – mellan Twin Towers – bara platsen gör händelsen unik på ytterligare plan. Under tre kvart går han fram och tillbaka åtta gånger. Han går ner på knä, han lägger sig på linan. Han ler.

När det går upp för mig vad jag tagit del av blir jag alldeles tom. Känslan är obeskrivlig, kanske kan den kallas religiös, eftersom det ofattbara faktiskt händer. Rent fysiskt, kroppsligen, vetenskapligt går det att förstå vilka gränser som tänjs den speciella morgonen i New York. Men utöver det.

Efter WTC skingras de gamla och nya vännerna för vinden. Kanske beror det på magin de upplevde. Själv tar jag ett steg in i kulturen och historien och finner ett 140 år gammalt poetiskt fragment av fransmannen Arthur Rimbaud.

”Jag har spänt rep från klocktorn till klocktorn; blomsterslingor från fönster till fönster; gyllene kedjor från stjärna till stjärna, och jag dansar.” (översättning av Elias Wraak)

Så kan tillvaron också beskrivas. Ytterligare sätt att se, visa och till stor del skriva en verklighet med kameran möter jag i Annie Leibovitz fantastiska gruppbilder, tjusiga och lagom provocerande kändisporträtt, stämningsfulla fakturer av landskap. Och på Fotografiska muséet, där utställningen pågår till i morgon, finns några oerhörda krigsbilder på temat ”less is more”. En av dem visar fotavtryck på en vägg. Avtrycken, som är blodfärgade, går upp ända till taket. På en bildtext står det att bilden föreställer fotavtryck från barn, som mördades under inbördeskriget i Rwanda.

Vad är en kropp kapabel till?

Att mörda, ja.

Att gå upp i taket, ja.

Jag glömde att berätta om Leibovitz foton som visar en naken, bröstcancersjuk Susan Sontag. Det fina med Fotografiska muséet är att vissa utrymmen inte används. Jag tog plats i ett av dem och grät en skvätt.

torsdag 16 september 2010

Tjenare

Jag betalar skatt och är stolt över det. Helst skulle jag pröjsa än mer men då borde jag i rättvisans namn tjäna ytterligare när jag knegar. Ibland kan jag känna mig som Åke Söderblom eller nåt, och helt plötsligt utropar jag ”Tjenare, tjenare." eller "Ere nåt vajsing?”

Det kan ta ett tag innan det går över. Då är det bra att lyssna på en bra låt.



Jag är den jag är och jag har svårt att förstå varför en professor fuskar. Fakta är för fakta. Och känslor är känslor. Och bananer är schyssta.

onsdag 15 september 2010

Verklig vecka

Fiktionen tog den senaste veckan ett starkt grepp om olika slags rasister i verkligheten. Dels ristades det hakkors, dels ventilerades åsikten att invandrare har aggressiva gener.

I Quentin Tarantinos film Inglourious basterds märks tyska nazister av amerikanska soldater genom att medelst kniv få en svastika i pannan. Tilltaget är ofattbart grymt. Lika förbluffande idiotiskt är rasismens tankar om den vite mannens överlägsenhet gentemot människor från andra – främmande, helt enkelt – kulturer. Vid närmare eftertanke handlar det inte enbart om fiktion utan om inskränkthet och frustrationer som manifesteras.

När jag i måndags cyklade till jobbet låg det en död hare på cykelbanan. Dagen blev ändå en höjdare. Och nu är det onsdag. Veckan går.

tisdag 14 september 2010

Kampanjpolitik

Är alliansens valturné till både form och innehåll en pr-kampanj?

När rösterna är räknade kan observatörer tala om effektiva grepp och om hur mål och medel ingick ett för stunden lyckat - eller misslyckat - äktenskap. Politiken lämnas därhän.

Därför är den här artikeln tänkvärd. Och upprörande.

onsdag 1 september 2010

Så här

Jag tycker om när verkligheterna går ihop och gränserna förskjuts, ja, när det handlar inom fiktionens ramar såklart.

Det är lätt att bli inspirerad av gamla mästare och inte kunna hejda sig utan sonika skena iväg i bland uttrycken. För det är inte helt lätt att ana, veta, känna hur man ska göra med en idé som väntar på att bli gestaltad. Kanske så här?

Om det nu var så här som var meningen.

tisdag 31 augusti 2010

Framåt bakåt

För en vecka sedan firade en vän att han på dagen bott i Sverige i 24 år. Tiden går men vad som synes beständigt behöver inte vara det.

Jag var aningen sen hem. Det var min tur att laga middag. Både min fru och grabbens magar kurrade. För att stilla hungern började de fantisera om att starta partiet invandrardemokraterna, som skulle gå till val på att förpassa stygga sverigedemokrater till något inskränkt land kanske inte så långt bortom närmsta sund. Det lät som en god idé och maten smakade.
Alldeles förträffligt, som någon självgod karaktär säkert skulle säga i en film som utspelar sig för femtio, sextio eller hundra år sedan.
Mycket har hänt sedan dess.

På min väns fest på gården uppehöll vi oss vid tiden för drygt två decennier sedan. Vi gick även bakåt, men mest blickade vi framåt, vill jag tro, samtidigt som vi proppade i oss kakor och chips och sörplade kaffe och vin.

fredag 27 augusti 2010

Kasst kast

Sopnedkasten i huset där jag bor är igenpluggade sedan flera år. Det ogillas av någon, som närt en längtan över att kasta sopor i ett metallhål. Personen med den speciella manin har för att tillfredsställa sitt begär skruvat loss muttrarna på nedkasten och därpå skridit till verket. Inte bara en utan flera gånger. Skiten som samlats har sedan tagit över kablar som var dragna (sträckta, alltså – inte berusade) och till på köpet tagit över ventilationen. Jag har länge tyckt att det i trappen var en udda doft ibland, till och med titt som tätt. Nu vet jag svaret.

I en tecknad film skulle man kunna fylla hålet med den maniske marodören. Och sedan spela trummor med kastruller, slevar eller diskborstar på dennes bak. Kanske några tennisracket. Säkert skulle det bli en fäktningsscen med skruvmejslar eller ännu hellre med skiftnycklar. Sedan skulle man strypa varandra och kanske stoppa ner alla soppåsar och några till – och än fler! – i förövarens mun, och han eller hon skulle svälla, bli som en ballong och lyfta. Sedan skulle skärmen, eller bioduken, projicera en bild som blev allt svartare och cirkeln i bild fokuserade nämnde syndare som blev allt mindre och mindre där uppe i det blå. Långt där uppe.

Vissa saker bara måste man göra.

onsdag 25 augusti 2010

Moules frites

Sedan en tid tillbaka tänker jag på Stig Dagermans reportagebok ”Tysk höst” varje gång jag käkar potatis. Det spelar ingen roll om kartofflerna är i klyft- eller hasselbacksform, skivade eller rivna, som kaka eller gratäng. Kvinnan står där. Hon i ”Retur Hamburg”. Hon som åkt från Hamburg med fyra tomma potatissäckar, tiggt från bönderna, fyllt säckarna med följden att hon omöjligt kunde få plats på alla de överfulla tåg som forsar mellan ruinerna. Hon står på perrongen. Hon väntar på ett tomt tåg som aldrig kommer.

Vi samlades några stycken och käkade påmmes frittes, som det uttalades ganska långt upp i min ungdom. Till dem sörplade vi musslor och drack allehanda porter, ale och lager. Gemytet tilltog allteftersom, speciellt i takt med att musiken från förr svepte om oss.

När jag tänker efter går gränsen vid mos. Då har kvinnan med säckarna försvunnit. Dagermans bok finns kvar och har getts ut på nytt. Läs den.

söndag 22 augusti 2010

Utrensning, anledning

Estlands sak har kanske alltid varit vår. Ändå är det ofattbart hur vi – regering, folk, medmänniskor – blundade för övergreppen, för den systematiska kväsningen, för skövlingen där över Östersjön.

Utrensning av Sofi Oksanen är förvisso en roman med flera gestalters vittnesmål och öden. Boken visar hur skoningslöst diktaturen skördade offer, Samtidigt blottlägger texten hur blind kärleken och dess följeslagare, tron och hoppet, kan vara.

Så som Oksanen skriver och redigerar framstår berättelserna som nya – de skiner i ytterligare historiskt ljus. Allt jag visste, än mer som jag inte kände till, om offer, bödlar, om människors mörka och ljusa partier får fräscha, fårade ansikten. Det är nagelbitande och hemskt på samma gång. Oemotståndligt vackert och fullständigt vidrigt. Den gör ont att läsa.

I veckan träffade jag estniska E. Senast vi sågs var för knappt tio år sedan. Vi hade mycket att ta igen under en långlunch.
Oksanens bok är kontroversiell i mitt hemland, berättar E.
Hon hade ännu inte läst texten och kunde därför inte diskutera innehållet. Det var lite synd, tyckte jag. Å andra sidan sett är det en anledning till att träffas en annan gång.

lördag 21 augusti 2010

Kandidat, klapp, kitsch

Är Noomi Rapace en stor skådespelerska? Klart hon är. Fågelungen till kvinna som hon gestaltar i Millenum-trilogin både biter och river på sitt sätt som får ilskan att puttra med aptitretande hämndlysten ånga.

Rapace kan bli aktuell för en Oscar som bästa kvinnliga skådespelare. Hur mycket PR kommer det att kosta? Hur mycket är hon värd? Jag vet inte hur det var på the good old days, till exempel när Ingrid Bergman vann priset såväl 1944 som 1956. I dag talar man sällan om själva skådespeleriet. I stället framhävs lobbyisternas förmåga att saluföra en kandidat. På den gamla tiden kunde det kanske räcka med en klapp på axeln, eller på sin höjd ett rövslick. Det var väl då det.

Rainer Werner Fassbinder, den produktivt destruktive tyske regissören, påpekade någon gång att en Oscar, den köper man. Med tanke på att han själv dog för knappt 30 år sedan (utan att ha tilldelats eller köpt en Oscar) var det kanske inte så gemytligt när då begav sig. Fassbinders landsmaninna, den oefterhärmliga Marlene Dietrich fick aldrig den där statyetten. Frågan är om hon skulle tagit emot den. Nyligen såg jag Maximilian Schells (han fick en skådespelar-Oscar 1962!) dokumentär om Dietrich från 1984. Marlene, som för övrigt Oscarnominerades, heter den.

Den är en film om hur svårt det är att göra dokumentär när hjältinnan in spe vägrar låta sig filmas, eftersom, menar hon, det gjorts så många gånger förut. Att hon inte visar sig här och nu gör inget. Jag älskar henne. Hon är så otroligt tuff. Jag tycker synd om henne. Hon dissar sex men gillar spex. Hon förbannar den kvinnliga frigörelsen, föraktar jämställdheten och anser att det är vetenskapligt bevisat att en kvinnohjärna är hälften så stor som en mans. Dietrich vet allt om allt och en hel del om alla. Och det hon inte förstår eller anser sig stå över benämner hon kitsch.

”Marlene” är fantastisk. Och fantastiskt rolig. Ironin är Schells stora förtjänst. Det lugna sätt han bemöter Dietrichs provokationer på är föredömligt. Hans upprepningar är trivsamma. De smittar. Jag får en sådan lust att ge mig iväg över gränsen, kanske gränserna, och söka upp min heroine, mina hang-ups, och ställa frågorna som ger svar som frågar. Hur känns det att få en Oscar?

Kitsch är vad det är, skulle säkert Marlene sagt.

måndag 16 augusti 2010

Helikopterkillen

För första gången i mitt liv har jag börjat konsumera nyheter. Det ska jag snart sluta med.
Varför?
För att floden med dem aldrig tar slut. Och bada kan jag inte göra hela tiden.

På lunchen gick jag iväg en sväng. Det är jag glad över. Samtidigt som jag proppade i mig salladen mötte jag en tvärhand hög kille som hade två helikoptrar. Han frågade vilken jag trodde var snabbast och jag pekade på den rödblåa.
Näe, sa han och höll upp den gulsvarta. Den är snabbast i hela världen.
Sedan fick jag en utläggning över hur de båda flygfordonen i plast kunde, rotera, skjuta och döda lite. Ibland störtade de till marken, och ungefär som sådan där sol som blivit pannkaka kände jag mig. Måndagar kan vara besvärliga. Har du drygt tjugo timmars kullir i kroppen blir du ytterligare spak.

Jag fick även frågan om jag spelade fotboll, och när jag svarade att jag har slutat med det, dröjde det inte lång tid förrän på ett slags sätt jag ställdes till svars.
Är du pensionär, löd killen.
Nej, svarade jag.
Jag vill bli pensionär, sa killen. Det är bra att få pengar. Ibland blir man ledsen om man inte får bli pensionär.
Kvinnan bakom disken lutade sig fram.
Han pratar mycket, sa hon och pekade på killen.
Ja, vi pratar om helikoptrar och hur man flyger, sa jag.

Grabben började genast flaxa med armarna med de båda vidundren i händerna. Vi sa hej till varandra när jag gick.

lördag 14 augusti 2010

ÖSK-låda

Lirade kula hela dagen. Vårt lag tog ett poäng av sex möjliga, och vi befäste vår position som mittenlag med smak för bottenkänning.

Vad som förundrade mig var att det i seriespelets enkla servering såldes två moskulor med två korvar för 30 riksdaler. Lika mycket kostade en hamburgare med bröd. Vidare fanns möjligheten att köpa en så kallad ÖSK-låda, namngiven efter den arrangerande klubben Örsundsbro. I denna speciella låda kunde man återfinna två kulor mos, lika många korvar och en hamburgare utan bröd. Vän av ekonomi och med känsla för både rea och rabatter skulle väl tänka sig att det kunde kosta mindre än två korvar meddelst moskulor plus en hamburgare med bröd. Men si. Det kostade inte lika mycket – utan mer, närmare bestämt 65 kronor. Hur det går ihop måste man vara, ja, vad måste man vara för att förstå det

I morgon är det spel igen. Jag ska fråga hur många ÖSK-lådor serveringen sålde, och vårt lag ska ta fler poäng.

fredag 13 augusti 2010

Byxor på häcken

Det är märkligt hur lite som behövs för att känslan av natur ska komma över mig. I lördags tog jag det aningen tveksamma beslutet att cykla till en fest trots ett konstant regn från himlen. Väl på vägen blev dropparna allt mer ihållande och till slut forsade de ner. Efter dryga halvtimmens tur var jag sjöblöt, dyngsur och hade förutom att mulna även hamnat på villovägar. Det krävs väldigt lite för att just känna sig liten. Inte blev det bättre av att jag ringde värden, som helt missförstod var jag var och ledde mig till ytterligare irrvägar. Ytterligare en halvtimme passerade innan jag kunde byta om, smörja kråset och diskutera språk, väder och mycket till.

På vägen hem många timmar senare passerar jag det ena rock- eller discostället efter det andra, som pumpar ut rytmer och röster i den annars öde staden. När jag snirklar längs vattnet dyker plötsligt en krabat upp. Det är Kanin-Karin som korsar min väg. Hon ser inte så värst gammal ut. Det gör inte heller Kalle som kommer därefter. Sedan är det Konrads tur. Och så Katarina. Och så. Ja, hela gänget kaninvärlden verkar vara för mina trampor och resten av min nattliga tur är jag i trans och kollar efter Beata och Bengt eller vilka det nu var jag mötte.

Måndagen därpå cyklar jag förbi den mest bekanta av alla häckar jag brukar passera. Den är alltid grön. Även när den saknar blad. Vintertid lyser trots bristen på klorofyll. Att susa förbi där ger dig dessutom kraft. Den här morgonen lägger jag märke till att ett par byxor hänger på häcken. Ett par bruna gabardinbrallor. Ganska fina, men kanske inte så sköna i sommarvärmen. Hela dagen kan jag inte släppa tanken på byxorna och när jag åter närmar mig för att hämta kraft hänger de på exakt samma sätt. Likadant är det på tisdag. Onsdag har jag väldigt bråttom och klädernas vara eller inte hinner inte med mina ivriga tramptag. På torsdagen vill jag verkligen se vad jag inte förstår och kanske även känna lite grann försiktigt. Då är de borta.

Nu är det helg och jag känner mig som ett med naturen. Det är nästan så att jag svävar.

torsdag 5 augusti 2010

Leken steken

Grabben är djurgårdare och var upprörd inför kvällens bortamatch mot di röe söderöver. Anledningarna var många men han hängde upp sig på en detalj: att Djurgården enbart skulle ställa upp med en 17-mannatrupp när de enligt Svenska fotbollsförbundet har rätt att anmäla 18 spelare till ett möte.

Och jo, det låter ju onekligen märkligt att tränare och lagledare resonerar så när laget överlag har det så bekymmersamt med både spel och målgörande – inte minst när liret är förlagt utanför Stockholms stadion. Kanske de ansvariga resonerar så som man gör i stora delar av samhället. Vi skalar bort lite av personalen. På vägen sparar vi en hacka, och vem vet, resultaten kan väl uppnås ändå. Det är bra med lite stress och press och fungerar inte det kan vi peka på att verksamheten trots allt måste gå runt. Vill man leka leken får man tåla steken.

Hur matchen slutade? Jo 3-3, vilket såklart är en framgång för järnkaminerna. Det gick alltså vägen. Och vad kan det innebära. Att de om några månader inte ens ställer upp med fullt lag?

onsdag 4 augusti 2010

Sätt

Boule kan liras på olika sätt.

Här refereras om en aggressiv attityd.

Fullt så tuff behöver man inte vara. Men plats ska man ta på banan.



Måste man göra något så måste man.

söndag 1 augusti 2010

Ibland, ibland inte

Dagarna flyter som en ström av bekanta uttryck och angivelser som successivt antar nya former och skepnader som både gäckar och väcker nyfikenhet. En sekund passerar. Och så en tiondel. Hux flux en månad. Av ledighet på landet, av jobb på kontoret och så några dagars intensivt grävande efter framgångar i sandlådan, där alla – efter tycke, behag och smak – samlas, umgås och tävlar.

Min fru och jag men inte grabben åkte till boule-SM i Falun. Bilvägen dit var en transportsträcka av asfalterad väg kantad av raka furor och öppna fält. Den natursköna civilisationen fick oss att slappna av och sjunga i takt med gaspedalens tryck och Bo Kaspers orkesters sånger samtidigt som vi registrerade olika tecken på att vi var på främmande mark. En avfart visade sig leda till ingenstans. Ett gäng kossor var klädda i vitt, medan andra vägsidans kreatur anammade prideveckans färgglada regnbåge. I en matvaruaffär försökte en man panta och visade stort tålamod med alla sina burkar. Apparaten satte inte igång att svälja metall förrän mannen hostade.

Harjlk, lät han.

Två gånger.

Så knycklades metallcylindrarna.

Att spela boule är väldigt enkelt. Antingen lägger du, dvs kastar ett järnklot som ska komma så nära den lilla träkulan som möjligt. Eller så skjuter du, dvs kastar ditt klot så att det träffar motståndarens kula, så att denna förpassas bort från lillens närhet. För en utomstående kan spelet tyckas både naivt och förutsägbart. För en nörd som mig innehåller det skönhet, finess och är inte bara ren fröjd utan även i vissa ögonblick ren konst. Att lira kula är just kul men spelet vore knappast så otroligt roligt om inte tävlingsdelen manifesterades.

Vad som ytterligare fascinerar med boule är att många utövare har en egen teknik, både vad gäller lägg och skott. Under de här mästerskapen mötte jag en spelare som dansade balett med sin handled, en annan framstod som den animerade Tjalle Tvärvigg med gummikropp. En tredje verkade tycka synd om marken och klappade försiktigt nedslagsplatsen inför varje kast. Man spelar i strålande solsken och hällande regn. Sandaler möter gummistövlar. Shorts ställs mot galonbyxor. Det finns klasser, för ungdomar, damer, 55-åringar, för dem som fyllt 65 samt en öppen klass. I den sistnämnda kategorin kan alla ställa upp. Vid sidan om tävlingarna kan du mingla, njuta av semestern, lyssna på anekdoter eller bara gräva i sandlådan. Kanske går du ut och äter middag med din klubb och till efterrätt sjungs Bellman-kupletter.

Min fru och jag såg inte så mycket mer av gruvstaden annat dess fasader. Det är synd, just det yttre tilltalade mig. Nu vet jag inte när jag nästa gång kommer till Dalarna. Suck. En morgon läste jag i varje fall Falukuriren och till en annan frukost sög jag i mig Dalademokraten. I den senare tidningen skrev en bonde indignerat över tidens tempo, över hur det flyktiga premieras och hur okunskapen sakta och mycket säkert blir norm. Det var en deprimerande text som gjorde mig glad. Det är viktigt att sätta ord på känslor som föds av faktum. Några sidor senare skrevs om en kvinna som i trädgården skådat inte bara fåglar utan även en björn. (Inga av artiklarna är utlagda på nätet.)

Under ett SM kan du möta såväl fullständiga nybörjare som garvade landslagsspelare. Ibland lyckas du med dina föresatser, ibland inte. Du ser ut ett nedslag och kastar ditt klot. Varken min fru eller jag hade spelat SM på några år så intrycken var både många och starka. Framför allt frestas de mentala batterierna och att ställa upp i alla klasser (förutom trippel även mixed, singel och dubbel) var alldeles för optimistiskt. Sådant vet man aldrig på förhand och ger man sig in i leken får man tåla steken. De flesta klot vi utförde var lyckade. Ibland räckte det för vinst, ibland inte.

onsdag 30 juni 2010

Fyrverkeri av stolthet

Kommer in på en Broadwaypjäs om att komma ut, om tron på ett kristligt paradis och samtidigt fördömandet mot så kallade syndare, om att brottas med kärlekskval som får så stora proportioner att de av nödvändighet måste sopas under mattan. Next Fall heter stycket, som använder klichéer och robusta karaktärer lika lent och ledigt som majonnäsen, dillen och citronbiten på en räkmacka. Det är med andra ord en välgjord portion teater med både bitter och söt eftersmak. Att förtrycka en människas sexualitet är så mycket värre och starkare än att fördöma individers religiösa eller politiska val. Störst av allt är kärleken. Jag kan inte låta bli att blicka bakåt och undra det just är det här som är navet i Derek Jarmans filmer.

Kvällen innan vi åker över Atlantan är det ett infernaliskt hänförande fyrverkeri över downtown, Manhattan. Himlen lyses upp i närmare en halvtimme. Kanske utgår raketerna från kvarteren runt Ground Zero, kanske smälls de av vid vattenbrynet. Från takterrassen förstummas vi och glömmer bort att tugga i oss middagen. Vi inbillar oss att skådespelet är till vår ära – för att vi kom hit efter väldigt många år, inställda planer och diverse turer.

Samma dag som vi ska byta tidszoner kommer vi iväg till Greenwich Village. Där går årets Pridefestival av stapeln. Siren Bikers är speciellt tuffa. Glada är väl alla. Och stolta. Det är ett passande avsked.

lördag 26 juni 2010

Skrivet i stjärnorna

Vi gjorde en King Kong och tog oss upp i Empire State Building.

Precis som så mycket annat som man gör för första gången var känslan kittlande. Himlen låg som en filt över oss och molnen burrade upp sig vid våra nunor. Inte desto mindre önskade jag titta neråt.
Först lite.

Så än mer.

Lite till.

Därefter fanns ingen återvändo.












När vet man att man gjort rätt? Är det förutbestämt? Beror det på hur det känns?

Vi tog oss till Bryant Park, där vi kastade kula. Parken kallades tidigare för Needle Park på grund av att många sprutnarkomaner höll till där. Numera är platsen väl fungerande och välkomnande sedan företagen runtomkring bildat en stiftelse, som ser till att olika aktiviteter kan arrangeras av idealister som även får betalt för sitt kunnande.

Under boulespelet lirade vi med och mot en man, vars hjärta klämtar för en svensk kvinna. Sådant sker, den rytmen känner vi alla till men förvånande nog känner både jag och min fru damen ifråga. Vi från hemmavid. Han från här. Och så hon.

It's written in the stars, utbrast mannen när faktumet framgick.

Så kan det vara. Livet är kort och vägarna outgrundliga. Vi gör våra val. Stjärnorna lyser. På oss alla.

onsdag 23 juni 2010

På låtsas på riktigt

Här i det stora Äpplet finns hjälpsamma människor som bestämt, närmast stiliserat frågar:

You guys don't seem to be from New York.

Vi går på Lexington Avenue, fortsätter till Bowery, om det nu inte är tvärtom, och möter dagens knarkare, affärsmän, kreatörer, parasiter och en massa andra som verkar vara inne på sina spår med sina speciella repliker. Det gäller alla förutom de som inte orkar utan sitter på ett trappsteg, sträcker ut en öppen hand och säger:

I'm hungry.

Det är många individer som bär upp den här stadens kulisser, dess neonskyltar, planterade träd och konstruerade skyskrapor, som ser till att den platta horisonten får något slags kuperande form. Är det på låtsas kan jag fråga mig. Svaret får jag när vi i Madison Square Park går rakt in i en filminspelning.

Någon dag senare går vi upp på terrassen till huset där vi bor. Nedanför oss sjuder Downtown, längre bort sträcker Manhattan ut sig och därefter resten av staden som inte vet vad sömn är. På terrassens trägolv ligger en kvinna och sover. Hon ser utslagen ut. Och då menar jag min, min frus och grabbens föreställning om vad det innebär av att ha gjort något av (eller med) någonting lite för mycket.

Nu är inte staden med sina många ansikten så värst förutsägbar, så några meningar in i den tidiga kvällens summeringar och planeringar vaknar kvinnan och kommenterar på engelska vad hon tror vi talar om på svenska. Och innan hon eller vi vet ordet av blir vi bjudna till en uppsättning av vad som möjligen kommer att bli en off-Broadway-föreställning – Talking with Angels.

Allt är inte vad det ser ut att vara. New York Dolls är inte en rockgrupp men väl en eskortfirma. Om nu någon undrar. Vi har fortfarande inte sett Brooklyn Bridge eller Central Park. Och sjöjungfruparaden på Coney Island missade vi trots att vi befann oss ett stenkast därifrån.

I kväll regnar det.

måndag 21 juni 2010

Stil

Det är så varmt och svettigt och så mäktigt att ta del av alla, allt och lite till men intrycken smälts inte bort utan ackumuleras.

Ibland när jag briserar säger familjen ett ord som får mig på fötter samtidigt som mitt huvud kyls ner. Det användes idag.

Det är kanske som det ska vara i staden där alla kör med sin stil.

tisdag 15 juni 2010

New York

Jag ska promenera, se Brooklyn Bridge och Central Park. Innan dess förkovrar jag mig och hamnar i reseboken "New York" från 1974 av Mac och Turid Lindahl, där jag kan läsa:

"HERRAR SOM VILL BLI RAKADE
kan bli det på Manhattan. Rak- och frisersalonger finner man genom att se sig om efter en roterande polkagris. Den är frisöryrkets symbol i Amerika."

I en bildtext till en bild av en kvinna som sitter på en bänk läser jag:

"När mörkret faller över Manhattans västsida och Broadway, då minns de gamla den värld i vilken de en gång levde långt bortom haven. Denna ensamma kvinna visade sig komma från Vladivostok. Hon hade tillbringat åratal i Dachau, amerikanska trupper räddade henne ur det infernot. Nu var hon helt ensam med sina minnen."

På sidan därpå finns några textstycken. Ett av dem lyder:

"INGRIP ALDRIG
i gräl eller ev slagsmål. Sköt er själv och låt polisen eller barmästaren sköta sitt."

I stycket därefter fortsätter jag:

"TYCK INTE HELLER SYND
om de män – och kvinnor – som stöttar husväggar liggande på trottoaren eller sitter och sover i en port. Man kan alltid ge den fattige eller den blinde en slant. Men alla människorvraken är kända av polisen och lämnas ostörda, så länge de inte vållar bråk eller besvär. I Amerika kan man nämligen välja sin egen livsstil även om den är aldrig så simpel."

Var det verkligen så på 1970-talet? Hur är det nu?

torsdag 10 juni 2010

Kurs

Drömde härom natten att jag körde bil från passagerarsätet. I skarpa ordalag försökte jag förmå föraren, att ändra kurs. I själva verket var det jag som satt bakom ratten. Det var såklart ingen lustig känsla och snart var återvändsgränden ett faktum.

I går natt styrde jag - och tryckte gasen i botten. Det gick så fort att jag inte riktigt hann med. Alltid är det något.

tisdag 1 juni 2010

Kallt, Capri

De senaste dagarna skiner solen ihärdigt. Ändå är det kallare än väntat och jag kränger på mig en tröja. Men det borde vara varmare. Det är ungefär som med Robin Söderling och hans matcher mot Roger Federer. Tills i dag fanns bara en vinnare. Nu är de två.

Jag lyssnade på en fin kulturdokumentär om den italienske författande mångsysslaren Curzio Malaparte och hans hus på Capri, som lär ha varit en avbild av honom själv. Programmakaren Andreas Kassel, en journalistisk mångsysslare, berättar om ögonblick från då och nu på ett trollbindande sätt. Emellanåt blir den hypnotiska essän mig övermäktig. Jag stannar upp och skriver ner för att bilderna är så starka.

På väg till Capri säger Kassel följande, och jag kan ana både oro och glädje bland stavelserna:

”Jag tar med mig en porträttlins till Capri med en brännvidd på 85 mm och en bländare på 1,4 – för det korta skärpedjupets skull. För att kunna fokus exakt där jag vill och inte förlora mig i den alldeles för stora ramen. Arkitektur är, när allt kommer omkring, det oändliga skärpedjupets konst.”

Eller hur?

måndag 31 maj 2010

Nostalgi, vemod

Känner mig aningen nostalgisk och lite vemodig. För någon vecka sedan var det 30 år sedan sångaren Ian Curtis tog sitt liv. I stället för att skriva en rad om hur New Order lirade konsert på ett år senare funderar jag vidare på fenomenet Curtis och Joy Division och att det på många sätt råder en förvirring kring vad som hände, hur det skedde och varför.

Jag har börjat lyssna på Boney M igen och tänkte att New York city från Take the heat off me kunde passa som pausmusik. Men den finns inte som musikvideo, så här kommer klassiska (eller hur det nu ska uttryckas) Daddy cool.


Och jag vete tusan om inte Curtis någon gång kollade in hur Bobby Farrell skuttade på scenen.


Hur det nu var eller är, så består mycket från det 70-tal som en gång var.

tisdag 25 maj 2010

Medial måndag

Måndagskvällar hamnar vi ofta framför tv-serien Medium och fascineras över Patricia Arquettes rättframma tolkning av Alison, som utan krusiduller men ganska ofta med komplikationer vandrar mellan olika skeenden och verkligheter, lägger pussel av sina drömmar och visioner. Till slut löser hon utredningen på ett rart och givetvis övernaturligt sätt.

I gårdagens avsnitt fick hon i vanlig ordning kontakt med en avliden. För ovanlighetens skull duperades hon ordentligt av mannen från andra sidan. Delar av avsnittet var ren thrillerfrossa, som fick grabben och mig att hålla händerna samtidigt som min fru blundade. Det var kittlande att se hur Alison, den inte bara psykiskt utan även fysiskt stadiga kvinnan, vacklade.

Att Alison till slut tog kontrollen över situationen och iscensatte en intrig med döden som insats, var liksom som med tandborstningen som följde. Det måste göras; skrivas, produceras, ageras, spelas in.Men det är ögonblicken av vilsenhet och famlandet i blindo som gör att vi kommer att fortsätta trängas i soffan kommande måndagar.

måndag 24 maj 2010

Burkar och bäver

När jag cyklade till skogen for jag förbi en man som satt på en bänk skymd bland träden. Han drack öl. Bredvid honom stod väldigt många burkar uppradade. Med grönskan som fond såg scenen moloket frisk ut.

När jag väl kom fram till skogsbrynet tänjde jag hit och dit med kroppen och kände mig genast oövervinnerlig. Forza. Efter halva joggingturen i kuperad terräng kommer ett svart djur emot mig. Jag blir aningen spak men tycker att det är bättre att fortsätta än lägga benen på ryggen. Snart är vi öga mot öga. Jag och bävern. For ett ögonblick står vi stilla i våra steg. Då händer det. Bävern vänder på klacken och börjar kuta i full karriär. Och inte bara det, jag tycker att hon, eller han, flinar också. Utmaningen är ett faktum. Fyrfotingen får ett stort försprång men först nerför kullen är faktiskt jag. När jag spränger det imaginära målsnöret tycker jag mig höra uppskattande applåder från både en och flera tassar. Kanske någon gnisslar tänder. Eller så är det bara någon som biter i bark.

Resten av turen går som på moln, bortsett från mitt ömmande knä, mina bultande lår och flåset som inte riktigt hinner med vinnaren inom mig. På vägen hem sveper jag förbi parkbänken bakom träden där mannen och ölburkarna tidigare trängdes. Nu är såväl människa som aluminium borta.

torsdag 13 maj 2010

Ba-du-ba

Härom natten när det for omkring extra mycket såg jag äntligen klart filmen 35 rhums, som av jag påbörjade för någon månad sedan. Den är en skön och sorglig sak om hur vi glider omkring och möter oss själva och varandra i situationer som vi inte alltid kontrollerar eller förstår men som tvingar oss att agera. Den är en film om ensamhet och vänskap på samma gång. Vardagen är ungefär precis så som i den filmen, och det tycker jag inte vill säga lite. Fransk verklighet, svensk eller grekisk, vi har mycket gemensamt.

Du kanske tycker att det är märkligt att jag drog ut 35 rhums på en månad eller så och med ett antal, faktiskt, sittningar. Det blev så, som det blir ibland. Och det passade. Den fina i kråksången är att jag kan se om Claire Denis speciella skapelse. I en tio år gammal intervju benämns Denis som en filmens Ornette Coleman. Min jazz svänger inte så väldigt men den franska regissören förmedlar och gestaltar olika slags rytmer. Be-bop-ba-du-ba-du.

Kolla även in Nenette & Boni. Denis senaste White material har jag ännu inte fokuserat.

onsdag 12 maj 2010

Mumma

Slutade jobba, lirade kula i parken, hamnade på puben Oliver Twist. En Ocean, lite grann av min frus Bath och några chilinötter senare rullade jag hemåt, medan min fru åkte kommunalt mot samma mål.

Matchen på tv mellan Fulham och Atletico Madrid är otroligt underhållande. Först var engelsmännen uträknade, sedan visade de var skåpet skulle kunna stå. Snart börjar andra halvlek och utgången är oviss. Mumma.

I går för en massa år sedan trixade George Best för Londonlaget. I dag hade Dagens Nyheters A-del 13 vinannonser. I morgon är jag ledig.

måndag 10 maj 2010

Tomater, poesi, garnityr

Jag planterade tomater i helgen. Lite sent såklart men jag är ju den jag är. April är poesins månad - i varje fall i USA. På mailen får jag från poets.org en dikt varje dag. Det här året har jag knappt hunnit läsa alls av utbudet och jag svälter. Men så guppade dikten "Sharks in the Rivers" av Ada Limón till mig. Den går så här (kursiveringarna är poetens):

We'll say unbelievable things
to each other in the early morning—

our blue coming up from our roots,
our water rising in our extraordinary limbs.

All night I dreamt of bonfires and burn piles
and ghosts of men, and spirits
behind those birds of flame.

I cannot tell anymore when a door opens or closes,
I can only hear the frame saying, Walk through.

It is a short walkway—
into another bedroom.

Consider the handle. Consider the key.

I say to a friend, how scared I am of sharks.

How I thought I saw them in the creek
across from my street.

I once watched for them, holding a bundle
of rattlesnake grass in my hand,
shaking like a weak-leaf girl.

She sends me an article from a recent National Geographic that says,

Sharks bite fewer people each year than
New Yorkers do, according to Health Department records.


Then she sends me on my way. Into the City of Sharks.

Through another doorway, I walk to the East River saying,

Sharks are people too.
Sharks are people too.
Sharks are people too.


I write all the things I need on the bottom
of my tennis shoes. I say, Let's walk together.

The sun behind me is like a fire.
Tiny flames in the river's ripples.

I say something to God, but he's not a living thing,
so I say it to the river, I say,

I want to walk through this doorway
But without all those ghosts on the edge,
I want them to stay here.
I want them to go on without me.

I want them to burn in the water.

Jag hajar en del och inom kort bär det av till New York. Tills dess får jag väl vässa mitt garnityr och öppna några av de dörrar jag hittills hållit stängda.

lördag 8 maj 2010

Vägar

Under veckan som gick kom döden på besök, inte bokstavligen eller som ångest utan som ande, som ett slags eftermäle av att det oundvikliga skett. Jag fick höra talas om en äldre kvinna som lämnat sin plats på jorden. Innan färden hade hon fått en innerlig önskan uppfylld; den att hon sina sista dagar skulle kunna stanna kvar i sin lilla stad som hon levt inom så länge.

I veckan ringde jag till Grekland. Aten hade brunnit, människor avlidit och ilskan kokade, och som den kokar. Under samtalets gång berörde vi ingenting av det tumult som pågår. Fokus ägnades åt ett ömmande ben, bussarnas färdvägar och att livet är som vanligt förutom alla nyheter och modigheter som skakar och ruskar om.

En morgon för någon dag sedan cyklade jag iväg senare än vanligt och det var på vippen att jag inte kom till jobbet. En skylt, där det stod skrivet ”ponnyridning” lockade och jag funderade allvarligt över att tillfälligt byta dagsverke. Jag slumrade till över styret och vaknade inte förrän jag passerades av en knirrande hoj som hämtad från Jacques Tatis ”Fest i byn”. Kiongk, kiangk. Cykeln var svart och en doft av sötma svepte förbi. Jag blev aningen kall. Men innan mina fantasier svepte förbi fångades jag av det enformiga ljudet och trampade på i en sådan skön takt att jag fortfarande är ute på de kringliga vägarna.

söndag 2 maj 2010

Prognoser, låtar, sätt

Prognoserna är dystra. Det som kallas stålbad tappas upp. Greklands sak är vår.

En av mina brorsor lånade melodin från en Offspringlåt och satte text till en av fotbollslaget Aris Salonikis hejaramsor. Den handlar om hur galen man blir av att inte få se laget i sitt hjärta lira. Såklart. Från läktaren låter den så här ...


... och röstades fram som en av de tre bästa ramsorna i fjol.

Originallåten har den här tappningen:



Refrängen kan sjungas av alla. På ett eller annat sätt.

(Fick inte till det med inbäddningskoderna, συγνώμη.)

torsdag 29 april 2010

Sång, ok, tro

Fotbollslaget Aris Saloniki lirade cupfinal i Aten förra lördagen. Kvällen innan före avresan till huvudstaden började fansen samlas för att dansa och sjunga. Den speciella fanorkestern Bulldog Band spelade. Två av mina brorsor var där.

Den grekiska vardagen tyngs av allehanda ok och jag hade nog trott att jag på gator och torg skulle se inte bara landets ekonomi blöder utan även människorna. Men allt flyter, stålar såväl som liv. Hur skulle det annars kunna gå vidare?

Framtidstron hade långt tidigare sått sina tvivel. Nu blommar många om, men och knappast. En annan av mina brorsor satsar på en teknisk utbildning och lägger fram en rad strategier över framgångarna som komma skall. Sedan kommer invändningen.

Frågan är om jag ens får jobb, säger brorsan. För att arbeta inom mitt område krävs inte de specialkunskaper jag kommer att ha. Vårt land ligger trettio år efter resten av Europa. Jag får söka mig utomlands.

Hur ser det ut i morgon? Vad tycker brorsan då?

måndag 26 april 2010

Stilla växa vara

Jag ville verkligen resa. Trots att jag var i god tid sprang jag till bussen som tog mig till flygbussen. Jag skuttade även till den fyrhjulingen, som styrde mot flygplatsen. Askan hade skingrats och innan jag visste ordet av satt jag på planet, mellanlandade, strövade omkring i en lång korridor med glasväggar, käkade en ciabatta, funderade över vädret som skulle välkomna mig, åkte upp i luften, ner på marken, kom fram, hej hej, kram kyss, mat, hur var, gå ut, skjorta plus frivilligjacka, ett glas, hem, sova.

Tiden står ibland stilla. Det jag upplevt inte tusentals gånger eller ens hundra räcker för att upprepningen ska blomstra. Låter jag bli att ge efter, oj oj oj, vad den blomstrar då.

Morgonen därpå sover jag ut som jag gör en forn sommarlovsmorgon. I hallen möter jag min fars frus mamma.

Vad du har vuxit, säger hon.

Hon klappar om mig och vi kramas. Hon fortsätter:

Du är en riktig man!

Både du och jag vet hur gammal jag är men ibland står tiden stilla och så får det väl vara.

onsdag 21 april 2010

På väg

I morgon vid den här tiden är jag söderöver. Inte i Aten som på bilden men väl i Thessaloniki. Jag säger hej till pappa, brorsorna och släkten. Kanske går vi en promenad. Eller så sitter vi på balkongen. Lite prat, en del mat. Mycket larm.

Askan verkar skingra sig, men det är klart, planet ska lyfta också. Hur som helst är jag på väg.

Vad vore vi utan avbilder som vittrar allteftersom vinden viner, solen steker och regnet strilar.

söndag 18 april 2010

Läskpapper

Föreställningen var så mycket bättre än vad den kunde tänkas vara. Jag visste ingenting om pjäsen eller uppsättningen annat än att den skulle handla om en familj och att Marie Göranzon nog skulle stå på scenen.

”En familj” som stycket heter är en tragisk historia som fick grabben, min fru och mig att kvida av skratt. Den handlar om en grupp människor som simmar omkring i sina vakuum och förutfattade meningar och kippar efter andan så gott som hela tiden eftersom de varken trivs med sin tillvaro eller sitt ursprung. Tabletter, alkohol, marijuana och gränslös sex blir följden i takt med att kaoset uuurartar.

Skådespeleriet var tajmat som brisen en sommardag efter doppet just då glassen så när smälter framför dina läppar. Grälen var som grillad fläskfilé. I like. I eat. På scenen trivdes inte bara Marie Göranzon utan även Jan Malmsjö och Börje Ahlstedt, Kristina Törnqvist och Ingela Olsson. Ibland är det bra att inte ha koll och vara som ett läskpapper. Några repliker från "Paris, Texas" sög jag också i mig.

Det är den bästa teater jag någonsin sett, sa grabben.

lördag 17 april 2010

Hejlahojla

I dag ska grabben, min fru och jag gå på teater. Hejlahojla. Det var så länge sedan att jag inte minns när och det ska du veta skäms jag över. För inget är som ögonblicket, det där raffinerade och iscensatta men fullständigt unika.

I veckan var jag på en konferens och lyssnade på visioner och mål. Sittfläsket smalt bort några gånger och understundom tog luften i lokalen slut Man kan tro att pauserna skulle ägnas åt rekreation, men icke helt och hållet. Vid ett tillfälle satt vi, några deltagare på rad à la den sista måltiden, och tittade ut genom ett panoramafönster. Vi såg hur ett flertal män vaggade fram och tillbaka pratande och nickande med sina mobiltelefoner. Det såg koreograferat ut. Tänk dig en föreställning av Mats Ek, och hans syster Malin går över gräset, korsar stigarna och kanske även trippar på vattenytan.
De kanske talar med varandra, föreslog min radkamrat.

Vid närmare eftertanke tror jag att de upprätthöll någonting. Ungefär som i Truffauts ”Fahrenheit 451” efter Ray Bradburys bok, där revolutionärerna går omkring och lär sig berättelser utantill. Eller kanske ska det liknas vid studenten, som i en pjäs signerad Tom Stoppard bor på en bro som han målar och när han är klar börjar han om från början. Eller var de mobila samtalen rop på hjälp att någonting måste ske, för så här kan vi inte längre hålla på. Hejla...

tisdag 13 april 2010

Jag, du, någon annan

Grabben sa: Jag vet hur en gul färg ser ut. Men hur vet jag att du eller någon annan tycker likadant? Vem har bestämt det? Vem kan uppfatta vad andra uppfattar?

Under frukosten som följde pratade vi om sociala överenskommelser och vetenskaplig läror. Hur det vore att se världen genom ett filter passade fint till kopp kaffe nummer två.
Sov du gott i natt, frågade jag.
Mmm, blev svaret samtidigt som den sista chokladmjölken sveptes.

Ett kort ögonblick infann sig stillheten, eller vad det rogivande aningen loja ska kallas, i köket.
Inte gult eller rött, hellre grönt, möjligen ljust violett. Världen slöt sig. Öppnades.

Tänk om jag sover nu och allt detta är en dröm, sa grabben.

lördag 10 april 2010

Det var då

Grabben, min fru och jag såg Andrzej Wajdas Katyń i påskas. Den var otäck. Vad som hände i dag var likaledes.

När jag bodde i Polen brukade jag titta på tv-satiren Polskie zoo om ett gäng gosedjur som med fnys, fräs och fraser berörde den aktuella politiska situationen. Tvillingarna Lech och Jarosław Kaczyński tolkades (vill jag minnas) som två gnagare, sorkar kanske, och snackade i varandras mun hela tiden. Det var en fröjd att se på. Det var då.

DN-journalisten Michael Winiarski berör dagens tragedi. Den polske journalisten och debattören Adam Michnik delar sina känslor.

onsdag 7 april 2010

Sällskap

I tunnelbanevagnen sitter två personer och kramar varandra. Lutar sig mot, håller fast, griper. Ett. Bredvid dem står resväskorna till synes redo för både avfärd och avsked. Eller vänta, visst vill väskorna luta, hålla, gripa.

Vore jag av läder skulle jag vilja vara just den där sortens bagageutrymme som inte bara har plats för ett liv utan också är öppen för inviter i form av lås, remmar och minst ett handtag. Hjul behövs knappast.

Allteftersom går sällskapet av. Beslutsamma men ändå ranglande, vinglande. Kroppar som ett. Tydlig riktning har de nyfunna rektangulära vännerna, som stakar ut vägen och säkert kommer överens om när de härnäst ska träffas.

tisdag 6 april 2010

fredag 2 april 2010

Provocerande

Har haft Marilyn Mansons självbiografi med mig ett tag. Det är en bok det dryper om, mest kroppsvätskor men även en hel del sprit. Boken har titeln ”En väg ut ur helvetet”. Den borde ha fått tillägget ”Med kroppen som insats”.

Till en början är de flesta av bokens typer som skarpt tecknade seriefigurer med många finnar, kraftiga stånd och skit lite överallt. Sedan blir karaktärerna verkliga. Efter hundra sidor pumpas tragiken över oss. Det är magstarkt och äckligt på sina håll men framför allt är det djup och mörk vardag, där hopplösheten finner tröst i misär samt ett och annat begär. Halvvägs in i boken funderar jag över om jag ska utsätta mig för den här sortens ironi. Varför måste självstympning och andra självförbrännande akter göra high five med varandra?

Vad jag sedermera förstår handlar bandet och dess uttryck mycket om Brian Warner och hans satir över det västerländska konsumtionssamhället. Det låter lite torrt att skriva på det sättet, men akademin hjälper att synliggöra. Själva bandet och fronten Brian har svårt att låta bli droger och annat och framstår som ett stående(!) skämt över kritiken de framför. I infernot de kartlägger hamnar de själva i epicentrum. Jag tror inte att någon på någon boksida spelar rysk roulette, men jag kan ha missat något. Vad gäller musiken har jag ännu inte börjat lyssna på den. Allt har sin tid.

Eller ska allt verkligen ta sin tid? Det går till provocerande överdrifter att Turkiet vägrar hårdnackat att erkänna folkmorden för knappt hundra år sedan. En del av svensk media viker ner sig eller hur ska jag annars tolka följande utgång (i gårdagens DN, ännu inte på nätet) på frågan till den turkiska ambassadören i Stockholm om det finns möjlighet att det turkiska parlamentet kommer att be om ursäkt för massakern 1915:

”Om det fanns bevis kunde ni ställa den frågan till mig,säger den turkiska ambassadören.”

Att ingen följdfråga publiceras – har den ens ställts?! – provocerar. Inte minst därför att all världens historiker, ja, bortsett från en del turkiska plus deras eventuella anförvanter, levererar fakta. Här en annan utgång från en annan dagstidning, SvD, förvisso inte levererad av en objektiv reporter, däremot av en objektiv historiker:

”Bevisen är överväldigande. Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord. Att påstå något annat är att ljuga.”

Glad Påsk vill jag säga utan att tänka på de provocerande följderna mitt uttalande visar acceptans för. Religionen är ett opium som ska intagas med försiktighet. Liksom andra sorters gotter.

tisdag 30 mars 2010

Polare


”Ju mer vi är tillsammans” brukar få oss på gott humör.

söndag 28 mars 2010

Säpospår


När jag var yngre berättade jag gärna historier om Säpo och hur dess anställda samarbetade med liknande organisationer i andra länder och såg till att människor som uttryckt en avvikande åsikt försvann. Jag vet nu att jag bara fabulerade men ändå, ibland tycker jag mig se spår att säkerhetspolisen kontrollerat, registrerat och verkställt.

lördag 27 mars 2010

På en ö

Längst upp till höger är min plats. Därifrån följer jag hur färjan tar sig till ön med det beryktade fängelset. Väl där ska två poliser reda ut ett försvinnande. Parallellt med utredningen konfronteras en av detektiverna med sin förflutna: vad han gjort, möjligen åstadkommit, misslyckats med. Suggestioner övergår successivt till paranoia.

Martin Scorseses film Shutter Island är full av visuell glädje. Med barnsligt enkla medel går vi steg för steg in i huvudpersonens tillstånd, där hans medvetna och omedvetna jag har boxningsmatch och sår tvivel i varandra. Här finns några drömscener som är så vackert gestaltade att de påminner om cut out-animationer från 1980-talet. Det är så fräckt att de nutida 3D-försöken i filmens världar blir till romantiska reminiscenser från förr. I det karga landskapet har en rad gotisktinspirerade, till synes ointagliga byggnader liksom poppat upp. Innerligt glad över en fängelsescenografi som får mig att associera vidare till Piranesis arkitektoniska labyrinter. Hoppar jämfota gör jag av de många och vackra Bergman-parafraserna till främst Vargtimmen. Skammen ventileras, liksom skulden. Och främlingskapet. Det låter kanske sökt men i takt med att vinden piskar och Mahler spelas får vi vara med om hur en obönhörlig snara dras kring huvudpersonen, spelad av Leonardo DiCaprio. Att Max von Sydow medverkar i båda filmerna, då som offer här som katalysator, gör sitt till att Ingmars ande kramar hjärtligt.

Tro inte att jag utbrister i ”Go Martin, go!” No, no. Den uppenbara, filmskoleaktiga sista kvarten känns som en upplösning av blå dunster, möjligen sann mot Dennis Lehanes litterära förlaga men ack så seg gentemot filmens tidigare intrikata och precisa uttryck. För mycket dialog, kunde Bergman säga om sina filmer. För lite kvalificerad sådan, kunde Scorsese sagt om sina, ja, ”Shutter Island” i varje fall.

fredag 26 mars 2010

Mänskligt

Att inte berätta är mänskligt.

Att berätta och hånas för sin historia är kanske mänskligt men samtidigt osmakligt.

Tidigare har jag inte förstått varför kvinnor som våldtagits av ockupanter, soldater eller svin i det forna hemlandet eller det forna hemmiljön väljer att inte berätta för make, familj, närstående.

Med tanke på vad som hänt i Bjästa förstår jag bättre.

tisdag 23 mars 2010

Fråga 37

Stannades på gatan av en kvinna. Fick frågan om jag visste var Riddarholmen ligger. Jag hade en lååång och iiiiintensiv dag bakom mig och fråga 37 snurrade i mitt rouletthjul. Men jag kunde inte förmå mig att skaka på huvudet och säga "Nej, tyvärr". Så jag förklarade och pekade. Ett leende senare var hon borta.

Ibland går det fort.

söndag 21 mars 2010

Guide

För såväl en guido som en guidette går vardagen ut på att träna, sola och vårda det yttre. MTV startar i kväll en serie om tio fantaster. Min fru påpekar att vi människor gör som djuren som slickar sig, sköter om pälsen, gör sig fina och slagkraftiga inför kampen för tillvaron. That's life.

Själv drar jag till gymmet, ger bröstet och ryggen var sin omgång. När jag är färdig, ja, då kan jag väl bara se fram emot att det här är första dagen på resten av mitt liv.

Sedan sjunger jag.