torsdag 31 december 2009

Trumpli vest

Tog mig en mellandag en tunnelbanetur. Spärrvakten och jag utbytte sedvanliga ”tack” med varandra. Dessutom sa han något som lät som ett snubblande från munnen. ”Vad sa, du”, frågade jag.
Trumpli vest, hörde jag från vakten.
Va?
Trevlig resa.

En sådan replik kräver sitt svar med såväl ord som kropp, och följden blev att färden under jorden gick i behaglig fart både vad gäller yttre och inre komfort. Väl i marknivå styrde jag stegen mot Nationalmuseums utställning om Caspar David Freidrich och förundrades över den tyske romantikerns många skojiga ironier. En av dem, Aftonlandskap med två män, där två män blickar ut över den prakt de ingår i eller kanske möjligen åstadkommit, fick mig även att besöka några av minnenas landskap och där slå kullerbyttor av glädje.

Den lätta känslan satt i mig när M och B med föräldrar kom på besök igår. M, hennes pappa och jag tog oss till de snöbetäckta backarna och for nerför med hiskeliga farter. Jag hade glömt bort det där pirret i magen. Senare när vi kom hem fikade vi på min frus Rocky Road.

torsdag 24 december 2009

Bar backe

Fick höra en åsikt om att incitament är att tro på framför "altuism". På det svarade jag att skit i alla försäkringar och kommunala och statliga initiativ. Låt folk välja vad de vill ha och har de inte råd att välja får de stå på bar backe.

Personen ifråga, som är fackligt ansluten och avdelningschef, förstod inte min ironi. Men så är det ju skillnad mellan altruism med och utan "r".

När backen är bar och skrapad finns alltid Robin Hood. Men det sa jag inte. Man ska inte tro att vem som helst kan se Sherwoodskogen för alla dess träd.

Gobeläng med sväng


God Jul & Gott Nytt År

fredag 11 december 2009

Känsligt, kyckling

Ju mer vi fördjupar oss i kulturen desto fler tillfällen att vantrivas – och att älska. Grabben växer och blir allt känsligare. När en stålkniv skär i en tallrik av keramik viker han kroppen och blir ett russin i ansiktet. Kanske hans jag far in och ut genom ögon och öron.

Det hände i kväll. Kniven skar genom den baconlindade kycklingen, delade ett riskorn eller två och slant än hit än dit. Grabben blev en övergiven druvodling
vars bönder i stället för att fly från kriget lyssnade på någon slags förhandlare som varken talade språket, intresserade sig för historien eller förstod vilka grymheter som komma skulle.

Tänk på skumgodis, sa jag.

Grabben tystnade. Var stilla. Det hjälpte.

De låga träden har pinats av vinden och frukterna har för länge sedan förmultnat. Rötterna är lösa och vore de tänder skulle de känna hur det mjuka, vita och söta omfamnade. De döda reser sig aldrig men de levande kommer ihåg dem, kommer alltid ihåg.

onsdag 9 december 2009

söndag 6 december 2009

Rambo, bimbo, combo & Ragnhild

Var inte uppe med tuppen men fick ändå besök av rådjuret Ragnhild. Syns hon?


Innan middagen kallade grabben mig för sambo och sa att min fru var min bimbo. Jag kontrade med att jag minsann var Rambo medan min fru uttryckte att grabben var en combo.

Nästa vecka blir väl lika intensiv som den här. Uppdrag väntar.

fredag 4 december 2009

Filmer, ilska

Har glömt att berätta att jag såg dramat No one knows about Persian cats om en kille och en tjej som vill sätta ihop ett band i Teheran. Tanken är att gruppen ska ge konserter i Europa. De är trötta på censuren och vill kunna spela sin musik. That’s it.
Filmen byggs upp som en road movie. Heavy metal, hiphop och indierock är några av de melodiska vykorten som klipps upp med vardagliga bilder. Persisk blues är en av höjdpunkterna i ett fantastiska filmpotpurri, som får mig att associera till ”Latcho drom” uppblandat med swinging London där Antonioni möter Ken Russell. Derek Jarman envisas med att på ett ikonografiskt sätt med att lägga sig i. Liksom Agnés Varda men då mer på ett symboliskt plan.
Under filmens gång dånar ekot av mullornas livsfientliga ångvält och plattar gång efter annan till kreativa uttryck. Ändå jammas, rockas och hoppas det. Det är en makalös skaparglädje filmen förmedlar. Och en satans ilska. Nu får de religiösa fanatikerna i Iran och deras trotjänare fan i mig lägga av.

Var alltså på Stockholms filmfestival. Såg Precious parallellt som jag läste den litterära förlagan. Helvetet kan se ut på många sätt. Här beskrivs det i form av en tonåring som är analfabet och gravid för andra gången med sin pappa. Flickan misshandlas och våldtas av sin mamma. När tjejen tvingas börja på en specialskolan är det vändningen: hon får möjlighet att berätta sin historia och se sig själv och kommer till insikt om andra.
Någon solskenhistoria är det inte, även om Oprah Winfrey är en av filmens verkställande producenter. Däremot innehåller den en dagdrömsscen som är en skön parafras på italiensk såpa bortsett från att replikerna är hämtade från social misär, där hot och underkastelse hamnar i ett nytt ljus. Filmen är rätt bra överförd från boken. Speciellt den inledande kvarten håller en otäckt spetsig nivå. Att det blev Lee Daniels som fick jobbet att överföra Sapphires roman till vita duken beror på att författaren gillade Shadowboxer. Daniels har onekligen en blick för människors värde. För ett tag sedan försökte jag beskriva det här.

Fish tank rullar fortfarande över min näthinna. Regissören Andrea Arnold närvarade efter filmvisningen. Två scener, eller snarare bilder, utgick Arnold från: i den ena dansar en tjej vid motorvägen och en kille reparerar en bil; i den andra sitter en tjej på huk och kissar på golvet i ett främmande vardagsrum. Den senare scenen är en av de mest psykologiskt trovärda på film det här året. Se Fish tank. Är du inte arg när du ser den, blir du det.

torsdag 3 december 2009

Verkligt diktat

Frågade en skådespelare om han hade haft någon förebild för sin tolkning av just den filmrollen. Han skakade på huvudet men sa att författaren som skrivit den litterära förlagan använt honom som sin modell för att få kontur på sin karaktär.

Precis så är det väl. Liv blir berättelse som blir ytterligare historia.

Sedan berättade skådespelaren att han läst författarens senaste bok och kommit på sig själv med att fantisera hur han gestaltade bokens huvudpersons handlingar. Dikt är allt annat än verkligt, eller?

onsdag 2 december 2009

Sitta statistiskt sett

I morse i tunnelbanevagnen satt idel män. Jag funderade över hur statistiskt möjligt det kunde vara och tänkte resa mig och slå mig ner mitt emot den blåkappklädda kvinnan som läste morgontidningen. Men då skulle jag sabba slumpen. Eller skulle jag påverka ödet? Valet var mitt.

Jag tycker väldigt mycket om den här essän om att välja samarbete och att gå över broar lika mycket som att bygga dem bokstavligt såväl som symboliskt. Glasklart. Valbart. Valklart.

Jag valde att sitta kvar. En annan gång reser jag mig. Om inte för att påverka statistiken, så för att lämna plats åt någon som kanske behöver sittplatsen mer än vad jag gör.

tisdag 1 december 2009

Det räcker

Ett av tio barn agas i hemmet. Det påpekar nya Vårdguiden som damp ner i brevlådan under dagen. Mörkertalen är stora. Som hand i handsken är att nio av tio vuxna skulle göra något om de misstänkte barnmisshandel.


Enligt en Socialstyrelsenundersökning, som TT-citeras i dagens Svd, påpekas att socialtjänsten inte uppfyller sina åtaganden, när jourer i stället för kommuner tar hand om kvinnor och deras barn som misshandlas. Att socialtjänsten misslyckas beror också på att den väljs bort.


Resan till jobbet i morgon blir sig inte lik, när jag räknar alla resenärer och för statistik. Kanske reser jag mig och ropar. Far du illa och behöver hjälp vet jag kanske vad som kan göras, ska jag säga och sedan skrika: Nu räcker det.

söndag 29 november 2009

Skratt och nyanser

Dagens Nyheters ledarsida lockar ibland till eftertanke, ibland till skratt. I går var det både ock.

Artikeln om Lech Walesa, kommunistiskt medlöperi och medialt hat ställer många frågor. Styckena om Zygmunt Broniarek och den absurda rävsax han hamnade i lockar till skratt. Liksom Jerzy Urbans alla publicistiska svängningar från kommunistlakej till nejsägare till det mesta utom pornografi i tidskrifter. Verkligheten är aldrig svart och vit, är en av skribenten Rikard Swartz poänger.

Kanske vill texten om Sahlins ställningstagande och att hon borde invitera Moderaterna visa på liknande nyanser i den politiska nutiden. Lika mycket handlar det om att spela färgblind med förnuftet som kompass. Det tycker jag är roligt.

Mikael K Nilsson ...

... kallar jag mig här från och med nu. Det känns bra att ha ett alter ego, som tycker som jag gör.

Det kan ha att göra med att jag fyller år i dag och vill starta på ny kula. Jag gillade väldigt mycket att vara 44 och kan förvisso tycka att 45 låter ännu bättre men handen på hjärtat känner jag mig aningen vemodig.

I går fick jag överta grabbens gamla dator. Han kirrade så att den kan göra det mesta av det bästa och fort som tusan går det säkert när jag blivit bekant med alla nya gränssnitt och så. Men oss emellan, så värst snabb blir jag aldrig.

lördag 28 november 2009

Lördag

“Sverige borde vara berömt för sitt fantastiska godis”, sa den knappt tvärhand höga grabben vid lösgodiset. Hans kompis hummade och fyllde sin påse.

En skopa chokladbananer och sura vingummin senare hörde jag pojken på nytt: ”Var fan är hallonverktygen!?”

Jag kastade en förströdd blick över det kulörta och sega utbudet men var egentligen bara intresserad av lakritsbåtarnas konsistens.

torsdag 19 november 2009

Flera håll

Försökte i går vara på två platser samtidigt. Upprepade proceduren i dag. Tar sats för att morgondagen inte ska innehålla samma kluvna känslor.

Grabben gillar häng men kanske inte på det här sättet.



Imorgon har en ny vampyrvarulvsfilmpremiär (och här en bra text om censurgränsen). Sedan är det helg.

tisdag 17 november 2009

Skottlandssugen

Jag är inte mycket för reklam och whiskey har jag innerst inne aldrig haft någon känsla för. Men sugen blir jag på att åka till Skottland och gå, bara gå ...



... och sedan stanna till och ta något stärkande.

lördag 14 november 2009

Åldrar, problem

Barn utges ibland i media för att vara äldre än vad de är. Och inte bara det: många som är yngre än 18 år (FN:s barnkonvention gräns för barn) verkar sväva fritt mellan barndom och vuxenliv. Det sluter jag mig till efter min kvalitativa undersökning, som inneburit att jag läst en artikel i dagens DN. I ingressen benämns den misstänkte 15-årige förövaren som ”pojke”, medan han i första stycket kallas ”mannen” för att i sista stycket åter kallas ”pojken”.

Å andra sidan sett benämns de unga i kopplerihärvan som ”flickor” även den 17-åriga tjejen i Huddinge-målet. Det är ju bra. Men. Det här är så klart inte en fråga om ord och klasser utan om människosyn. Jag undrar huruvida det vore möjligt att ovan nämnda 15-åring, om han nu är skyldig, skulle begå övergrepp om inte alla medelålders män gått i bräschen och genom sina handlingar anammat ett slags slit och släng-attityd gentemot andra människor.

Det är kanske en naiv tanke. Problemet är större än så. Och akut och allvarligt.

fredag 13 november 2009

Versaler

Utnyttjade offentlighetsprincipen och besökte nämnden för att se över vilka yrkanden som inkommit gentemot en specifik part. Det var några stycken.

Vi eller jag bestrider inleddes de flesta kraven med förutom ett. Där stod ”SKRIVER TILL ER ANGÅENDE…” med versaler, skrivna från en åtta decennier gammal hand. Det är inte vanligt att jag har vägarna förbi en nämnd. Jag får vänja mig.

Trevlig helg.

tisdag 10 november 2009

Inbillning

Just nu hinner jag inte med allt men får rätt mycket gjort ändå. Inbillar jag mig.

I morse sminkade sig en kvinna i tunnelbanevagnen. Själv satt jag med ungdomsboken ”Kiffe kiffe imorgon” av Faïza Guène. Den är skitbra men jag kunde inte låta bli att titta på den unga damen, som duttade på lager efter lager i ansiktet och blev allt mörkare i hyn. Läpparna fick sitt också. När hon knipsade ögonfransarna med ett slags tång blev jag rädd. Eller så tyckte jag att det blev för intimt.

Jag inbillar mig en hel del och när jag kom ut i friska luften drog jag pekfingret över kinden och tittade, men nej, jag hade ingen som rouge på huden. Ingen noir heller. Å andra sidan sett syns den inte. Inbillar jag mig.

söndag 8 november 2009

Hela havet

Åkte till landet. Tog med det nödvändigaste. Lekte hela havet stormar.




tisdag 3 november 2009

Budskap

På sittplatsen snett framför mig ligger en sju kvadratcentimeter stor lapp om att någon ska besöka Försäkringskassan. Efter två stationers resa kliver en yngre man på. Innan han sjunker ned flyttar han notisen till sätet bredvid.

Efter tre stationer klampar en kvinna på. Hon tar sikte på lappsitsen och flyttar pappersbiten till sin forna sätesplats. Stationen därpå rusar en yngre man in och är tvungen att hejda sig när han är på väg att platta till biten. Försiktigt, närmast vördnadsfullt förpassar han kvadraten ut mot sitskanten.

Jag noterar i morgonens DN (papperseditionen) att den nya chefredaktören och tillika vd:n Gunilla Herlitz vill utveckla tidningen till ”en följeslagare i livet för sina läsare”. Jag är på, inte minst med tanke så ofta jag anger draken som källa. I år lär avisan gå back med 200 miljoner. Delar av personalen ska avskedas, andra förflyttas och ytterligare delar ska söka sina jobb på nytt. Fan vad jobbigt det låter.

Lappen den ligger kvar.

söndag 1 november 2009

Hösten 2009

Vi snackar hit och dit och ibland är vi som en ö med väldigt mycket vatten runtomkring. Den senaste tiden låter jag grekiskan uppta min tid när jag färdas under jord. Från mitt säte i tunnelbanevagnens mitt gestikulerar och artikulerar jag. Ela! Ti kanis? Ise palikaria!

Senast satt jag mitt i vagnen. Efter en stund hör jag spridda dialogskurar från ett intensivt samtal. Jag vänder mig om. Hela klabbet sitter mol tysta bläddrandes bland papper, tidningar eller böcker, förutom något enstaka mobiltelefonmummel. Jag återgår till böjningsformerna. Ånyo ljuder bestämda röster. Åter vänder jag mig om men nada och jag tänker att det var så här Orfeus kände när han försökte möta Eurydikes blick.

Tillbaka till mig själv hinner det bara gå ett nafs när jag i ögonvrån ser viftande armar från en man som med barsk stämma både frågar och kommenterar sig själv på vad jag tycker det låter som en egen rotvälska. Han har yvigt hår och vilt skägg och är som tagen från den grekiska mytologins undre värld. Är det här dödsriket undrar jag inombords. Nja, svarar jag i nästa andetag, snarare livet hösten 2009.

tisdag 27 oktober 2009

Ledtrådar

Har nog något kasst i kroppen men blir glad över M:s besök härom veckan. Innan vi lekte att jag var en härmande robot tyckte M att vi skulle testa en sak. Vi klippte i papper och skrev, och jag förstod inte helt vad vi höll på med. Men jag höll god min.

”Sätt fast ledtråd 1 på gemet”, står det. Gemet har försvunnit men det satt på lappen, och där skulle alltså ledtråden sättas fast.

Nu behövde vi en ledtråd. Den såg ut så här:

"LT" står för ledtråden. Den las på golvet. Genom själva huvudlappen träddes en nål och en tråd så att just den lappen såg ut att sväva.

Och nu. Tänk. För det här är viktigt. Hus flux trampar du på ledtråden, som du tar upp. I samma ögonblick dinglar huvudlappen omkring. Någon håller ju i tråden, som knutits fast kring lappen. Din blick och dina fingrar sugs till pappaersbiten. Du läser orden. Du följer uppmaningen.

Vi spelade leken ytterligare en gång. Sedan räckte det. Att därefter agera härmrobot gick som ett plåtknyck. Kanske var det tack vare ledtråden. Säkert vet M.

Är lite hängig.

söndag 25 oktober 2009

Du, jag, möjligt


Den här bilden är från den stockholmska skärgården. Den är min bild. Jag har fotograferat. Du får titta på den. Tillsammans med mig. Vi lever tillsammans du och jag. Det gör vi rätt i.

Två dygns sjukhusvistelse kostar 160 kronor, inklusive operation, mat och tjänstvillig personal. Här och nu. Du, jag och många andra ser till att det är möjligt.

Imorgon är en ny dag. Och ny vecka.

lördag 24 oktober 2009

Ord, avstånd

Sedan några veckor tillbaka skriver jag korta historier på grekiska, som min lärare rättar efter varje lektion. Den senaste, en saga om ballonger som flyger iväg, exploderar eller skrumpnar, är jag extra glad över. Så när jag under tunnelbanemorgonen hör att en grekisk förskoleklass sitter i samma vagn känner jag instinktivt att jag måste rikta mig till dem och läsa min ord.

Jag hinner knappt vända mig om förrän jag hör med vilket flyt barnen talar med läraren och hur engagerade de är i vart de ska och hur långt det är kvar. Jag hejdar mig. Jag drabbas av rampfeber och tycker att min text inte är grammatiskt rätt skriven och kanske inte lämpar sig för barn. Någon sagofarbror är jag inte hinner jag tänka och blir tung i sinnet.

Senare på kvällen lämnar jag in min nya berättelse och får tillbaka den förra med vitsorden ”Den här var bättre än den förra. Bara några få saker…” Vid slutet av lektionen sjunger läraren en Theodorakis-Seferis-snutt om kärlek och kyssar på avstånd. Inte alltid kommer orden fram, far det genom mig när jag åker hem med tunnelbanan.

tisdag 20 oktober 2009

Kyss mig

På vägen hem igår passerar jag den där konungastatyn. Nedanför sitter två själar omslingrade. Deras huvuden går ihop och plattar till perspektivet. Bara ölburken, som en av dem håller i, sticker ut. Deras kyss känner jag på trottoaren, gatan, i tunnelbanan, boulehallen, än en gång i tunnelbanan, när jag läser grekiska, somnar framför tv:n, vaknar mitt i natten. Läppar. Torrt i luften. Kyligt.

Dagens morgon innehåller en lika strålande scen, låt vara att de tu är unga, häftiga och på sina sätt fortfarande kvar i natten. De vajar aningen trotsigt på trottoarkanten där de sammanflätade förbereder sig på vad som komma skall – skilda vägar.

En av många fördelar med att kyssas är att du försvinner med den andre. Går upp i, in i. Ibland, nej ofta, är det nödvändigt att kyssas. Lika nödvändigt är det att försvinna. Jag tycker att Jimmie och Göran borde låta sina tungor mötas. Vem vet, de kanske går upp i varandra och försvinner? Något gott kan komma ur situationen. De kan till exempel komma ut och bli som vanligt folk. Som du och jag. Eller lite snälla i varje fall.

måndag 19 oktober 2009

Mer, mycket mer

En miljon räcker inte. Inte två heller. Det är upprörande att någon eller några få skinnat Röda korset.

Men citatet från Ragni Lindström, en av verksamhetens eldsjälar i filialen i Mariefred värmer:

”Tänk på att det är en enskild person som har gjort det här. Och att det är bra att man kommit på det så att det inte kan fortsätta”.

Inte bara pengar utan även idéer stjäls. SVT anklagas av Sveriges Film- och tv-producenter, som har lämnat in en anmälan till Konkurrensverket. Mest verkar det handla om dokumentärer. Tänk så märkligt att SVT med sin licensfinansierade ställning, som närmast är ett monopol, utpekas på det sättet. Är det så enkelt som att mycket vill ha mer?

lördag 17 oktober 2009

Odds

Grunnar på vad min fru och grabben diskuterar och frågan han ställer: vilka är oddsen för att man föds i Sverige? Någon dag tidigare förhör jag grabben inför franskprovet. Vi tragglar oss igenom glosorna och trots att han inte uttalar orden med pondus tycker jag att han är en fena på att stava och han har koll på båda accenterna aigu och grave.

När vi sedan går vidare till översättningar är det stopp. Tvärnit. Bokstäverna är minerade. Själv kreverar jag och osar en stund. Sedan går det upp för mig att undervisningen i skolan varit ett helvete med en närmast franskokunnig vikarie under ett år och därefter en hurtig camembert som inte gör annat än påtalar för klassen att de ligger två år efter läroplanen. Min fru och jag har hört kulsprutesmattret från skyttegravarna men inte tagit det på allvar. Och skolan har såklart sett vad som hänt men inte haft kunnande att lösa problemet.

Il hait. Det är ett bistert faktum. Grabben hatar franska. Vilka var oddsen för det?

fredag 9 oktober 2009

Demokratiska dunsar

En bra kurs. Smaken av havskräftor sitter kvar. Till och med på fingertopparna.


Morgonen därpå tror jag att dimman är på besök. Sedan fortsätter den fackliga konferensen. Demokratin dunsar ett, två danssteg.


Cha cha cha.

Lyssnar på Biblioteket på tåget på vägen hem. Vilken lust jag får att läsa Herta Müllers berättelser om förövare, offer och förrädare.

måndag 5 oktober 2009

Sida

Innan jag åker iväg på facklig konferens några dagar fortsätter jag min botanisering i bildarkivet.

Att välja sida är ibland ett helvete.

fredag 2 oktober 2009

Halvniobio

Grabben och jag såg Inglourius basterds. Filmen skulle börja halv nio. Några minuter efter det klockslaget öppnade vaktmästaren dörren till salongen. Ytterligare minuter senare inleddes reklam- och trailervisningarna. En knapp halvtimme efter utlovad starttid sattes filmen igång. Då var bildutsnittet på duken åt helvete och en tredjedel av filmen mörklagd. Jag gick ut och gjorde kassören uppmärksam. Han bad mig prata med vaktmästaren, som också visade sig vara maskinist för inte bara vår salong utan ytterligare två. Jag hann tänka att bio är ett sattyg. Hädanefter blir jag olaglig, laddar ner och glor på vår hd-tv. Vill jag springa ifrån visningen eller ha publik bjuder jag in grannarna eller någon från gatan.

Som tur är sjunker man väldigt lätt in i Quentin Tarantinos ironiska och våldsamma fiktion. Inte minst för att scenerna är så långa, dialogen så tajmad och klippningen så mjuk förutom på ett ställe (väl?) i varje scen där i varje fall jag satte popcornen i halsen. Hickpophack.

Den är konstig men bra, sa grabben om filmen. Man fattar att det hänt en massa mellan scenerna och det får man klura ut. Även om jag aldrig sett något liknande gillar jag det.

Vid halvtolvsnåret gled mopeden genom mörkret. Jag satt bak. Han körde.

torsdag 1 oktober 2009

Simsalabim

Samma dag som min fru opererades ändrade jag fokus. Bokstavligt. Min blick riktades mot brösthöjd och hur jag än försökte, vilka pinsamheter som än följde, så kunde jag inte låta bli. Jag var så nyfiken. Hur skulle det bli? Hur skulle de bli? Mindre, javisst, men på vilket sätt? Vilka sätt?

Jag tänkte att operationen skulle gå som en dans, fort med ett visst antal steg, och att kirurgen lika väl kunde säga simsalabim som skalpell och sutur. I föreställningen går som bekant det mesta an. Kanske är det därför jag gillar reklamen från den stora dagligvarubutikskedjan, som just nu visar hur de satsar på Rosa bandet. I tv-spoten agerar skådespelarna vanliga dödliga som konsekvent fördjupar sig i kvinnliga bröst.

Idag skriver DN – på nyhetsplats! – att för att upptäcka cancern är det nödvändigt att inte känna på sin kropp. Det låter som lite för enkel matematik, för verkligheten och dess föreställningar är snarare mer komplexa ändå. Blicken kan fladdra. Ibland möter den bröst, ibland ögon, ibland horisonten, den där vidsträckta som lockar och som får en att känna att allt, precis allt är möjligt.

söndag 27 september 2009

fredag 25 september 2009

Dags

Kände att det var dags.
Nu har jag registrerat mig.
Vi ska väl alla den vägen vandra.

torsdag 24 september 2009

Åka och se

Även om kvällen igår var ljum så var jag glad att jag inte cyklade utan istället åkte buss, och dessutom gick färden snabbare än vinden. När jag klev av passerade jag Mary Poppins-damens plats och funderade över hur länge hon står vid stuprännan varje morgon.

Göran Rosenberg har en intressant, om än något deprimerande, krönika idag om vad vi väljer att se och vad vi väljer att snappa upp från de forum vi besöker. Tidningar tror jag GR har i åtanke, jag tänker lika mycket tv, bloggar, javisst, böcker etc.

Efter middagen idag lämnade jag in min cykel på service. På väg till pendeltåget märkte jag att det i min ena sko läckte in vatten. Väl framme vid stationen fick jag annat att tänka på för folk kom och gick i ett ganska mysigt myller, som påminde om marshmallows, alltså inte grillade sådana utan sega och tillräckligt söta för att döva ett beroende för stunden. Så plötsligt stannade en man upp. Han satte sig en på huk samtidigt som han fuktade pek- och långfinger. Han drog fingrarna över nåt vitt pulver som låg det kaklade golvet. Han förde topparna mot tungan. Smakade. Jag tror han skakade på huvudet. Sedan gick han långsamt nerför trappan till perrongen.

söndag 20 september 2009

fredag 18 september 2009

Skall

Jag fortsätter min botanisering i bildarkivet.

Tänk om jag var en hund.
Fan vad jag skulle skälla.

torsdag 17 september 2009

Hur det nu är möjligt

Vi lever i en föränderlig tid. Enligt SVT:s Rapport har arbetslösheten stigit med 50% sedan förra året. En krönikör, ledarskribent eller kanske en helt vanlig Svensson sa i tidningen eller på radion att det bildas ekonomiska bubblor när det spekuleras. Än spricker det hit än dit. I det sammanhanget kommer jag att tänka på kommunistisk övertro där nyckerna styrde, vilket resulterade i en överproduktion av konservburkar med ärtor samtidigt som tillförseln av margarin och ägg ströps. Hur det nu var möjligt. Hur det nu är möjligt.

När jag cyklar hem, igår eller någon av de andra dagarna som slutit sig, kommer en man med resväska kommande från en biltunnel, där bara motorfordon bör och får husera. Givetvis höjer jag på ögonbrynen. Att han är asiat gör det på något sätt ytterligare spännande. Kort därpå blir jag undanträngd av en fotgängare som förvirrat sig från trottoaren och istället intagit cykelbanan.

Varje morgon rullar jag förbi damen med hatten. Hon står vid samma fasad, är klädd i kjol, poplinjacka och så då Mary Poppins-hatten. Hon spejar neråt gatan dit jag ska och hennes skarpa blick ger mig ro till ytterligare tramptag. Men en av dessa morgnar riktar hon istället blicken uppåt längs fasaden. Samtidigt håller hon i stuprännan med båda händerna och hjälper liksom till med handväskan, som om hon höll fast byggnaden. Hon kramar rännan. Löven yr. Huset står stadigt. Själv tappar jag farten och tänker att snart är det som det alltid varit men aldrig blir det detsamma.

torsdag 10 september 2009

Oro, moln, nu

Har inte gjort annat än oroat mig över att min fru skulle opereras. Mest har jag varit som en sluten mussla och inte varit så glad som jag vill tro att jag brukar vara. Grabben är annorlunda och droppade den stundande kirurgin på ett forum. När vi på operationsdagen efter besök på sjukhussalen kom hem hade det startats en tråd och fler än i ett fotbollslag önskade min fru lycka till.

Ett annat orosmoln är att jag ska MBL:a på jobbet om min tjänst och kommande arbetsuppgifter, som mer tär än bär. Money talks i företaget och jag har svårt att sjunga med i refrängen. Eller kanske skulle jag göra det. Frihetens vägar äro många och skiftande. Det enda som är säkert är väl att arbetet inte leder dit – till friheten alltså. (På tal om vägar och val i livet måste jag här tipsa om Looking for Eric, som har premiär imorgon. Fotboll, förakt och längtan är några av trådarna i den mycket trevliga Ken Loach-filmen.)

Till helgen ska jag lira kula (boule, alltså) västerut och ska försöka vara munter och fokuserad. Det känns konstigt att min fru inte är med, men nu är det som det är, och hon kom hurrahem från sjukhuset idag. Grabben summerade de ganska många år som passerat:

Nu är cancern ägd.

torsdag 3 september 2009

Stora drag

Har kört racet med mig själv en längre tid och i somras blev jag klar med boken jag hållit på med i två år. Nu börjar nästa process: att komma ut med mina sidor. Har av den och säkert några anledningar till haft det segt med att komma till skott framför datorn på kvällstid som är min bloggtid.

På jobbet i veckan har kommunikation varit en röd tråd i mitt fackliga engagemang. Säkert är det därför jag fastnade för en konversation om en film som grabben snappat upp på ett forum. Den lyder så här:

är alien vs. predator bra eller?
vet inte eller
inte sett den första ens
jo den är hyffsat
handlar om? i stora drag
första alltså predator ska döda alien
ok det va grymt stora drag

Och ja, stora drag är väl bättre än inga svep alls. Jag har för övrigt börjat titta på stillbilder på ett för mig annorlunda sätt. Jag roar mig kungligt och sätter ihop bilder med fraser av olika slag. Här är ett exempel.

Även träden har rytmen i blodet. Kan jag tycka.

lördag 29 augusti 2009

Gränser, liv och död

När det begav sig tyckte jag att Sju tre-projektet var en naiv förhoppning att luckra upp gränser, för att besöka ondskans domäner. Verkligheten överträffade som bekant dikten.

Nu har kulturjournalisten Elisabeth Åsbrink skrivit en reportagebok om teaterföreställningen och några av de inblandade på scenen och bakom kulisserna. Intressant är att artikeln, skriven av Annika Persson, ger exempel på hur Åsbrinks förhållande till dramatikern Lars Norén (Sju tres upphovsman) svävar på både intima och distanserade moln, och hur Åsbrink nog haft gränslösheten som sin stora drivkraft i arbetet med boken.

Jag svävade väl inte på moln men det var en väldigt trevlig upplevelse att livelyssna på Bo Kaspers orkester, när de framförde Undantag med den fina refrängen:

”du och jag
är vi ett annat slag
är vi ett undantag
du och jag?”

Konserten gick av stapeln på Mosebacke och kvällen gnistrade av värme. När jag blundade föreställde jag mig allteftersom att jag stod på en färja i grekiska skärgården. Bandet lirade och de båda trumpeterna fick allt större utrymme och applåderades taktfast av delfinernas tjatter. Och jo, havet trummade små virvlar och skummet yrde. Friskt, salt, beskt.

Som avslutning gavs Vi kommer aldrig att dö. Här är den först med Ernst-Hugo Järegård sedan med orkestern.

onsdag 26 augusti 2009

Stopp i trafiken

Cyklade rakt in i kontorstidernas verklighet i måndags och har knappt styrfart. Jag är i gott sällskap i varje fall sett till de individer och blindstyren som tar vägarna i besittning. Vissa cyklister envisas med att styra kosan åt vänster – i mötande trafik. Andra trampar i bredd. Eller så stannar de hux flux. Jag visar dock stort tålamod, inte minst för sydeuropeiska turister som får syn på något, vecklar upp kartan och börjar peka – i den dryga meter breda cykelbanan – bara för att upptäcka att de är vilse i verkligheten.

Till och med när ett helt kompani med rekryter sackar min väg andas jag djupt men när jag möter en bil som sicksackar på banan – nota bene på cykelbanan – är jag tvungen att vifta med armarna. Bägaren rinner inte över men det känns fan så tungt att ta sig fram och jag svettas ymnigt. Och då har jag inte nämnt alla x”%&HÖF/(= fyrhjulingar som varken blinkar eller växlar.

Man kan skylla på värmen. Vädret spökar ju till och med för Christer Fuglesang. Även om han och jag inte riktigt sitter i samma båt. Kanske är det segling vi borde ägna oss åt.

lördag 15 augusti 2009

Möten

Strosade i det gröna. Två gestalter fångade min uppmärksamhet.


Jag smög mig närmare.


De märkte mig inte.


Jag kunde höra dem.

Det är i Marabouparken det händer.
I Berlin sker annat. Där joggade Usain Bolt sig till semifinal på 100 meter. Mest imponerad blev jag av Asafa Powell. Tyson Gay lurar i vassen.

lördag 8 augusti 2009

Tomater

Jag undrar om inte även tomater vill vara annat det gängse.

fredag 7 augusti 2009

Hojen i ett huj & Hughes

Tog vid lunchtid en tur längs E18 och trampade ikapp med motorburna. Blev naturligtvis trött och vek av till Ulriksdals slott, en forn rojalistisk hemvist, och kanske därför det är så många som kvackar där - varningsskyltar för grodor kantade vägarna.

På väg därifrån tror jag att jag passerade en transvestit, men är osäker på om det var en man som ville vara kvinnlig, eller en kvinna som agerade man på ett lagom feminint sätt. Kostymen han eller hon bar bestod av kavaj med matchande byxor samt kritvit skjorta och svart slips.

Det var varmt idag så därför blev jag inte särdeles förvånad över att tjugo meter in i skogen se en äldre man sitta på en enkel campingstol och vagga en barnvagn. Själv cyklade jag snabbare än min skugga och var i Danderyd i ett huj. Sedan rullade hojen och jag tillbaka i än högre fart.

Regissören John Hughes (bl a Breakfast club) dog igår. Jag har aldrig lyckats ta till mig hans filmer om ungdomar. Däremot tycker jag att komedin Raka spåret till Chicago (Planes, Trains & Automobiles) med John Candy och Steve Martin glimrar. En mycket fin bloggpost om Hughes kan du läsa här.

Jag fick ett stalltips från en tonåring om att Sommaren med Göran är något att kolla in.

Den är bra, sa Alla smutsiga detaljers tös. De är roliga. Man skrattar mycket.

Det tar jag med mig. Döden är ovillkorlig men goda skratt …

torsdag 6 augusti 2009

Våld människor emellan

Såg dokumentären Sisters in law om två domare och en advokat i Kamerun och några av fallen de dömer och driver: en kvinna som misshandlats och våldtagits av sin make, en sexårig flicka som pryglats av sin moster och en tioårig tjej som våldtagits av en manlig granne.

Anmärkningsvärt är att filmens kontext konsekvent håller sig kvar vid ämnets kärna: våld mellan människor – och hur illa det rimmar när en människa anser sig ha rätten att begå övergrepp eller på annat sätt våldföra sig på en annan individ. Alltså, några kulturella förklaringsmodeller levereras inte och det är filmens styrka – att den inte svävar ut någon slags mer eller mindre isolerad folkloristik.

Juristerna agerar med såväl rättsliga som pedagogiska argument. De framstår som pionjärer när de lusläser lagen samtidigt som de läxar upp förövarna. Att de våldsutövande männen och kvinnan ifråga inte förstår eller vill förstå sina handlingar är nästan komiskt i all sin tragik. Men det gör givetvis ont i magen, ja, i hela kroppen att följa Kim Longinotto och Florence Ayisis film.

Bisarrt blir det att läsa om folkomröstningen om aga i Nya Zeeland. Annat sker i Islamabad där den pakistanska senaten har beslutat att hustru- och barnmisshandel ska bli straffbart.

tisdag 4 augusti 2009

Firande, kult, dyrkan

Tidigare idag borrade jag fel men snart är hallen hemma klar att hänga i. Det ska firas.

Även kanadagässen roar sig och slår fjädrarna i himlens tak. Härom dagen såg de till att trafiken stockade sig några kvarter bort. Här är deras kultplats.
Dessutom undrar jag om det finns en koppling mellan duschande och modersdyrkan.

Psycho visas på SVT i kväll. Brr.

fredag 31 juli 2009

1000 kramar

Hela förra veckan träffade jag M. Vi hade en del att gå igenom och liksom hinna ifatt varandra. Som att sjöjungfrur inte kan bli människor, ens om de försöker. Och så undrade M vad som gäller när storken inte flyger och hur livet då går vidare.

Visst blir det barn när man kramat varandra tusen gånger, frågade hon.

Kan så vara, svarade jag.

Det ena föder det andra och man kan ju fortplanta på rätt många sätt.

Paret längst ner i huset där jag bor har fått barn. Jag missade att hon var gravid. Inte heller på honom syntes det.

Kanske var det förrförra veckan M och jag tog tåget i lekparken, grävde och sjöng Abba-låtar. Det känns som igår. Men det är det mycket som gör.

onsdag 29 juli 2009

Band


När jag börjar använda pannband är steget inte långt till slips.

Ralf Edström typ provspelade en gång för Barcelona. Det var på Johann Cruyffs tid. Någonstans har jag en lagbild från träningen. Nu är det Zlatans tur. Tänk vad vi kan få njuta.

Missa inte Topboy. Den visas i Galärparken i kväll och i morgon. Där samsas skådespelarna med Gröna Lunds tivoliföreställning, vanliga förbipasserande och ett och annat kvitter från sparvar samt skrin från måsar. Pjäsen, som ingår i Parkteatern, handlar om fotbollshuliganer och det som utspelar sig på den effektivt tomma scenen är laddat och fullt av klichéer om verbalt och fysiskt våld och om vilsna pojkar. Det är tufft och det imponerar. Sättet att blanda monolog med dans är som ett finlir på den gröna mattan iklädd kritstreckskostym med slips. Och pannband.

tisdag 28 juli 2009

Sorg som smälter

Brottets bana kan vara lockande och cykelrummet i vårt hus nallades på en tvåhjuling för tredje gången på kort tid. Än mer upprörande var att grabbens mountainbike fallit någon klåfingrig på läppen.
Det känns som ett övergrepp, sa min fru.
Jag vet inte varför, men jag får dåligt samvete, sa grabben.

Såja. Sorgen över förlusten har ännu inte helt hunnit gro, och grabben växer likväl. Han och jag cyklade (han lånade min frus hoj) till biografen för att se en film för åldersgränsen straffmyndiga. Public enemies passade som handen i handsken – eller fingret på avtryckaren.

Filmen visade sig vara en välproppad actionrulle som fyllts av svulstiga dån och bombastiskt smatter, vilket knappast är konstigt när bankrån, 1930-tal och depression hör till ingredienserna. De obligatoriska loja scenerna som successivt pumpas upp med adrenalinstinn tuppfäktning innehöll dock ett flertal ironier, vilket gladde mig och många andra i salongen, grabben inkluderad.

Men, men, men. Emellanåt blev det tjatigt med allt flörtande med våld och lagbrott, kanske för att jag känner mig så innerligt ointresserad av att bryta mot lagen, ens i fantasin. Och hur mycket fetischism ska man egentligen behöva tåla?! Stundom fanns det ingen ände på alla vapenmynningar och växelspakar. För det är som så att Michael Mann, som regisserat filmen, inte är en virtous utan snarare en elefant som bullrar och brölar – många gånger med stil, ska jag tillägga. Kanske har du sett hans klumpedunsakter Heat med Pacino, De Niro & Kilmer och Collateral med Foxx och Cruise. Bom, bam, bäää.

Tillbaka till 30-talets Chicago så gillade grabben effekterna, såväl bild som ljud, kring kulsprutorna. Och jodå, jag håller med, det lät rått och det såg klumpigt ut att strida – och döda – med den tidens vapen. Dessutom kändes fräscht att titta och lyssna på. Vi båda var överens om att Johnny Depp var bra – utan att prestera ett höjdarspel, vill jag dock invända. Sista scenen är sådär fint smetigt hollywoodsk, ungefär som en lätt grillad marshmallow. Du gråter redan när den smälter i munnen.

Det är en sorglig film, berättade grabben för min fru när vi kom hem.

Dessutom har Billie Holidays musik en väsentlig del i det hela.

lördag 25 juli 2009

Nanande gott

Var på Gotland förra veckan. Den anslående naturen skilde sig inte så mycket från andra vykortsmiljöer förutom att det var aningen kargare, kanske friskare skulle du säga, och både himlen och havet hade nog aningen annorlunda blåa nyanser än jämfört med fastlandet, i varje fall när jag tittade uppåt respektive mot horisonten från land.

Varje (eller i varje fall varannan) morgon cyklade jag och ena hälften av mitt värdpar runt Visby. Asfalten rann nästan genom hjulen och det gick väldigt lätt att trampa. Kanske berodde det på gotländskan som jag introducerades till under första kvällen på ön. Theresa Anderssons toner fick mig att gapa. Och smälta. Jag kan tillägga att frukosten därpå slank ner som en oljad kedja i ett eko från en sal av stenar. Det rasslade skönt och vara nanande gott.

onsdag 22 juli 2009

Saker att sakna

Ibland saknas något. En ingrediens till maten, ett ord på läppen, taktkänsla i trafiken, rockbandet eller något annat socialt sammanhang. Typ. Oftast löser det sig ändå och världen går inte under. Men domedagen var allt bra nära när M, mitt fadderbarn, la upp träklossarna med de färgrant målade siffrorna och till sin fasa upptäckte att kloss nummer nio var borta.

Jag är dock inte den som tappar fattningen så lätt utan jag skred i sakta mak och med skarp överblick igenom rummet och hittade den borttappade kuben.

Jag är bra på nio, sa jag varpå M menade att nian kanske var en sexa istället.

Jag är bra sex också, sa jag och fnittrade freudianskt ackompanjerad av en duo vuxna stämmor.

Vad som försiggår inuti deckarförfattaren Anna Janssons skalle har jag såklart ingen koll på. Men hennes debattinlägg om att det saknas vaccinationssköterskor är märkligt. Tycker hon att alla glada ska jobba frivilligt? Tänker hon sig att arbetslösa, speciellt kategorin sköterskor, blir lyckliga över att göra en gratisinsats? Vem kvalitetssäkrar vaccinationerna? Kan vem som helst hugga in och sikta? För väldigt länge sedan tyckte jag att jag var duktig på dart. Är det här ett tillfälle att börja träna?

M och jag tog i en lekpark trätåget till Regnbågens slut. Det gränsar till Barbielandet. Jag trodde M sa att regnbågsslutets närmsta granne var Det bästa som finns, men icke. Först tyckte jag att det var aningen tråkigt, för jag vill ta del av Det bästa. Det finns. Men det är klart, vissa saker får man helt enkelt sakna. Eller längta till.

tisdag 14 juli 2009

Skattjakt

Är på Gotland, lugn, ro, lite sol. Letar skatter. Återkommer om en vecka.

söndag 12 juli 2009

På tal om framtiden

Vi lever i den bästa av världar och vi vet allt. Alla möjligheter ligger framför oss och framtiden är här. Att utvecklas, gå vidare är enbart beslutsfrågor om att agera eller inte.

Nja, jag tror inte riktigt på det där. Jag tror istället att världen är en ständigt förändrande organism. Vad som händer imorgon är inte alltid självklart.
Därför är det viktigt med solidaritet.
Därför är det viktigt att inte låta privatiseringar gå över styr.
Därför tycker jag att den här debattartikeln om sjukhus, journaler och offentlighet är viktig. För framtiden om inte annat.

På tal om futurum promenerade jag till kvartersbutiken och fick syn på en man i sina bästa 30 år som var väldigt blek i hyn, hade stripigt hår och verkade ta det lite för försiktigt i solen, på gatan. Ett ufo, tänkte jag med tanken på att jag tyckte att killen inte var helt på banan – eller trottoaren - och aningen mycket turist i tillvaron. Nåväl, även om fördomar kan vara en av mina starka sidor blev jag förvånad över att det på en av kassarna som mannen bar med tryckta bokstäver stod Science Fiction-bokhandeln. Jag tyckte att intuitionen väglett mig till punkt och pricka. Samtidigt kände jag mig ordentligt utanför, liksom lost in space. SF har aldrig varit min grej.

fredag 10 juli 2009

Utflykt

Grabben, min fru och jag åkte med klinker ock kakel till landet, som håller på att renoveras. På vägen köpte vi golv. Väl framme träffade vi hantverkarna, som är duktiga och än så länge ska ha heder för sitt arbete. Sedan fikade vi. Och efter det hoppade vi i sjön. Det var aningen kallt, men så var det bara mitt andra dopp i år.

På hemvägen somnade grabben, och min fru och jag doade till Marvin Gaye, James Brown och några till. Efter att jag för första gången lyckats backa med ett släp köpte vi thai. Maten smakade inte så värst, men med Oppigårds Summer Ale blev det en höjdarmåltid. (Grabben drack läsk.) Sedan tog det inte många minuter innan mina ögonlock släppte kontrollen.

Jag vaknade lagom till att på tv se Kenenisa Bekele leka sig till vinst i femtusenmetersloppet i Rom. I samma tävling smällde Tyson Gay till med 9,77 på hundra meter. Snart vankas jordgubbar.

torsdag 9 juli 2009

Resor med Ryszard

Att skriva historia, att nedteckna den, kan göras på olika sätt. Jag håller på att bekanta mig med den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuściński. Stundom löser jag biljett till några kapitel i hans reseskildring ”Imperiet” i det forna Sovjet och dåvarande nybildade OSS. Han tror inte ”att det skulle gå att demokratisera ett Imperium som skapats av hundratals år av underkuvande och annektering”. Förvånansvärt nog har han inte Sovjetunionen i åtanke, inte heller Rom eller Turkiet, utan 1970-talets Iran.

Kapuściński skriver: ”Revolutionen mot shahen började just som en demokratisk rörelse, en liberal rörelse, riktad mot polisdiktaturen. Men Iran är en mångnationell stat, styrd av perserna, som utövar makten över mindre samfund av araber, azerier, beludjer, kurder m.fl. som lever i landet.” De olika samfunden, eller folkgrupperna, fortsätter Kapuściński, likställer frihetsivran med oavhängighet, vilket gjorde att staten Iran ”hotades” av sönderfall. Därför agerade de nationalistiska krafterna med betoning på de religiösa styrkorna så hänsynslöst. Det shiitiska prästerskapet och ayatolla Khomenei tog makten.

Jag kan såklart inte låta bli att tänka på vad som nyligen hänt i Iran. Vad som händer. Och jag tänker även på vad som rapporteras från Kina. Jag fortsätter min resa med Kapuścińskis historier.

Den svenska översättningen av ”Imperiet” är gjord av Anders Bodegård. En bra hemsida på främst polska och tyska men även engelska finns här. DN skriver här om två iranska ungdomars syn på framtiden samt en ledare inför kvällens protestaktion på Sergels torg.

tisdag 7 juli 2009

Relativt sätt sett

Allting är relativt är en fras som väl passar in både här och där. Relativitetsteorin svänger jag mig aldrig med. Varken den speciella eller allmänna. Däremot träffade jag Einstein i kväll. Ja, alltså inte i hög person - eller ande – eller ens en smart snubbe som gestaltade sina förklaringar av världen och universum. Nej, det var en lookalike, som med yvigt vitt hår, jättelik mustasch flanerade på återvinningscentralen.
Är inte det där Einstein, frågade mig en av stationens anställda.

Grabben och jag var där för att kasta kasserade grejor och bråten. En del saker var relativt sätt sett inte riktigt slängfärdiga. Jag var till exempel väldigt trött på mitt bruna (väldigt fula) plåtskrin som jag fick när jag började högstadiet och som jag inte nänts hiva under minst ett decennium. I kväll skred jag dock till handling. Gissa om jag blev förvånad över att Albert (eller vad den vithårige nu heter) frågade om han fick ta hem skrinet.

Glad blev jag när bilbanan, den elektriska med transformatorglapp, även den hamnade i den relativt levande Albert Einsteins händer. Jag påpekade att banan inte fungerade så värst.
Jag kan köra bilarna för barnbarnen, sa han och ivern sprakade i hans ögon.
Framtiden är säkrad, tänkte jag och funderade över om det inte var en ganska relativ tanke.

fredag 3 juli 2009

Ett och annat mord

Härom natten utförde jag ett mord. Jag fick betalt för det. Jag är inte helt säker på hur jag utförde dådet, om det var med en knuff, kniv eller påk. Och som om inte det var nog tillfrågades jag om att bringa ytterligare en person om livet. Inför det mordet hade jag redan vapnet, en pistol med magasin för sex skott. Kanske berodde det på att grabben, min fru och jag såg västernfilmen 3:10 till Yuma kvällen innan.

Drömmar och kultur har många saker gemensamt. En av dem är att de arbetar med symboler. Det undrar jag om Göran Hägglund förstår. Hans önskan att isolera kulturella uttryck och strypa diskussioner tyder på inskränkthet, vilket DN:s ledarredaktör Hanne Kjöller även noterat.

Att mörda är förvisso otäckt men att drömma om det gjorde mig gott, och jag mådde än bättre när jag i vaket tillstånd gick igenom min nattliga verklighet och fick svar på frågor jag i mitt vakna tillstånd inte riktigt kunnat formulera. För mig fungerade 3:10 till Yuma som tändvätska. Jag kan rekommendera den. Men Göran Hägglund ska nog ha en direktare, våldsammare typ av katalysator. Varför inte Public enemies? Den har premiär snart. Att skjuta hej vilt och skarpt kommer att bli en naturlig följd av den visningen och de drömmar den alstrar – i fantasin och i verkligheten.

onsdag 1 juli 2009

Följa John

Solen har förvisso gått i moln men det lär ändå bli hett under eftermiddagen. För att få timmarna att gå tänker inte jag se på tv, men det kanske du vill göra.

Kolla in den sprudlande och sprakande Målaren på Moulin Rouge på SVT1 fem över två. Vid fyrasnåret är den slut och tio minuter senare på TV1000 Classic startar den både fjäderlätta och blytunga Minnen av lycka.

Angelica Huston, Zsa Zsa Gabor, José Ferrer är några av dem som blir ditt sällskap. Och det tack vare John Huston, vars filmer (även lågvattenmärkena) är värda att följa.

tisdag 30 juni 2009

Jesus på plan

Brasilien vann för-VM. Både under och efter matchen brast det för några av spelarna som lät glädjetårarna forsa. Det var både rart och vackert att titta på. Vad som fick mig att lägga pannan i veck var att några spelare under segerceremonin bar tröjor med texten ”I belong to Jesus”, ”Jesus loves me” och liknande. Och mitt på gräset samlades den brasilianska truppen och bildade ring för ett slags kollektiv bön.

Går det för sig att deklamera katolicismen och be i ring på bästa sändningstid, när transmissionen handlar om att bollen är rund och ingenting annat? Tänk om Irak vunnit turneringen och såväl spelare som ledare gått ner på knä och tagit sikte mot Mecka. Hur skulle det uppfattas?

Men det är klart, innerst inne är religionsfrihet både fint och rätt och smaken är som baken vare sig Gud, Jesus eller Den helige anden lirat, varit ombytta eller ens påtänkta för den delen.

söndag 28 juni 2009

Sådana där polisfilmer

Herrar och kvinnor filmproducenter, hur fan kan det vara så att fabriksfilmerna fortsätter att framställas? En av de senast producerade, Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser, hade premiär i fredags. Jag tänker inte se den på bio trots att jag uppskattade DN:s sågning av filmen, som framstår som en kalkon, där Jakob Eklund med flera verkar agera utan annat än teknisk regi med efterföljande effekter samt ett magasin av floskler till repliker.

De prefabricerade rörliga bilderna har vi under några år sett som Beck-filmer. Där är seghet och korkade upplägg mer regel än undantag. Produkternas medvetet (eller omedvetet) rasistiska budskap är påtagliga, beroende på en grumlig dialog, där människor från andra kulturer än den svenska, möjligen även nordiska och germanska, ses som främlingar och benämns som ”de där” och ”sådana där” och dras, likt en arisk högerställd bena, över en kam. Att utöver detta bygga filmserien på Mikael Persbrandts och i viss mån Stina Rautelins närvaro lockar ofta till skratt – eller sömn. Förvisso läggs mycket komiskt krut på Ingvar Hirdwalls suput till granne, som jag gärna drar på mungiporna åt och med, men åt Peter Habers vattniga fiskuttryck finns ingenting att göra än att låta läpparna gunga i takt som en spegling av skådespelarens egen förvirring över frånvaron av uttryck, gestalt, roll. Att Beck-serien år efter år produceras tillsammans med tyska stålar är nog bra för arbetsmarknaden men konceptet innebär en återvändsgränd vad gäller kulturella utbyten människor och länder emellan. Tro mig, det här kommer att släta ut vår särprägel om vi ska försöka identifiera oss med den här sortens fabrikationer.

Figuren Irene Huss kom för något år sedan. Att hon är kvinna gillar jag och i anständighetens namn så vore det illa om inte usla filmserier skulle kunna sättas in i ett jämställdhetsperspektiv. Det är lätt att raljera och tro att det var bättre förr. Och det var det faktiskt, även om de svenska snutkvinnorna lyste med sin frånvaro. Bo Widerbergs Mannen på taket ger fortfarande rysningar, ja, även Mannen från Mallorca. Till och med en sådan idiotrulle som I lagens namn (med Stefan Sauk som våldskåt snut) upplever jag som ett genuint försök att skilda polisers vardag. Så herrar och kvinnor fabrikörer bakom Marin Beck, Irene Huss och Johan Falk, vad är det för fel att vårda det svenska arvet? Eller i varje fall försöka utveckla och nyansera det!

onsdag 24 juni 2009

Bränd, kanske brända

I söndags pantade jag petflaskor och burkar för två års landetförbrukning. Det behövdes verkligen. Från en av ölburkarna flög det upp en humla, som visade sig vara arg som ett bi och jag blev ordentligt stungen och höll på att skrämma slag på ett äldre par som passerade.

Jag trodde du fastnade i automaten, sa mannen.

Är det några som sitter fast är det spanjorerna, som med sina skruvade och verkar det sneda dubbar påminner om skridskoåkare i kvicksand. Följaktligen leder amerikanerna och en skräll som bränner mer än för många timmar i kubik under sommarsolen är att vänta. Eller? Dags för andra.

lördag 20 juni 2009

Faster, farsi, färska bär

Grabben har en faster som hoppas få uppehållstillstånd.

Säkerhetspolisen i Iran ger sig på civila. Guardian har lagt upp en otäck youtube-video filmad från ett tak. Farsin, som personerna talar, har översatts. Precis såg jag en rörande elegi, även den filmad från taken, på Guardian. Här är den.



Igår åt vi tårta med färska jordgubbar.

torsdag 18 juni 2009

Yeah

Härom natten drömde jag att jag satt och fikade. Mitt sällskap satt i en fåtölj. Själv satt jag bakom fåtöljen vänd ifrån. Ändå lyckades vi ha en konversation. När vi kom in på ett engagerande ämne blev jag så till mig att jag hällde ut kaffet över fåtöljens ryggstöd. Kanske argumenten inte bar eller så ville jag diskutera på ett bekvämare vis.
Morgonen därpå lirade jag petanque (alltså boule på svenska) och dagen därpå upprepade jag proceduren. Att lira i lag är inte alltid lätt, men det gick bra för klubben och efter tjugo timmars spel ligger vi strax under toppskiktet i serien.

Jag har aldrig sett någon konsert med Patti Smith och i helgen missade jag således Nick Cave och det är väldigt länge sedan, faktiskt Kicking against the pricks-sedan, jag såg den lekfulle allvarsamme och hans Bad Seeds. Då såg det ut så här.
Och det här är några ögonblick och låtar efter att ett vrålande ”yeah” tillsammans med ett larmande komp inledde konserten med I’m gonna kill that woman.
Tiden den går, symbolerna består. Yeah.