Grabben, min fru och jag kollade på dokumentärserien "En bro över Wadi" igår. Den handlar om en skola i Israel, där eleverna i åk 1-5 har å ena sidan arabiskt, å den andra judiskt påbrå och undervisningen sker på både arabiska och hebreiska. Projektet är stort och modigt och den fyradelade serien, som tog slut igår, var spännande att följa.
Under tiden som vi kollade frågade grabben hur det kom sig att konflikten var så het i Mellanöstern och vi försökte förklara så gott det gick, varpå grabben drar slutsatsen att "araber och israeler kommer att bli ett och samma folk".
Hmm, den reflektionen satt som en smäck.
Give peace a chance.
måndag 28 april 2008
söndag 27 april 2008
Körkrax
"Körslaget"-producenterna har gjort en "Truman show" och inte bara försökt kontrollera verkligheten utan även förbättra den. Sådant är såklart dömt att misslyckas. Dikten, eller körsången i det här fallet, låter sig inte så lätt ristas in i direktsändningen.
Tänk om upphovsnissarna läst lite grekisk dramatik och frågat körerna vad händelseförloppen skulle mynna i. Eller är det kanske det man har gjort på något slags omvänt sätt? I stället för att låta körerna kommentera handlingen, som de goda gamla grekerna gjorde, tänker man att körsångarna i fortsättningen ska att uttrycka vilsenhet, sökande och sårbarhet, vara dramats hjältar som utsätts för allehanda prövningar och smått omöjliga hinder att forcera. Vilket tufft och innovativt producentgrepp det skulle vara!
Men nej, jag tror det är Mammon som skyndat på en massa förhastade beslut och något riktigt fint i den här kråksången tror jag det är svårt att kraxa.
Linda Bengtzings kör åkte igår kväll. Tre är kvar.
Tänk om upphovsnissarna läst lite grekisk dramatik och frågat körerna vad händelseförloppen skulle mynna i. Eller är det kanske det man har gjort på något slags omvänt sätt? I stället för att låta körerna kommentera handlingen, som de goda gamla grekerna gjorde, tänker man att körsångarna i fortsättningen ska att uttrycka vilsenhet, sökande och sårbarhet, vara dramats hjältar som utsätts för allehanda prövningar och smått omöjliga hinder att forcera. Vilket tufft och innovativt producentgrepp det skulle vara!
Men nej, jag tror det är Mammon som skyndat på en massa förhastade beslut och något riktigt fint i den här kråksången tror jag det är svårt att kraxa.
Linda Bengtzings kör åkte igår kväll. Tre är kvar.
Bostäder och själar
I Hallonbergens centrum i går berättade vänsterpartiet om den bostadspolitik de tror på för Sundbybergsborna. Ballonger delades ut till alla glada. Jag blev utan.
I ett blad, som gavs till åhörarna, stod en notis om att den som inte har råd att köpa en bostadsrätt i centrala Stockholm i stället kan bjuda på vårdcentralen Serafen. Och varför inte, det är ju det en möjlighet att skaffa en familj av alla de slag med tanke på den strida strömmen patienter. Vad gäller de inre demonerna tror jag de skulle lugna ner sig med tanke alla vita rockar som skulle fladdrish förbi. (Jo, grabben och jag såg ”Ett öga rött” i eftermiddags och vi skrattade gott många gånger åt alla träffsäkerheter och pinsamheter. Filmen var förvisso utdragen men gussilago är fantastiskt vackert ord.)
Frågan är vad som ska säljas ut när bostadshusen och andra kommunala såväl som statliga verksamheter är minnen blott. Jo, jag tror det gäller att ha sina kanoner laddade, jag menar alltså listan med klassiker, som kommer att vara en outsinlig källa för både inspiration och villfarelse. För den som vill tjäna sig en framtida hacka säger jag inte koncern, synergi eller andra bokstavskombinationer som xml och adhd. Nej, jag säger själar – döda själar. Nikolaj Gogol visste vad han skrev om för en sisådär 150 år sedan, men så var han också ryss och han var väl troende ortodox och hade han levat idag hade han firat påsk. Det gör grekerna och om jag uppfattade det rätt så gör syrianerna det också, i varje fall de som stiligt uppklädda besökte den ortodox-syrianska kyrkan vid torget i Hallonbergens centrum. Det är där allting händer.
Glad påsk.
I ett blad, som gavs till åhörarna, stod en notis om att den som inte har råd att köpa en bostadsrätt i centrala Stockholm i stället kan bjuda på vårdcentralen Serafen. Och varför inte, det är ju det en möjlighet att skaffa en familj av alla de slag med tanke på den strida strömmen patienter. Vad gäller de inre demonerna tror jag de skulle lugna ner sig med tanke alla vita rockar som skulle fladdrish förbi. (Jo, grabben och jag såg ”Ett öga rött” i eftermiddags och vi skrattade gott många gånger åt alla träffsäkerheter och pinsamheter. Filmen var förvisso utdragen men gussilago är fantastiskt vackert ord.)
Frågan är vad som ska säljas ut när bostadshusen och andra kommunala såväl som statliga verksamheter är minnen blott. Jo, jag tror det gäller att ha sina kanoner laddade, jag menar alltså listan med klassiker, som kommer att vara en outsinlig källa för både inspiration och villfarelse. För den som vill tjäna sig en framtida hacka säger jag inte koncern, synergi eller andra bokstavskombinationer som xml och adhd. Nej, jag säger själar – döda själar. Nikolaj Gogol visste vad han skrev om för en sisådär 150 år sedan, men så var han också ryss och han var väl troende ortodox och hade han levat idag hade han firat påsk. Det gör grekerna och om jag uppfattade det rätt så gör syrianerna det också, i varje fall de som stiligt uppklädda besökte den ortodox-syrianska kyrkan vid torget i Hallonbergens centrum. Det är där allting händer.
Glad påsk.
torsdag 24 april 2008
Murar och mål
Berlinmuren återuppstår, ja, delar av den i varje fall. Och det är väl klart. Utan begränsningar står sig människan slätt.
Kanske ska man smälla upp hela spektaklet med ytterligare inhägnader och övervakningsanordningar. Den tyska huvudstaden kan ju bilda exempel på hur ett fritt fängelse kan konstrueras.
Och så hoppas jag att sjuksköterskorna når sina mål de eftersträvar. Självmål gör de inte. Det svarar Liverpool för, och någonstans i den gudomliga rättvisan kvitterade Riise vad Toure gjorde för någon vecka sedan.
Förra året var grabben, hans kompis och jag på Råsunda. I kväll matchtittar jag på tv och försöker se grabben bland de drygt trettio tusen. Efter matchen ska jag möta honom och hans kompisar, säga hej så där liksom av en slump och kolla att allt står rätt till och sedan försvinna i mängden på lite snyggt avstånd.
Begränsningar är begeistrande, eller hur?
Kanske ska man smälla upp hela spektaklet med ytterligare inhägnader och övervakningsanordningar. Den tyska huvudstaden kan ju bilda exempel på hur ett fritt fängelse kan konstrueras.
Och så hoppas jag att sjuksköterskorna når sina mål de eftersträvar. Självmål gör de inte. Det svarar Liverpool för, och någonstans i den gudomliga rättvisan kvitterade Riise vad Toure gjorde för någon vecka sedan.
Förra året var grabben, hans kompis och jag på Råsunda. I kväll matchtittar jag på tv och försöker se grabben bland de drygt trettio tusen. Efter matchen ska jag möta honom och hans kompisar, säga hej så där liksom av en slump och kolla att allt står rätt till och sedan försvinna i mängden på lite snyggt avstånd.
Begränsningar är begeistrande, eller hur?
söndag 20 april 2008
Huvudvärk med Davis och Haneke
Enligt Washington Post lär skådespelerskan Bette Davis ha sagt: "I don't take the movies seriously, and anyone who does is in for a headache."
True indeed, men well, well cykelställ I bet att hon in heaven eller vilken dröm hon nu förgyller aldrig kollade på Michael Hanekes filmer. I veckan hade "Funny Games US" premiär. Jag såg filmen utan "US", när den kom 1997, och mådde fysiskt illa och grät och mådde dåligt en bra tid. Så jag tänker inte se den amerikanska varianten. Men jag läste en i mitt tycke väldigt intitierad recension i DN om denna säkerligen osmakligt ruggiga, nya Haneke-film.
Hur som helst. Allvarlige Michael Haneke har verkligen något att berätta om vår tid, om vår passivitet och tjusning för våld och hur vi - medvetet eller omedvetet - gör vårt bästa att plocka fram psykopaten inom oss. Vardagen ter sig inte riktigt den samma, efter ett besök hos den österikiske regissörens välexponerade verklighet.
"Det är synd om människorna", säger Indras dotter i Strindbergs "Ett drömspel".
"Ja, de lider verkligen", skulle en Haneke-figur tillägga och tillfoga mig huvudvärk.
En box med Davis-filmerna "All About Eve", "The Virgin Queen", "Phone Call From a Stranger", "Hush . . . Hush, Sweet Charlotte" och "The Nanny" har nyligen getts ut.
Dreams are made of that.
True indeed, men well, well cykelställ I bet att hon in heaven eller vilken dröm hon nu förgyller aldrig kollade på Michael Hanekes filmer. I veckan hade "Funny Games US" premiär. Jag såg filmen utan "US", när den kom 1997, och mådde fysiskt illa och grät och mådde dåligt en bra tid. Så jag tänker inte se den amerikanska varianten. Men jag läste en i mitt tycke väldigt intitierad recension i DN om denna säkerligen osmakligt ruggiga, nya Haneke-film.
Hur som helst. Allvarlige Michael Haneke har verkligen något att berätta om vår tid, om vår passivitet och tjusning för våld och hur vi - medvetet eller omedvetet - gör vårt bästa att plocka fram psykopaten inom oss. Vardagen ter sig inte riktigt den samma, efter ett besök hos den österikiske regissörens välexponerade verklighet.
"Det är synd om människorna", säger Indras dotter i Strindbergs "Ett drömspel".
"Ja, de lider verkligen", skulle en Haneke-figur tillägga och tillfoga mig huvudvärk.
En box med Davis-filmerna "All About Eve", "The Virgin Queen", "Phone Call From a Stranger", "Hush . . . Hush, Sweet Charlotte" och "The Nanny" har nyligen getts ut.
Dreams are made of that.
En intrig i armen
Har flyttat glasnegativ hela helgen och är lite mör i armarna och flytande i skallen och kände lite grann igen mig i följande rader av Jeffrey McDaniel:
"I'm sorry I was late.
I was on my way
when I felt a plot
thickening in my arm."
Läs hela dikten "Compulsively Allergic to the Truth" här.
"I'm sorry I was late.
I was on my way
when I felt a plot
thickening in my arm."
Läs hela dikten "Compulsively Allergic to the Truth" här.
lördag 19 april 2008
Flyktingar i och utanför Grekland
Jag hittade ett otäckt TV4-inslag, publicerat 23 november förra året, om irakiska flyktingars upplevelser hos grekisk polis.
Tragiskt i sammanhanget är att många av dem som i dag bor i Grekland härstammar från människor som på 1920-talet flydde för sina liv från Pontos och Mindre Asien.
Tragiskt i sammanhanget är också att minnet är kort hos de berörda grekiska poliserna. Det är mindre än 30 år sedan den militärjuntan föll i landet. Då som nu utövade man tortyr. Det sägs att en nära släkting var en av dem som torterades. Han har aldrig berättat om det.
När jag ändå talar om greker så är det många miljoner som bor i diasporan än här än där över hela världen.
Bo Holmström är för övrigt vass.
Tragiskt i sammanhanget är att många av dem som i dag bor i Grekland härstammar från människor som på 1920-talet flydde för sina liv från Pontos och Mindre Asien.
Tragiskt i sammanhanget är också att minnet är kort hos de berörda grekiska poliserna. Det är mindre än 30 år sedan den militärjuntan föll i landet. Då som nu utövade man tortyr. Det sägs att en nära släkting var en av dem som torterades. Han har aldrig berättat om det.
När jag ändå talar om greker så är det många miljoner som bor i diasporan än här än där över hela världen.
Bo Holmström är för övrigt vass.
Alarmerande siffror
I dagens DN skrivs att i blott 36,5 % av börsföretagen sitter fackliga representanter. Den procentsatsen väcker oro. Vad som inte står i texten men som kanske är än obehagligare är hur många av börsföretagens anställda, som inte är fackligt anslutna.
Att blottare inte är ofarliga, fula, gamla gubbar som det enbart är synd om har framgått i samband med utredningen kring mordet på Engla. Vetenskapen har i drygt 20 år (återigen DN) känt till det potentiella våldet hos män som drivs att offentligt exponera sina kön för barn och ungdomar. Lagstiftarna och politikerna skäms nu över att de inte tidigare lyssnat. I sammanhanget saknar jag en annan statistisk siffra, nämligen hur många tjejer som varje år utsätts för blottare. Jag tror att siffran är hög, så pass hög att nya, omfattande administrativa rutiner skulle få skapas för att
1. ta emot och hand om de drabbade tjejerna
och
2. vårda och straffa de manliga förövarna.
Att blottare inte är ofarliga, fula, gamla gubbar som det enbart är synd om har framgått i samband med utredningen kring mordet på Engla. Vetenskapen har i drygt 20 år (återigen DN) känt till det potentiella våldet hos män som drivs att offentligt exponera sina kön för barn och ungdomar. Lagstiftarna och politikerna skäms nu över att de inte tidigare lyssnat. I sammanhanget saknar jag en annan statistisk siffra, nämligen hur många tjejer som varje år utsätts för blottare. Jag tror att siffran är hög, så pass hög att nya, omfattande administrativa rutiner skulle få skapas för att
1. ta emot och hand om de drabbade tjejerna
och
2. vårda och straffa de manliga förövarna.
fredag 18 april 2008
Svensk bio och en blaska på arabiska
Bion är körd, sägs det i en etc-artikel om SF:s nästan biografmonopol.
Ja, SF kör nog sig själva i botten så där steg för steg tills möjligheterna till bioavkastningen försvunnit och distributionsformen antagit annan skepnad och övergått till ringa kostnader.
Bolaget SF är kommersiellt och knappast intresserat av främja kultur. Det borde de givetvis klandras för, trots att det var länge sedan inrättningarna påminde om palats, där drömmar, illusioner och lögner projicerades.
Men trots att både repertoar och visningsteknik känns vissen tror jag att bion nog kan blomma - på oaser. Annars krävs att staten går in och än mer främjar konstarten filmen, som ju är en dyr och på många sätt otymplig rackare.
En annan grej jag har tänkt på är att det behövs en ny gratistidning. Den ska innehålla nyheter utifrån ett svenskt och nordiskt perspektiv med ett allt mer svällande epicentrum. Hela bladet ska vara skrivet på arabiska.
Målgruppen är tillräckligt stor – eller har jag fått solsting av allt cyklande i aprilsolen? – för att tidningen ska bli intressant för annonsörerna. Ur ett integrationsperspektiv kan blaskan bli ett naggande demokratiskt bidrag. Och vilken reklam den skulle bli för Sverige ute i världen.
Stockholm är given testpilot. Ready for take off.
Ja, SF kör nog sig själva i botten så där steg för steg tills möjligheterna till bioavkastningen försvunnit och distributionsformen antagit annan skepnad och övergått till ringa kostnader.
Bolaget SF är kommersiellt och knappast intresserat av främja kultur. Det borde de givetvis klandras för, trots att det var länge sedan inrättningarna påminde om palats, där drömmar, illusioner och lögner projicerades.
Men trots att både repertoar och visningsteknik känns vissen tror jag att bion nog kan blomma - på oaser. Annars krävs att staten går in och än mer främjar konstarten filmen, som ju är en dyr och på många sätt otymplig rackare.
En annan grej jag har tänkt på är att det behövs en ny gratistidning. Den ska innehålla nyheter utifrån ett svenskt och nordiskt perspektiv med ett allt mer svällande epicentrum. Hela bladet ska vara skrivet på arabiska.
Målgruppen är tillräckligt stor – eller har jag fått solsting av allt cyklande i aprilsolen? – för att tidningen ska bli intressant för annonsörerna. Ur ett integrationsperspektiv kan blaskan bli ett naggande demokratiskt bidrag. Och vilken reklam den skulle bli för Sverige ute i världen.
Stockholm är given testpilot. Ready for take off.
En skytt med koll
Efter fem omgångar börjar Allsvenskan redan utkristalliseras. Tolv poäng skiljer toppen från botten. Jag tycker det är härligt i jämförelse med den senaste säsongen men även serien dessförinnan. Det fina i årets kråksång så här långt är att di blåe, till min stora glädje, är fulla av initiativ. Och så har de en skytt, Guillermo Molins, som både kan det här med mål och med känslor.
"Jag började nästan gråta när jag blev utbytt för att spelet var så bra”, sa Molins efter matchen.
Kan det bli bättre?
"Jag började nästan gråta när jag blev utbytt för att spelet var så bra”, sa Molins efter matchen.
Kan det bli bättre?
fredag 11 april 2008
Ekonomi, empati & XTC
Hela veckan har gott i ett huj. Trots att jag fått en massa gjort känner jag mig jävligt frustrerad över att det ska vara så svårt att förena ekonomi med empati och att de två orden och begreppen inte alls är varandras motsatser. Dessutom stör de sprida rapporterna om den grekiska statens förhållningssätt gentemot flyktingar. Jag ska försöka kolla upp lite mer om vad som sker.
Jag undrar om inte världen skulle bli en bättre plats att leva på om alla ägnade XTC och deras pop några minuter någon gång i livet. Jag hittade Making plans for Nigel, ett sugande sväng med en ironisk text om uppfostran.
Jag undrar om inte världen skulle bli en bättre plats att leva på om alla ägnade XTC och deras pop några minuter någon gång i livet. Jag hittade Making plans for Nigel, ett sugande sväng med en ironisk text om uppfostran.
söndag 6 april 2008
Solrosor
Efter att ha sett Kevin Kline som den melankoliske Jacques i den ljuvliga ”Som ni behagar” tycker jag att denne bångstyrige amerikanske skådespelare borde ge sig på att gestalta Vincent van Gogh. Bara tanken på Klines nuna vid en solros får mig att le.
Charlton Heston
Skådespelaren Charlton Heston har dött. Det är sorgligt och jag minns med nostalgi hur drabbad jag blev av hans förvirrade gestalt i ”Touch of Evil” (tack vare Orson Welles såklart). En annan del av mig tycker att nu är det en vapenkåt kuf mindre på jorden. Engagemanget och även presidentskapet i National Rifle Association har ingenting med empati att göra eller för den delen de humanistiska värden Heston en gång arbetade med som skådis.
Familj på film
Ända sedan jag som grabb följde Barbapapa och bröderna Cartwrights öden och som aningen vuxen såg Terence Davies ”Distant voices, still lives” och Yasujiro Ozus ”Föräldrarna” är familjefilmer min favoritgenre. I veckan såg jag ett svenskt tillskott i den vida genren.
Jag skulle vilja säga att jag tror att ingen som Per Graffman kan uttrycka dåligt samvete. Och ingen som Mikael Persbrandt kan förkroppsliga tystnaden, ensamhetens röst. Ingen som Alexandra Rapaport kan gestalta människan som sparv – inte ens Olga Korbut var nära – och sårbar varelse beredd att träffas av det obevekligt tragiska. Och jag undrar om någon kan spela ut sorgen så som Basia Frydman gör. Allt det där tror jag på när jag tittar på dramat ”Inga tårar” från 2006.
Skådespeleriet är fantastiskt fint och regissören Håkan Bjerking har lyckats med rollbesättningar och med instruktioner. Vad som inte flyter som vatten är historien. Jag vet inte hur mycket den är baserad på verkliga händelser, men att försöka göra verkligheten sin dramatiska rättvisa på cirkus nittio minuter kräver att manuset hålls på avstånd. Det har Bjerking inte gjort och det är synd, för jag bara älskar upplägget med en familj, tre generationer, ja, faktiskt fyra om vi ska vara pedantiska, och alla hemligheter och lögner som vecklas upp och alla de känslor som följer när de traumatiska murarna ansätts av allehanda verbala släggor.
”Inga tårar” har hämtat sin titel från ett mantra som en mamma upprepar för sin son: Gråt inte inför pappa. Den belöningen ska han inte få.
Taget ur sitt sammanhang tror jag inte på mantrat, och saken är väl att jag inte tror på det i filmen heller. Kanske beror det på att mamman är för dunkelt tecknad. Eller rättare sagt hon tecknas inte med några mörka partier annat än på det scenografiska planet. Vi lär vi känna hennes problem, men inte henne. Det är otydligt varför hon står ut med en barnmisshandlare, alkoholist och moraliskt sett allmänt tvivelaktig make.
”Inga tårar” hade kunnat bli något stort, något riktigt vasst. Bjerking och framför allt fotografen Philip Øgaard men även scenografen Mona Theresia Forsén uppvisar en imponerande följsamhet mellan tidsplan, rum och minnen. Att huvudpersonen, spelad av Graffman, är stillbildsfotograf passar utmärkt. Att med en kamera registrera verkligheten innebär ju inte bara att rikta in ett objektiv och trycka på en knapp. Det är även ett ställningstagande och en fråga om ansvar. Någon gång under livet måste även en fotograf rikta linsen mot sig själv – för att överleva, för att gå vidare, för att bryta upp. Det uttrycker ”Inga tårar”. Det tror jag på.
Jag skulle vilja säga att jag tror att ingen som Per Graffman kan uttrycka dåligt samvete. Och ingen som Mikael Persbrandt kan förkroppsliga tystnaden, ensamhetens röst. Ingen som Alexandra Rapaport kan gestalta människan som sparv – inte ens Olga Korbut var nära – och sårbar varelse beredd att träffas av det obevekligt tragiska. Och jag undrar om någon kan spela ut sorgen så som Basia Frydman gör. Allt det där tror jag på när jag tittar på dramat ”Inga tårar” från 2006.
Skådespeleriet är fantastiskt fint och regissören Håkan Bjerking har lyckats med rollbesättningar och med instruktioner. Vad som inte flyter som vatten är historien. Jag vet inte hur mycket den är baserad på verkliga händelser, men att försöka göra verkligheten sin dramatiska rättvisa på cirkus nittio minuter kräver att manuset hålls på avstånd. Det har Bjerking inte gjort och det är synd, för jag bara älskar upplägget med en familj, tre generationer, ja, faktiskt fyra om vi ska vara pedantiska, och alla hemligheter och lögner som vecklas upp och alla de känslor som följer när de traumatiska murarna ansätts av allehanda verbala släggor.
”Inga tårar” har hämtat sin titel från ett mantra som en mamma upprepar för sin son: Gråt inte inför pappa. Den belöningen ska han inte få.
Taget ur sitt sammanhang tror jag inte på mantrat, och saken är väl att jag inte tror på det i filmen heller. Kanske beror det på att mamman är för dunkelt tecknad. Eller rättare sagt hon tecknas inte med några mörka partier annat än på det scenografiska planet. Vi lär vi känna hennes problem, men inte henne. Det är otydligt varför hon står ut med en barnmisshandlare, alkoholist och moraliskt sett allmänt tvivelaktig make.
”Inga tårar” hade kunnat bli något stort, något riktigt vasst. Bjerking och framför allt fotografen Philip Øgaard men även scenografen Mona Theresia Forsén uppvisar en imponerande följsamhet mellan tidsplan, rum och minnen. Att huvudpersonen, spelad av Graffman, är stillbildsfotograf passar utmärkt. Att med en kamera registrera verkligheten innebär ju inte bara att rikta in ett objektiv och trycka på en knapp. Det är även ett ställningstagande och en fråga om ansvar. Någon gång under livet måste även en fotograf rikta linsen mot sig själv – för att överleva, för att gå vidare, för att bryta upp. Det uttrycker ”Inga tårar”. Det tror jag på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)